Bengt Westerberg: Om funktionsrättsrörelsen tystnar händer ingenting
Bengt Westerberg framträdde på Intradagarna i Stockholm 24 september, med budskapet att LSS behöver vässas.
Men han räknar inte med något sådant initiativ från regeringen. Funktionsrättsrörelsen måste trycka på.
– Utan dem händer ingenting, säger Bengt Westerberg i en intervju med HejaOlika.
Budgetpropositionen
Vad tycker du om att budgetpropositionen för 2025 ger 3 procent höjd assistansersättning, och ett löfte om initiativ om indexering framöver?
– Ja, det låter lovande tycker jag. Jag vet inte om 3% räcker för jag har ingen riktig koll på ökningen av kostnaderna nu men det är i alla fall bättre än vad det har varit under några år.
I övrigt var det inte några större satsningar i budgeten på funktionshinderområdet, samtidigt som man kan förvänta sig då att besparingarna ökar i kommunerna. Vad tänker du om det?
– Ja, kommunerna är pressade och det är inte bara på det här området utan det gäller också skolan och sjukvården och mycket annat så det är tufft i kommunerna nu. Staten borde ha gjort mer tycker jag.
Se intervjun på video
Risk för ökade nedskärningar i kommunerna
Men vad tänker du om risken för att besparingarna accelererar just inom LSS och funktionshinderområdet?
– Ja, alltså det finns en sådan risk. Jag kan inte riktigt överblicka den risken men jag vet ju att kommunerna är väldigt hårt pressade och även regionerna är det. Att de bidrag som staten ställer upp med de kompenserar inte de kostnadsökningar man har haft här under senare tid.
Hur ska kommunerna lösa det?
– Ja, de tvingas till prioriteringar och i värsta fall nedskärningar på alla områden. Det tror jag är en ganska ofrånkomlig följd av att man inte ger högre statsbidrag än vad man gör.
Samhällsekonomisk ansats behövs
Vi talar ju om att vi behöver stärka och vässa LSS. Risken är väl att det blir en fortsatt försämring?
– Den största risken är ju att man bara ser till den egna nämndens ekonomi och inte ser de totala effekterna. I praktiken så innebär det ofta när man drar ner på insatser i LSS så innebär det att man övervältrar ansvaret och därmed kostnader på anhöriga. Och det dyker upp som en kostnad någon annanstans i statens eller i kommunernas budget. Så det viktiga är att man får en mer samhällsekonomisk ansats när man tittar på de här åtgärderna än man ofta har idag.
Hur kan man få in en samhällsekonomisk ansats?
– Jag tror möjligen att det faktiskt kräver en lagändring, att man ställer större krav på en sån samverkan mellan olika myndigheter än vad vi har för närvarande. Socialstyrelsen har konstaterat att samverkan fungerar inte tillfredsställande som det ser ut nu.
Då talar vi inte om att vässa LSS, utan en annan lagändring?
– Ja fast jag tror i och för sig att man skulle kunna komma ganska långt genom att vässa LSS, det tror jag.
Det känns som att det är större risker än möjligheter just nu?
– Ja, vi kan ju se en ganska tydlig tendens tycker jag under många år nu att man har visat en större snålhet än vad man gjorde på 90-talet, om vi går så långt tillbaka i tid när LSS kom till. Då fanns det en mer generös inställning att man skulle försöka hitta åtgärder som skulle ge goda levnadsvillkor. Men idag så är det många kommuner som snarare undersöker hur lite man kan göra utan att bryta mot lagen och det visar sig att det är för lite.
När och hur vänder det?
När tror du att den här utvecklingen vänder?
– Det handlar väldigt mycket om politisk vilja. Vi har inte sett några stora reformer på det här området sedan LSS kom till för 30 år sedan. Så det avgörande är det och just nu ser jag tyvärr inga tecken på att det finns någon stark politisk vilja att förbättra lagen.
Så vem ska driva det här då? Är det funktionsrättsrörelsen som måste bli vassare?
– Jag tror nog att de gör så gott de kan. Det är möjligt att de kan göra mer. Det kan jag inte överblicka. Men till sist handlar det om att övertyga ett antal ledande politiker om att det här är ett prioriterat område, och det är det uppenbarligen inte idag. Man har haft ett rätt stort reformutrymme i årets budget men ingenting har egentligen satsats på det här området.
Då är det alltså aktivister och funktionsrättsrörelsen som måste dra lasset?
– Ja de måste i alla fall driva frågan. De kan ju inte dra lasset i meningen att de kan fatta några beslut. Men de kan driva frågan, de kan försöka påverka politikerna och det tror jag man gör. Det handlar om att politiker måste lyssna. Det sker inte tycker jag i tillräckligt utsträckning idag.
