Betydelsen av vänskap

Vi kan med största sannolikhet lära henne att tala, och vi kan med största sannolikhet lära henne att gå. Men vi kan inte trolla fram en vän.

Man beskriver ofta min dotter som ett barn med särskilda behov. Det är en lögn. Min dotter är rullstolsburen på grund av en  cp-skada.

Hon är ett blont yrväder med ögon som träffar själen. Och visst är hon en väldigt speciell unge, men knappast på grund av sin cp. Det speciella med henne sitter snarare innanför den där honungslena huden.

Hon har precis samma behov som alla andra ungar. Hon vill leka,  skratta, trotsa och upptäcka. Hon vill precis som alla busungar göra tvärtemot. Hon ”kan själv” men behöver hjälp för att lyckas.

Att hon skulle ha särskilda behov är en lögn. Däremot krävs ibland särskilda insatser för att tillgodose hennes alldeles vanliga önskemål.

För att riva ner böcker i bokhyllan krävs det en mamma som lyfter dit och visar. Hon vill äta kakor framför frukt men först var vi tvungna att lära henne tugga.

Efter ett år av tålamod har vi lyckats. Nu sätter varken hon eller vi i halsen. Jag gör allt jag kan, och lite till, för att vidga hennes horisont. Lyfter henne dit benen inte bär.

Krigarprinsessa

Hon är snart tre år, min krigarprinsessa. Treåringar har spring i benen. Även sådana som inte kan göra sig av med springet.

Det har blivit en självklarhet för oss att visa henne världen. Att hon av flera anledningar inte kan upptäcka den själv som jämngamla barn är egentligen oväsentligt.

Och den enda sorgen vi föräldrar har burit på är att det funnits världsdelar som vi omöjligt kunnat visa. Vi kan med största sannolikhet lära henne att prata med alternativ kommunikation.

Vi kan med största sannolikhet lära henne att gå, med alternativa tillvägagångssätt. Jag ser framför mig att hon en sommardag briljerar i en elrulle. Hårsvallet rör sig i vinden och stoltheten över att själv rulla fram över asfalten är total. Men vi kan inte trolla fram en vän.

Vi rår inte över tid och rum och många tårar har fällts över rädslan att hennes rum aldrig ska rymma andra barn. För vem vill leka med flickan i rullstol?

Bland det största

Det som hände familjen förra veckan var bland det största sedan dagen hon kom till oss. På dörren knackade grann­flickorna.

De frågade om de inte kunde få komma in och leka med vår dotter. Inombords skrek jag JA, samtidigt som jag svalde en rörande klump i halsen.

Bakom mig satt fröken i sin anpassade och högtekniska stol och nickade. Därefter lekte de tre tjejerna i flera timmar.

Flickorna lärde sig hur alla hjälpmedel fungerade och min dotter var salig. Efter en stund frågade flickorna om ingen brukade komma hem till oss att leka, sådär spontant som barn frågar. Jag fick berätta att de var de första barnen som kommit.

Flickorna var tysta en lång stund och sade till slut:

Vet du. Vi bryr oss inte hur utsidan ser ut. Det är där inne som räknas.

Jag önskar att barnens världsbild växer sig till en revolution. Och att fler människor kunde se bortom handikapp och annorlundaskap. Som sträcker sig över barndomen, tonåren och vidare ut i vuxenvärlden. Att alla barn får leka. Alla tonåringar får hitta sig själv. Och att alla vuxna får en anställning.