Ärkebiskopen vill ha mer tryck utifrån för ”en kyrka för alla”

”Kyrkan behöver uppenbarligen ett större tryck utifrån om något ska
hända”, säger ärkebiskop Anders Wejryd i en intervju med Föräldrakraft.
Han vill få fart på arbetet med att öppna upp kyrkan för personer
med funktionsnedsättningar. En lösning kan vara att ge stiften mer makt över församlingarna.

I våras antog Sveriges kristna råd, med Anders Wejryd  som ordförande, en ny policy kallad ”En kyrka för alla”.

Några mål som slogs fast i policyn:
Kyrkorna måste bli mer tillgängliga. Alla personer, oavsett eventuella
funktionsnedsättningar, måste kunna vara fullt delaktiga i kyrkornas
verksamhet. Personer med funktionsnedsättningar ska ha samma
möjligheter till ledande positioner som andra. Kunskapen ska förbättras.

– Vi som sitter i Sveriges kristna råd har ett moraliskt ansvar och
mycket att leva upp till, säger Anders Wejryd, när Föräldrakraft
träffar ärkebiskopen i Almedalen i Visby på söndagen.

Ärkebiskopen lovar på stående fot att engagera sig i arbetet:
– Jag ska sätta mig med Turid Apelgårdh [vid Svenska kyrkans centrum
för handikappfrågor] och bocka av hur vi ligger till. Som ordförande i
kyrkostyrelsen har jag bara en röst plus min utslagsröst, men jag kan
även påverka på andra sätt.

Anders Wejryd har kommit till Almedalen för att delta i ett seminarium
om global rättvisa i klimatförhandlingarna, men har inget emot att
svara på Föräldrakrafts frågor om hur han arbetar med rättvisa på ett
annat område – en kyrka som är öppen för alla.

– ”En kyrka för alla” är ingen märkvärdig policy. Den utgår från de
mycket begränsade resurser som många frikyrkoförsamlingar har. De
sliter hund. Svenska kyrkan har bättre resurser och kan göra det mesta
bättre. Därför kan man också ställa högre krav där, säger Anders Wejryd.

Han betonar att kraven på kyrkorna ska vara realistiska.
– Lägg resurserna där det kan vara intressant för personer med
funktionsnedsättningar. Många fixar handikappingångar och hörselslingor
men missar annat som verkligen skulle betyda mycket, för till exempel
barns och ungdomars medverkan, säger Wejryd.

Enligt Anders Wejryd kan många problem förklaras med att mycket ansvar
överfördes till församlingarna när kyrkan skildes från staten.
– Då accepterade man inte att så mycket makt högre upp utan nästan allt
lades lokalt i församlingarna. Det fick till resultat att ansvaret för
exempelvis teckenspråkig verksamhet hamnade på lokal nivå. Detta kräver
att alla församlingar, stora som små, ska tänka igenom hur man ska
bedriva sådan verksamhet och det är inte hållbart i längden.

Anders Wejryd menar att skilsmässan med staten medförde försämringar
när det gäller att anpassa verksamheterna för personer i behov av
särskilt stöd.
– Ansvaret för sådant måste flyttas upp på stiften, säger Anders
Wejryd. Inga motioner om detta är aktuella för närvarande men jag kan
tänka mig att det kommer.

Konfirmation som inkluderar unga i behov av särskilt stöd är ett
exempel på verksamhet som ofta kräver gott samarbete mellan församlingar
och solidarisk finansiering. Det tror ärkebiskopen är enklare att ordna
om ansvaret ligger på stiftet. Och det är angeläget att
konfirmationsverksamheten är tillgänglig för alla unga.
– Jag har sett oerhört intressanta konfirmationsverksamheter för särskoleelever. Inom sådan verksamhet kan vi också ge viktiga uppgifter till ungdomar
som får vara stöd för andra deltagare. Åke Hallonstens
konfirmationsverksamhet i Åhus är ett föredöme. säger Anders Wejryd som
även framhåller motsvarande verksamhet vid Stiftsgården i Rättvik.

I en ledare i Kyrkans Tidning kritiserade chefredaktör Dag Tuvelius
nyligen kyrkorna för att man inte tar arbetet med en kyrka för
alla på allvar.
Ärkebiskopen anser också att situationen är bekymmersam.
– Det är allvarligt att det ser ut så här men samtidigt måste man sätta
det i rätt proportioner. Kyrkan är förhållandevis bra jämfört med många
andra frivilligorganisationer, men med våra resurser skulle situationen
ändå kunna vara mycket bättre.

Är det dags att ta vissa präster i örat?
– Inte så många präster utan mer våra förtroendevalda som måste vara redo att satsa pengar.

Är det de förtroendevalda som bromsar?
– Det ser olika ut och jag tror inte man medvetet bromsar. Vi får inte
svartmåla, det vore orättvist. Jag ser många goda exempel men det är
oftast eldsjälar som står bakom dem, och de ska inte behöva dra hela
lasset själva.

Anders Wejryd återkommer ofta
till behovet av att att sprida kunskap.
– Man måste bli medvetna om behovet. Det normala är att man i en
församling säger att ”vi har inga personer med behov av särskilt stöd”,
för att man inte ser och inte vet. Min fru var skolchef i en kommun där
man inte trodde att man hade några särskolebarn, bara för att dessa
barn alltid åkt någon annanstans för sin skolgång. På liknande sätt kan
det vara i många församlingar, säger Anders Wejryd.