Att förlora sig i en reaktion
Jag har en hobby. Att studera människor. Jag kan sitta i timmar och bara betrakta människor som vandrar förbi mig. De är på väg från någonting och är på väg någon annanstans.
Jag brukar sitta på en bänk och studera människorna som rusar förbi. Jag försöker hålla i mig för att inte hamna i att vilja förändra något hos människorna.
En del skulle anses vara vackra. Andra skulle kunna anses fula. En del är uppklädda. Andra nerklädda.
Det spelar absolut ingen som helst roll för mig. Jag betraktar dem bara en kort stund och försöker se dem precis så som de är.
Jag låter min fantasi skena iväg och jag låter alla dessa individer få berätta sin historia för mig. Jag låtsas att jag vet vilka de är. Det behöver inte vara någon som helst sanning i det jag tänker. Det är endast min fantasi som drar iväg med mig.
Jag tycker mig se deras längtan och deras drömmar.
De har önskningar om att bli berörda, älskade och sedda.
Efter en stund börjar myllret av människor på-
minna om myror i en myrstack. De vandrar ständigt omkring på väg någonstans.
Plötsligt stannar en man upp och tilltalar mig. Han undrar om jag har lite småpengar som jag kan ge honom.
– Jag har inga småpengar, svarar jag honom utan att se efter om det stämmer.
Jag vill bli lämnad i fred och slippa bli indragen i någons liv. En irritation väcks inom mig. Jag ville inte bli störd. Jag ville sitta och betrakta världen runt mig utan att värdera någonting. Men stunden är borta. Jag är förlorad i en reaktion.
Så där snabbt kan det gå för mig att bli förlorad i en reaktion.
Ofta tycker jag att det där ögonblicket är intressant att uppmärksamma. Vad var det som hände när jag plötsligt förlorade hela min närvaro i stunden?
Som ett experiment försöker jag hålla fast vid min reaktion. Men det går inte. Plötsligt har min irritation runnit av mig. Det gör mig ännu mer förundrad. Ingen känsla går att behålla särskilt länge.
En sinnesstämning är som en doft. Den finns en stund. Men snart tynar den bort och försvinner.
Våra känslor fungerar på samma sätt.
En stund känner vi glädje, sorg, rädsla, ilska.
Och i nästa stund är känslan försvunnen, likt dofter eller smakupplevelser.
De finns en stund.
Och då kan vi välja att låta dem få finnas, eller förneka och försöka förtränga dem.
Men att förtränga en känsla har visat sig vara i det närmaste omöjligt.
För känslan kommer smygande ändå.
Oavsett om du väljer att förneka den och låtsas att den inte existerar.
Låt mig få föreslå ett litet experiment. Nästa gång du är riktigt, riktigt arg, försök att hålla dig kvar i ilskan. Släpp inte taget om den. Hur länge stannar den kvar?
Troligen endast en stund.
Det är precis samma sak med glädjen. Den finns endast en liten stund. Varför inte passa på och njuta av den när den finns hos dig?
Snart är även den borta och känslan är ersatt av någon annan reaktion.
Faktum är att ju mer jag har låtit känslor få existera som de är, desto mer avslappnad har jag blivit. Jag behöver inte kämpa för att hålla fast vid de mer positiva känslorna, lika lite som jag försöker göra mig av med de så kallade negativa känslorna.
Vad du än känner – det går också över!
