Bandyns Mekka får stöd av Mika

Med innebandyfritids, sommarläger, besök på ­särskolor och nya turneringen Mika Kohonen Trophy, hoppas Storvreta IBK locka fler ungdomar till innebandyn.
– Det här betyder hur mycket som helst, säger Mikael Rinaldo, tränare för Örnarna, Storvretas lag för spelare med intellektuell funktionsnedsättning.

är jag kliver in i huvudarenan i Fyrishov i Upp­sala slår det mig hur tyst det är. 22 av Storvreta IBK:s elitspelare rör sig nästan ljudlöst över planen och använder sina plastklubbor med stor följsamhet.

De tar emot stenhårda passningar och skickar vidare samma vita håliga boll som en ljudlös projektil mot någon av målvakterna.

När jag väl vant mig vid den förvånansvärt låga ljudnivån inser jag att här pågår en intensiv kommunikation. Trä­naren Thomas Brottman instruerar en kommande övning och spelarna börjar snart löpa i en cirkel och tar emot och passar bollen med bibehållen fart.

Kon­centrationen är hög, och spelarna åter­igen lågmälda. Bortsett från ett och annat grymtande efter en mindre lyckad pass, anar jag mest uppmuntrande kommentarer. Bra, så där ja, nu kör vi.

Vid den första pausen lättar koncentrationen och ett annat ljud tar vid. Elit­spelarna är nu mer av kompisar. Ett sorl stiger upp från arenagolvet.

En stor sport

Innebandy är en stor sport i studentstaden Uppsala. När de här killarna spelar match brukar närmare 2 000 personer fylla läktarna. Och supportrarna har inte behövt bli besvikna.

Storvreta IBK har vunnit SM-guld två år i rad samt Euro­pa­cupguld i fjol.

Men föreningen har större ambitioner än att ha ett herrlag i världstoppen. I sam­råd med Special Olympics, en världsomspännande organisation som bedriver och utvecklar idrottsverksamhet för personer med utvecklingsstörning, ska före­ningen öppna sin jätteturnering, Stor­vretacupen, för spelare med utvecklingsstörning.

För att ytterligare underlätta för ungdomar med utvecklingsstörning att komma i kontakt med idrotten kommer en av A-lagsspelarna att anordna innebandyfritids på särskolorna runt om i kommunen.

 

 

Galjonsfigur och dragplåster för hela satsningen är klubbens heltidsproffs, världens bästa innebandyspelare, Mika Kohonen.

När de första två timmarna av träningen är avklarade, får jag en pratstund med honom. I ett trapphus mellan träningslokal och omklädningsrum förklarar han varför han tackat ja till uppdraget och gett sitt namn till turneringen, som ska heta Mika Kohonen Trophy.

– Det är hedrande och en stor ära att få medverka på det här sättet, säger han, och antyder därefter att engagemanget även har med egna erfarenheter att göra.

– Jag har en kusin som sitter i rullstol, han har en cp-skada. Han är den smartaste kille jag känner, och han har tagit många examina. Alla kan inte idrotta på samma villkor, men jag vill att alla ska få möjlighet att glädjas med idrotten och känna den sanna idrottsglädjen, säger han.

Vad ska du göra, mer än att låna ditt namn till turneringen?

– Jag vet inte än. Men om man tror att man kan ha nytta av mig så ställer jag upp.

Vad ger det här engagemanget dig som spelare?

– Det ger mig en ”boost”. För alla som idrottar är det lätt att glömma bort vad idrott egentligen handlar om. Det här får mig att känna att jag vill göra något bra när jag kliver in på banan.

Hur började du med innebandy?

– Jag höll på med en massa idrotter när jag var barn, och jag har spelat fotboll och ishockey sedan jag var fyra år. Att det blev innebandy var en slump, genom kompisar. Jag var 17 år när jag började spela innebandy och jag fick spela direkt på högsta nivån, det var inte så stor skillnad från de andra sporterna.

Kom till Balrog

Mika Kohonen växte upp i Finland och kom till Sverige 2000. Efter fyra år i Bal­rog och ett år i Finland kom han tillbaka till Sverige, men denna gång till Uppsala och Storvreta IBK.

Har du någonsin haft ett vanligt jobb?

– Ja, under en kort period på ett fritids. Det blev mycket in­ne­bandy för barnen då, säger han och skrattar.

Resten av sitt yrkesverksamma liv har Mika varit innebandyproffs, på heltid.

– Jag har alltid drömt om att bli proffs inom någon idrott. Jag är lyckligt lottad, och känner ödmjukhet inför det.

Vad är din styrka som spelare?

– Jag har nog rätt bra spelsinne, god teknik och kan hantera bollen i många olika situationer.

Något du kan bli bättre på?

– Försvarsspelet. Jag har jobbat på det, men kan bli bättre.

Innan Mika ger sig av för dagens avslutande träningstimme ger han en klapp på axeln till alla ungdomar och föräldrar som står på tröskeln till att börja med en idrott.

– Jag vill uppmuntra alla att hålla på med en idrott. Det kan vara viktigt att föräldrar stöttar, men jag förstår samtidigt om det ibland kan vara svårt.

Samtidigt, i Gränbyskolans gympasal i en annan del av Uppsala, har Örnarna just dragit igång säsongens andra träning. När jag kommer dit och kliver in i entréhallen, som även fungerar som omklädningsrum, överraskas jag av hur mycket det låter. Löparna genomför just en stafettövning, en efter en springer de i maxfart ett varv i idrottshallen medan lagkamraterna hejar på.

För sex år sedan

Örnarna startade för sex år sedan.

– Vi var några föräldrar som träffades på barnhabiliteringen, och på den vägen är det, säger Åsa Amundsson, en av ledarna.

Åsa är, liksom Örnarnas övriga åtta tränare och ledare, förälder till spelare i laget.

Inför den här säsongen har Örnarna slagit sig samman med ett lag som tidigare spelade för Uppsala handikappidrott, så förutom att träna innebandyteknik handlar det nu om att svetsa samman spelarna.

– Nu gäller det att få alla att känna sig som ett lag, säger Åsa.

Denna kväll är cirka 40 spelare på plats, från 16 år och uppåt, uppdelade i två grupper.

– Vi vill få med ännu fler. Vi behöver påfyllning underifrån, och vi vänder oss till ungdomar från 13 år. Vi tar emot alla typer av funktionsnedsättningar, förutom rullstolsburna, säger Åsa.

Spelarna tränar två gånger i veckan.

Ska ni vara med i Mika Kohonen Trophy?

– Absolut, svarar Mikael Rinaldo, huvudtränare för ett av Örnarnas två lag.

Mikael har även varit tränare i ishoc­key, och han hämtar många teknikövnin­gar därifrån.

– Många har lärt sig mycket. När de kom hit klarade en del av dem inte av att runda koner med klubba och boll. Det klarar de nu, jättekul att se. Och de är alltid glada, inget gnabb.

– Vi känner av ett lyft, det är mer drag än tidigare. Det snackas mer mellan ungdomarna. De är engagerade, de ringer varandra och hör av sig via Facebook.

Tänd på det här

Mikael har även noterat ett stigande intresset hos sin egen son, Pelle Rinaldo.

– Han är otroligt tänd på det här. Han pratar ofta om nästa träning och nästa match, och han läser tabeller.

Vad betyder Mika Kohonen Trophy för er?

– Jag tror att det betyder hur mycket som helst. Här kommer världens bästa innebandyspelare och gör så att föräldrar och ungdomar får se att handikappade barn kan idrotta. De får tillfälle att se att de spelar bra innebandy. Innebandy är stort för barnen här.