Att simma eller inte simma

Jag har ett citat sittande hemma vid min dator. Det står bara tre små ord. Men de är en bra påminnelse för mig. En påminnelse att inte ta slut på mig själv genom att kämpa de utsiktslösa kamperna. Att inte strida för det som inte ger annat än en känsla av maktlöshet och vanmakt.

När livet inträffar är det inte så mycket vi kan göra åt det.

Det händer när det själv så önskar. Det sker ständigt. Och min egen ambition att förändra hur saker i livet händer kan ibland göra mig fullständigt utmattad.

Visst finns det saker i livet som jag kan påverka och förändra till det jag anser vara bäst för min familj eller min omgivning. Svårigheten kanske ibland kan vara att jag inte alltid ser vad som ska leda till något bättre och vad som leder till något sämre.

Det finns ju inga färdiga facit att stämma av med.

Jag gör mitt bästa för att tolka och analysera min omvärld och fatta de beslut som känns vettiga och riktiga. Mer kan jag inte göra. För ingen vet vilket resultat det skall bli.

Då kan jag ibland behöva landa i att betrakta mitt lilla citat.

Som en påminnelse att inte ta livet alltför allvarligt.

Tre små ord.

”Simma inte. Flyt!”

Så står det.

Och för mig står det för den utmattning jag ibland kan hamna i när jag strider de hopplösa kamperna. Det är simmandet. Det som ibland endast tar kraft ur mig.

Och att flyta är ett mer avslappnat förhållningssätt till det som livet för med sig.

Källan till besvikelse är ju dessutom förväntan. Om jag förväntar mig ett visst resultat av vad livet ska föra med sig så finns alltid risken till besvikelse. Samtidigt så tycker jag att lyckan jag känner när något förväntat slår in sällan kan mäta sig med styrkan i känslan av besvikelse om jag misslyckas.

Därför är jag en förespråkare av att allt oftare flyta än att simma i livet.

Men ibland behöver man simma.

I synnerhet när det handlar om saker som berör barnen.

Genom åren som förälder till ett barn med särskilda behov kan jag ibland tycka att simmandet har varit enda sättet att klara av tillvaron.

Att ta strid för rätten att få språkträning, fungerande assistenter, ledsagare, avlastningshjälp, skolgång, hjälpmedel, sjukvård och annat som har behövts för att göra tillvaron för vår son dräglig har ibland varit som att simma i våldsamma strömmar.

Och när den ena strömmen avtar visar sig snart en ny och vildare fors som måste besegras med föräldrarnas simfärdigheter.

Sällan har någonting kommit enkelt. Det har tyvärr inte ofta varit en fråga om att flyta i livets floder, när det har handlat om vår son.

Därför kan jag tycka att det är så underbart befriande när det någon gång blir just ett flytande.

En gång varje år inträffar ett sådant flytande.

Under sommaren anordnas ett kollo för barn med funktionshinder av olika slag här i länet.

Från första året var det en av årets höjdpunkter. För både vår son och för oss som föräldrar.

Sonen får en möjlighet att träffa kompisar och andra ungdomar och ha tio dagars kolloliv med allt vad det innebär.

Vi föräldrar får en tid att flyta runt i det hav där många andra föräldrar simmar runt av helt andra anledningar.

När jag tänker lite mer på saken så inser jag att både simmandet och flytandet innebär olika fördelar.

Simmandet ger styrka och motion. Som människa kan jag behöva simma för att hantera det livet för med sig.

Flytandet ger vila. Vilan behövs för att samla kraft till att orka simma omkring bland både hajar och torskar i alla dessa vilda vatten.

Vi människor behöver nog både simma och flyta.

Tror ni inte det?