Krönika: Det har gjort ont när människor kommit och gått

Jag var 20 år, ny som au pair och lovade mig själv att aldrig låta någon annan ta hand om mina framtida barn. Men livet ville annorlunda. Nu vet jag att det ibland är just genom andra som våra barn växer.

Krönika av Anneli Khayati

Hon slog sig ner i mitt knä med en självklarhet som förvånade mig. Som om vi hade känt varandra i evigheter. Vi pratade lättsamt. Om hennes familj, skolan och den kommande dansuppvisningen.

Plötsligt möttes våra blickar. Hennes ögon blev allvarliga. Och så kom frågan:

”Hur länge ska du stanna?”

”Ett år” svarade jag.

Hon såg genast sorgsen ut, som om orden gjorde ont. Och kanske var det precis så det kändes för henne. Att någonting höll på att ta slut, innan det ens riktigt hade börjat.

Den gången var jag 20 år och nyanländ som au pair hos en familj i ett främmande land. Flickan var åtta år och hade redan haft minst lika många barnflickor som jag var gammal.

Där och då bestämde jag mig.

Jag skulle aldrig ha en barnflicka. Skulle aldrig låta någon annan komma så nära mina framtida barn, för att sedan bara försvinna.

Men livet har en egen vilja.

Åren gick. Jag träffade min man och vi fick vårt första barn – det första av våra tre. Ett barn som skulle binda oss samman och fylla våra liv med kärlek och glädje, men också ha behov vi inte alltid kunde möta på egen hand.

Nu förstår jag

Och plötsligt stod vi där.

Med en diagnos. Ett assistansbeslut. Och främmande människor som skulle bli en del av vår vardag.

Jag tänker ibland på mamman i au pair-familjen. Hennes lite hårda sätt. Bråken om kvällarna med maken. Och känslan i huset. Som om hon egentligen inte ville ha en barnflicka där, men ändå alltid hade en. Kanske mest för att visa sin status.

Jag förstår henne bättre nu.

Jag har själv fått svälja stolthet. Önskat att vår familj kunde få vara mer av bara vi.

Det har ibland känts fel, ibland så rätt. Och det har gjort ont när människor har kommit och gått. Men det har också lämnat spår av skratt, omtanke och närvaro.

Pauser

Under en lång tid fungerade det inte alls.

Assistenter kom, introducerades och tackades av. Roligheter fick ställas in, planer ändrades i sista stund och vi fick ofta dela på oss.

Livet sattes gång på gång på paus.

Det tärde.

Men vi hittade alltid styrkan och kämpade vidare. För vår familjs skull, för henne och för oss. Tillsammans.

Oro och rädsla

Oron har ibland legat som ett tjockt täcke över allt. Ett tyngdtäcke.

Kommer det fungera?
Kommer de att stanna?
Kommer hon att behöva släppa taget?

Det har ibland funnits en rädsla för att låta assistenter komma nära.

Men också en ännu större rädsla för vad som skulle hända om ingen gjorde det.

Och så långsamt, efter många kamper, skedde en förändring.

Allt började fungera bättre.

Med en fungerande assistans växte hennes självständighet.

Och med självständigheten behövde vi inte längre vara allt. Inte alltid.

Smärta blev tacksamhet

Ordet assistans, som först förknippades med en del smärta och oro, började långsamt förändras. Det fylldes av någonting nytt. Tacksamhet.

Tacksamhet till dem som kliver in i vårt hem, trots att vi vet att de en dag kommer att kliva ut.
Tacksamhet för att hon får möjlighet att leva sitt liv. På sina villkor.

Och vi får möjlighet att också leva vårt.

Och tacksamhet för att jag vågade släppa taget om det löfte jag en gång gav mig själv, där i ett främmande vardagsrum med en åttaåring i knät.

Att aldrig släppa in någon annan.

För det var just genom andra som vårt barn skulle hitta sin självständighet.