Att vara mormor är inte alltid så himla enkelt

berit_appelqvist_160x201_0.jpg

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för LSS-skolan

Det är jag som är mormor i familjen, mormor till två underbara ungar som båda har funktionsnedsättningar.

Det är jag som är mormor i familjen, mormor till två underbara ungar som båda har funktionsnedsättningar. Alla familjer behöver ju all kraft de kan få efter att ha upplevt jobbiga händelser i livet. Mamma, pappa och syskon drabbas naturligtvis hårdast, eftersom inget blir som man tänkt. Men vi andra då? Mor- och farföräldrar och övrig släkt? Vi som står vid sidan av, som skulle vilja så mycket, men som inte kan nå fram.

Vi är ju alla så olika som människor och reagerar väldigt olika på att få ett handikappat barn/barnbarn. En del förtränger, andra förstår inte vad som hänt och tror kanske att ”det växer bort”, andra tar helt avstånd. Det finns även de som inte ser till handikappet utan ser en liten ny människa, visserligen med framtida begränsningar men med andra möjligheter. Den gruppen tillhör jag. Det låter kanske konstigt: men jag har aldrig sett min dotterdotter som funktionshindrad, utan som en underbar människa som ger och alltid har givit så otroligt mycket av sig själv.

Det är en sak att få ett handikappat barn! Att slåss mot myndigheter för barnens rättigheter i samhället en annan! (Då intog jag en annan plats: som bollplank!) Jag som ju själv varit småbarnsförälder och som trodde att jag skulle kunna bistå med råd och erfarenheter, blev helt nollställd. Vad jag än sa eller gjorde, så blev det bara fel! ”Men du hade ju inte något  handikappat barn”, svarade min dotter ofta, lite lagom ilsket. Jag försökte förstå och lärde mig till slut att inta en ny roll: bollplankets. Men det gjorde ont många gånger. Jag, som hellre skrattar än gråter, har väl aldrig gråtit så mycket.

Jag deltog för flera år sedan i en kurs i teckenkommunikation för mor- och farföräldrar, där vi började med att presentera oss och våra barnbarn som hade olika diagnoser. En morfar nämnde, att han tagit så illa vid sig att han inte kunde utöva sitt yrke längre, utan förtidspensionerats. Då insåg jag hur olika vi faktiskt reagerar, och att vi kanske behöver varandra. Jag pratade med min dotter, som, sin vana trogen, blev helt entusiastisk. Hon tyckte att jag skulle starta upp ett mor- och farföräldranätverk genom vår handikapporganisation. Sagt och gjort! Med hennes hjälp satte jag igång. Det skickades ut en inbjudan till medlemmarna med hjälp av kanslipersonalen till en träff i augusti 2000. Tio personer kom, vi var ”på g”.Vi träffas fortfarande. Vi är ett 20-tal som är intresserade och ser fram emot att träffas.

Det känns verkligen som om vi behöver varandra och har upptäckt att vi inte är ensamma om problemen. Alla har upplevt detsamma och vi nickar igenkännande. När någon ”ny” mor- eller farförälder dyker upp och är otrygg och osäker, kan vi lugna varandra med ”att så hade vi det också men det blir bättre”. Alla känner vi igen oss. Och bollplanken likaså. Ibland bjuder vi in någon föreläsare, samtidigt som vi får goda råd att ta med oss. Men de allra flesta gångerna som vi ses ”pratar vi av oss” och delger varandra av våra barnbarns utveckling och framsteg.
Vi är glada och tacksamma över vårt nätverk. Därför vill jag rekommendera andra att bilda liknande nätverk.
Jag var också med nere i Göteborg förra året på en stor anhörigkonferens, vilken visade sig vara mycket efterlängtad. Så efterlängtad att man nu beslutat anordna fler till hösten på andra ställen i landet. Det är fantastiskt att ha andra människor i liknande situation att prata och utbyta erfarenheter med.

Publicerad:
2007-06-25

Av: Valter Bengtsson

Nyckelord:
gästkrönikör


ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Etac