Krönika: När tiden plötsligt finns där

Jag slingrar mig ur armar och ben, reser mig upp med ett ryck. Tvingas lämna den fluffiga hotellkudden.

– Det var jouren. Det kommer ingen.

Anneli Khayati om egentid

Det blir de första orden jag säger till min man där på lördagsmorgonen.

Ingen vidare förklaring behövs. Vi är luttrade nu. På en sekund försvinner dagens planer, det spontana. Vår tid.

Tid, eller snarare egentid, är en sällsynt men värdefull belöning för föräldrar. Den är som en lång, ostörd frukost en söndagsmorgon. Någonting man längtar efter, men sällan får njuta av.

Att hitta egentid är en utmaning för de flesta föräldrar. För oss som har barn med extra behov kan den ibland kännas som en omöjlighet. Vårt ansvar sträcker sig långt bortom hemmet.

Vi hanterar ofta vårdkontakter, skolmöten och samordnar stödinsatser. Vi axlar många roller; som assistent, pedagog, kurator, sekreterare och ibland till och med som jurist.

Nätter fyllda av splittrad sömn. Dagar av planering. Ofta ovanpå våra ordinarie arbeten.

Bara han och jag

Vi hade planerat den där helgen länge. Två dagar, bara han och jag.
Egentid vi så väl behövde. Ändå kom samtalet.

Vissa saker kan man inte styra över.

Egentid är lätt att tappa bort i vardagens alla måsten. Och svår att hålla fast vid. Ungefär som tandtråden efter ett tandläkarbesök. Flitigt använd en vecka, för att sedan återigen försvinna in i badrumsskåpets mörker.

Men att vara förälder till ett barn med extra behov innebär inte bara ansvar. Det innebär också kärlek. Så mycket kärlek, glädje och stolthet.

Vad gör jag nu?

Det närmar sig sommar. En intensiv period på jobbet. Jag förbereder mig, ligger steget före. Jag vet att vår i luften ofta innebär strul i schemat på hemmaplan.

Jag får ofta en rastlös känsla i kroppen innan sommarledigheten. Och en lite gnagande oro.

Jag vet att den kommer av alla somrar vi planerat, för att ligga steget före.

För när solen lockar mer än arbetet, eller om någon plötsligt får ett annat jobb, uppstår luckor som är svåra att lösa mitt i sommaren.
Luckor som inte bryr sig det minsta om ifall du började din planering i god tid eller inte.

Sommaren kräver även att tillsynen av hjälpmedel planeras i tid.
För även om det är svårt att styra när något går sönder, bör man undvika sommarperioden.
För då möts du av; tystnad.

Men så kommer en period. När allt plötsligt flyter på under en tid.
Och då, när egentiden äntligen är där, känns den nästan främmande.

– Vad gör jag nu?

Hur vilar man, när man är van att vara beredd?
Hur slappnar man av, när man ofta planerar för nästa steg?

Att känna lugnet

Kanske handlar egentid om att ge sig själv tillåtelse att ta den.
Att fånga ögonblicken som bara blir.

Tid till att göra ingenting. Och allting.
Att tillåta sig själv att känna lugnet. När det går.

Om så bara för en liten stund.
För ofta är det just pausen, inte planen, som bär oss framåt.