Krönika: En dag i parken

Jag står med hjärtat i halsgropen. Vi har en dag i parken och vår mellersta dotter har äntligen hittat en klätterställning som utmanar henne. Det är en sådan där solig dag när livet känns lätt.

Anneli Khayati om att få känna sig modig och levande

Nu står hon högst upp, med armarna rakt upp i luften och fingrarna formade som ett segertecken. Det lyser av stolthet om henne.

– Kolla mamma! ropar hon.

Jag står där nedanför och klappar händerna. Berömmer, skrattar och försöker fånga ögonblicket i både hjärtat och på kamerarullen. På vägen hem springer hon före. Hennes ben är trötta av dagens lek och plötsligt snubblar hon. Ett skrubbsår på knät. Tårar och blod.

Men efter ett långt blås och ett plåster med stjärnor på är smärtan snart bortglömd.

Jag hinner le lite i tystnad. Olyckan kom inte där jag var mest beredd, inte högst där upp på klätterställningen, utan på den trygga vägen hem.
Ibland är livet ironiskt.

Möte från förr

Några dagar senare står jag bland hyllorna i mataffären när jag hör en välbekant röst.

– Nämen, tjeeenare Anneli! Det var fan inte igår. Hur är läget?

Det är min gamla klasskamrat från grundskolan. Han som alltid hördes, som vågade och syntes lite mer än andra. Rösten är densamma. Likaså gesten, när han drar handen genom håret. Den känns som hämtad från högstadiekorridoren. Han är sig lik, men nu med ett färskt skrubbsår i ansiktet och en rödflammig kind.

– Vad har hänt med dig? frågar jag.

Han skrattar.

– Du vet hur det är. En kväll på krogen, några biror… tog en Voi hem och tja, så låg jag plötsligt där på gatan. Men det är lugnt.

Vi skrattar båda. Pratar lite dåtid, lite nutid. Sen försvinner han vidare mot sitt. Lika snabbt som han dök upp.

När friheten och säkerheten krockar

På vägen hem tänker jag på vårt samtal. Hur olika våra liv nog blivit. Och förmodligen också våra vardagsbekymmer.

Jag tänker på alla samtal jag själv haft. Inte om elsparkcyklar efter krogen, utan om dotterns rullstol. Tjatet och diskussionerna om att få den att åka fortare, framför allt i upphöjt läge. Inte för att ta sig hem från en fest (även om det numera kanske vore praktiskt) utan för att lättare kunna vara med i diskussioner, få möjlighet att höras bättre genom att möta kompisarna i ögonhöjd. På skolgården, i korridoren och i lekparken.

För frihet handlar inte alltid om stora utsvävningar. Ibland är frihet något så enkelt som att bara kunna hänga med.

Men varje gång vi försökt få till en förändring har svaret varit detsamma:

– Det låter bra, men vi måste ju tänka på säkerheten.

Säkerheten. Ordet som alltid dyker upp när vi pratar hjälpmedel.

När andra får utmana, prova och testa sina gränser, så skyddas barn med behov av hjälpmedel lite extra. Ibland till den grad att de aldrig får känna vinden i håret eller pirret i magen.

Vem bestämmer?

Jag undrar ibland hur min gamla klasskompis hade reagerat om han varit beroende av hjälpmedel. Han som alltid hade de rätta märkena, som alltid låg steget före.

Hade han nöjt sig med att välja mellan färgerna svart färg och svart? Hade han accepterat en maxhastighet som fortfarande gör att man halkar efter?

Hade han tyckt att det var okej att hjälpmedel dyker upp i trendiga butiker, som coola accessoarer i rätta färger och tyger, men att de inte erbjuds som ett val till dem som faktiskt behöver dem. Varje dag?

Frihet – för vissa

Jag vet att säkerhet är viktigt. Jag ville också skydda mitt barn när hon var liten.

Men jag ville inte att hennes liv skulle definieras av vad som inte får hända. Jag har alltid velat att hon skulle få utmanas. Känna sig modig, snabb och levande.

För det är faktiskt inte så stor skillnad mellan att krocka med rullstolen hem från parken, att välta med cykeln eller att ramla av en elsparkcykel efter en utekväll. Men det är en stor skillnad i hur samhället ser på det. Vem som får ramla. Vem som får prova. Vem som får känna vinden i håret.

Kanske behöver vi alla ibland få ett plåster och lite tröst. För att våga och för att utmanas vidare.