Har du några råd till funktionsrättsrörelsen hur man får politiker att lyssna?
– Jag tror att det handlar väldigt mycket om att få fler att förstå hur det är att leva med en svår funktionsnedsättning. Jag tror många har en ganska teoretisk föreställning om detta, och man förstår inte riktigt hur knepigt det är. Och där kan möjligen funktionsrättsrörelsen göra en insats att berätta för fler politiker, och att nå fler politiker.
– Men det räcker inte med att nå bara de som sitter i socialutskottet och socialnämnder utan även politiker som har ansvar för det ekonomiska måste man kunna nå.
Många kommuner vill göra så lite som möjligt
I år har du varit runt och föreläst i många sammanhang. Vilken känsla och stämning möter du på dessa möten?
– Många känner igen sig. När jag beskriver situationen, att kommunerna inte anstränger sig för att ge goda levnadsvillkor, utan försöker undersöka hur lite man kan göra utan att bryta mot lagen. Då är det många som nickar instämmande och känner igen sig. Det finns hur många fall som helst i Sverige där man har mött precis den attityden från kommunernas sida. Jag tror att den bild jag försöker ge är väldigt realistisk.
Du återkommer till att lagen i sig är bra. Problemet är att man inte följer den, och rättsosäkerheten. Om man kan få rättshjälp och laga rättsosäkerhet, skulle det bli bra då?
– Kanske bättre. Det kan det mycket väl bli. Jag tror att de som har haft hjälp i rätten oftare får rätt än de som inte har någon hjälp i rätten. Men jag tror inte att det räcker därför att till sist gör man ju ofta en lagtolkning, som inte innebär goda levnadsvillkor, utan ställer för lite krav på kommunerna. Så jag tror att lagen måste skärpas också.
Du nämnde idag att man kan tänka att LSS kanske inte skulle ha varit en rättighetslag. Då hade kommunerna tagit mer ansvar för utfallet. Nu har man vänt sig till domstolarna och lyckats genomdriva en försämrad rättspraxis.
– Man skulle kunna tänka sig det, men efter att ha vägt detta alternativ mot att ha det som en rättighetslag så har jag än så länge känt mig övertygad om att det är bra med en rättighetslag. Trots allt är det många som får rätt i rätten. Ungefär 25 procent av överklagandena bifalls av de rättsliga instanserna. Genom att vi har rättslig prövning så får man också en praxis. Man ser hur rätten tolkar lagen och om politikerna är missnöjda med det så kan man ändra lagen. Det har man gjort i några fall, men man skulle göra det i många fler fall tycker jag.
Och där behöver funktionsrättsrörelsen driva på för en lagändring?
– Jag tror alltid att det är viktigt. Skulle funktionsrättsrörelsen tystna så tror jag absolut att ingenting händer. Den opinionen är väldigt viktig, men sen gäller det som sagt att få politiker att lyssna också.
Tror du att den här regeringen kommer att ta några sådana här initiativ?
– Jag ser inga tecken på det än, men det gjorde jag inte heller under den tidigare regeringen. Så jag tror inte det handlar så mycket om vilken regering vi har utan det handlar om att vi behöver få ett antal engagerade enskilda politiker som driver frågorna.
Så blev LSS verklighet
Om man tittar tillbaka drygt 30 år när LSS beslutades så låter det nästan som en osannolik historia, med ett socialdepartement som lyckades övertyga finansen om att LSS var en bra idé. Hur lyckades det?
– Det fanns en större optimism överhuvudtaget om vad man skulle kunna göra på den tiden. Många, både de som var ansvariga för sociala frågor och finansministern till exempel i den regering som jag själv tillhörde, var övertygade om att det här var insatser som behövdes och att det var möjligt att skapa goda levnadsvillkor för personer med svåra funktionsnedsättningar. Den inställningen finns inte på samma sätt idag utan man värjer sig lite grann för de här frågorna. Erfarenheten visar att det är fullt möjligt att skapa de här goda levnadsvillkoren. Men det är många som förmenas den rätten som rättspraxis har utvecklats i.
Visst var det så att det var du som var partiledare och finansministern [Ann Wibble] var folkpartist?
– Ja, men vi var överens. Vi hade gått till val, båda två, och lovat att vi skulle genomföra LSS. Så där var vi helt överens.
På den tiden var det ingen oenighet mellan finansen och socialdepartement?
– Inte i den här frågan.
Var det för att du var partiledare?
– Vi tillhörde samma parti och hade gått till val på samma program. Det var väl det som var avgörande.