Att möta familjer i sorg

Författaren, föreläsaren och prästen Lars Björklund, har i över 30 år jobbat med att möta människor i sorg, och i tio av dessa på barnsjukhus, där vardagen bland annat bestått i att stödja familjer med barn i livets slutskede.

Lars Björklunds pappa var också präst och familjen bodde under hans uppväxt utanför Norrtälje i Roslagen.

Så länge han kan minnas har han haft en självklar idé om att jobba med att stötta människor som drabbats av svårigheter, och 1979 blev prästyrket även hans.

Han var dock fast besluten över att gå sin egen väg, och valde att bli sjukhuspräst.

Hamnade på barnsjukhuset

På sjukhuset kom han bland annat i kontakt med familjer som ville döpa sina svårt sjuka nyfödda barn. Efter ett tag hamnade han på barnsjukhuset i Uppsala, där han träffade familjer med barn som hade olika funktionsnedsättningar eller livshotande sjukdomar.

Lars Björklund började skriva och föreläsa om sina erfarenheter.

Det har blivit tolv böcker, och i dagarna kommer en ny bok som handlar om hur man orkar med livet som anhörig. Förfrågningarna om föreläsnin­gar blev fler och fler och till slut beslöt han sig för att sluta på barnsjukhuset.

De senaste tio åren har han kombinerat föreläsandet med att jobba halvtid på Sigtunastiftelsen utanför Uppsala, där han bland annat håller i meditation, kurser och seminarier.

Obearbetad sorg

Lars Björklund menar att familjer som förlorar ett barn med en funktionsnedsättning, på flera sätt skiljer sig i sin sorg, när deras barn går bort.

– Det som skiljer kan vara att de från början har en sorg över att deras barn bär på en skada, en sorg som kan finnas kvar obearbetad. Den handlar om att sörja det som inte blev, det man längtade efter, drömde om och ville innan barnet föddes, säger Lars Björklund.

En annan skillnad kan vara att man under barnets livstid varit så ockuperad av all omvårdnad att det har förvandlats till att bli livets enda mening.

– Ibland blir relationen starkare till ett barn med funktionsnedsättning eftersom den medför en meningsbärande uppgift. När barnet dör förlorar man sin uppgift i livet.

– Att känna att man betyder något för någon annan är en av livets starkaste krafter, och om dessa saker bara är kopplade till barnet blir det en komplicerad sorg, och det finns risk för att insjukna i depression.

En annan sak som gör sorgen komplicerad är den skuldkänsla man kan få av att uppleva lättnad.

– Man kanske helt plötsligt får sova en hel natt, kan börja resa, gå ut på kvällen eller vara i fred hemma utan assistenter. Lättnaden är för många en förbjuden känsla och gör sorgen ambivalent.

Trösta inte med ord

När Lars Björklund stöttar människor i sorg aktar han sig för att försöka trösta dem med ord som ”Det ordnar sig nog” eller ”Han har det nog bättre nu”.

– Min uppgift är inte att trösta, eftersom det i trösten alltid ligger en värdering. Människans drivkraft är att försöka lösa problem, vi letar efter tekniska hjälpmedel, vi går till psykolog, men hela tiden vet vi att grundproblemet inte går att lösa, säger han.

Många vänner och anhöriga upplever därför vanmakt när de möter en familj i sorg.

– Vi vet att vi inte kan göra eller säga något för att ändra situationen. Och så försöker vi trösta för att hitta ett hopp. Men trösten blir till ändå, bara genom att våga finnas där. Det är när du försöker med ord som det blir knasigt. Om du inte vet vad du ska säga – säg just det. Och blir det fel så är det inte så farligt, det är bättre med en dålig kommentar än tystnad. Den som sörjer förstår att det är svårt för den andra. Kanske ska vi våga vara lite mer frimodiga, spekulerar Lars Björklund, och fortsätter:

 – Om familjen signalerar att de inte vill prata så låt dem vara ifred men överge inte. ”Hälsa på, kom med mat, håll kontakten, men försök inte trösta”, som Norges statsminister Jens Stoltenberg sa efter händelserna i Norge i somras.

Tyck inte synd om

Ett annat problem är bemötandet ute i samhället. Lars Björklund tror att vi människor instinktivt reagerar och tycker synd om andra som vi tror har problem.

– Att tycka synd om någon annan handlar egentligen om mig, men det finns två riktningar att välja mellan när detta händer. Antingen tar jag kontakt och tar reda på hur det verkligen förhåller sig. Eller så går jag åt andra hållet.

Att tycka synd om, eller för den delen beundra, familjer i denna situation, är som professionell helt förbjudet.

– Vi som är professionella runt om ska inte lägga huvudet på sned och tycka synd om, men inte heller beundra med kommentarer som ”Å vad starka ni är”. Familjen har ju inget val. Du ska lita på att jag tål att höra precis vad som helst. En kvinna jag mötte uttryckte det som ”jag måste få prata med någon jag inte behöver ta hand om”.

Kronisk kris

När föräldrar får besked om att deras barn har en svår skada och kanske inte lever så länge uppstår en kronisk kris, där ovissheten om huruvida barnet ska leva en vecka eller tio år, är mycket svår att förhålla sig till.

– I ”vanliga” fall, när man får ett besked om att någon ska dö, så är tiden kortare. Den fylls då med förberedelser, avslutande av aktiviteter och att ta farväl. Om denna tid är längre än tre månader uppstår den kroniska krisen.

Enligt Lars Björklund är det viktigt att bejaka alla typer av överlevnadsstrategier i detta läge.

– På något sätt hittar man knep, och vilka de än är, är de bra, för annars är risken stor att man blir sjuk.

Livet fortsätter
Lars Björklund menar också att det finns en folklig föreställning om att livet fortsätter efter döden, utan koppling till religion.

Bara några enstaka gånger har han mött familjer som inte tror att det finns något efter döden.

– Det går inte att säga att det är lät­tare att bearbeta sin sorg om man tror på ett liv efter döden. Jag tröstar aldrig med himlen, det går ju inte att bevisa att den finns. Jag tror att det finns en inneboende livsvilja som gör att vi människor klarar av sådana här saker bättre än vad många tror. Sorg bär faktiskt också på en glädje, glädjen över att vi fått ha en betydelsefull relation, säger han.