Att medvetandegöra det omedvetna

När omgivningen slutar att lystra, lyssna, fråga hur vi mår, börjar vi långsamt ”lägga locket på”. Dels för att vi vill skona våra relationer, dels för att vi någonstans förstår att vi har det är för tufft för omvärlden för att de skall orka fortsätta se.

Men vårt mänskliga behov av att kommunicera, vilket kräver part och motpart, är oerhört viktigt för att vi skall kunna få ett fullödigt liv. Ett behov vi sakta stryper. Alkoholism och skilsmässa är långt vanligare hos familjer med barn med flerfunktionsnedsättningar. Vi är inte supermänniskor, vi riskerar brytas ned om vi slutar kommunicera, ventilera.

Till skillnad från ”normfamiljen” dräneras våra energilager obönhörligt snabbt och omöjliggör i sig aktiviteter som skulle kunna balansera oss, som ett aktivt föreningsliv, privata middagar.

Någon satte ett kokt ägg i mina händer för några år sedan. ”Måla det hur du vill, sedan röstar vi fram en vinnare.” Vattenfärger och alla tillbehör stod uppradade på bordet. Jag hade verkligen inte lust att måla på ett ägg, men ville inte verka tråkig och oengagerad. Men efter en stund var jag plötsligt helt inne i hur mitt ägg skulle få se ut, om någon pratade med mig gick det mig helt förbi. Jag målade ett litet rött ägg, som en slags kärna och runt det röda ett hav av blåa nyanser.

Ägget blev otroligt vackert och jag vann tävlingen (det skall tilläggas att vi var hela fem tävlanden runt min systers köksbord). Bilden av det här ägget har jag burit med mig genom åren. Jag kände igen den som något som redan fanns inom mig, hur konstigt det än låter. Resultatet speglade någonting hos mig och som jag först blev varse när jag såg det. Jag medvetandegjorde det omedvetna, kommunikation uppstod.

Vad jag förstod efter äggstunden, var att kreativitet är något som måste fiskas efter, men som bär på sådan livsglädje. En energi som effektivt läker livströttheten och frigör själen.

Vi bär på spöken som kontinuerligt talar om för oss vad som är viktigt, vad som ”räknas” och är av något värde. Spöken vi ärvt av våra föräldrar eller som helt enkelt har indoktrinerats av samhället. Några av mina spöken hette Städa, Stryka, Tvätta, andra Jobba, Ringa Svärmor och Träna.

Innan jag förstod att de var just spöken lät jag dem prata på. Problemet var att när jag väl gjorde något som var lustfyllt, som att gå en härlig skogspromenad, läsa en bok eller måla, började de viska ”Nej, du borde, du måste… det här är meningslöst”. Det blev därmed svårt att njuta – jag gav mig inte tillåtelse och aktiviteten kändes därmed just meningslös. Jag skyndade mig stressad hem för att städa, stryka, tvätta.

Nu frågar jag mig, vad är det jag måste uppnå? Vad är det för resultat jag vill uppnå? Vilka typer av resultat är viktiga för mig? Jag ifrågasätter spökena. Jag försöker skapa nya röster som ger mig tillåtelse att lyssna på vad jag behöver, att stanna kvar i stunden och vad det är som ger just mitt liv en känsla av meningsfullhet.
Vi sätter intellektet först i det här samhället. Min övertygelse är att egot och intellektet existerar för att tjäna vår intuition och vårt hjärta, inte tvärtom. Vi måste lyssna från rätt håll.

När jag för något år sedan började skriva, sätta ord på min inre värld förändrades både min inre och min yttre värld. När jag sedan, dessutom, fick respons på det jag skrev förstod jag vikten av kreativt skapande. När vi släpper loss det osagda, det obearbetade inom oss, startas en läkeprocess – vi uppnår det allmänmänskliga behovet av kommunikation.

Att skriva är ett sätt, att måla, sjunga, dansa, fotografera och skulptera är andra – allt är kommunikation. Jag tänker på alla ni föräldrar som läser Föräldrakraft och som lever otroligt stressade liv, era liv behöver kommuniceras, både för er egen skull och för resten av samhället!

Linda Forshaw driver företaget TomTom – creating beauty som har en webbsajt på www.tomtomsweden.se