Bilder lockar till samtal och ger barn makt över berättandet

Bilder blir allt vanligare för kommunikation. Men de används också på nya sätt. Tidigare handlade det mycket om enkelriktad information, till exempel att presentera dagens schema.

Susanne Olsson är förälder till Malcolm, som är nio år och har autism. Vi träffar henne på mötet hos Dart i Göteborg när hon sitter och jobbar med bildkartorna vid ett av borden tillsammans med bland annat Anette Myrholt. Anette är lärare till Malcolm i en särskoleklass med inriktning autism i Landalaskolan.
Sammanlagt är det cirka 15 personer samlade i den här salen, alla har koppling till barn med autism. I salarna intill finns andra föräldragrupper med inriktning på andra funktionsnedsättningar.
Föräldrarna och personalen på Dart träffas gruppvis och ibland alla tillsammans.

Ingår i ett projekt
Verksamheten ingår i ett projekt som kal-las Pragma, eller ”pragmatiskt organiserade kommunikationskartor för barn med omfattande kommunikationssvårigheter”.
– Vi har jobbat med bildstöd för Malcolm under lång tid, men ibland har det blivit svårt med motivationen. Syftet med det här projektet är att förtydliga vår kommunikation med Malcolm och hjälpa honom att få lust att kommunicera, berättar Susanne som fick kännedom om Pragmaprojektet i våras och anmälde sitt intresse till Dart.
Fyra gånger har föräldrarna och övriga deltagare hittills träffats, en gång per månad. Det har redan gjort stor skillnad i vardagen.
– Tidigare använde vi bilder främst för att visa dagens schema. Nu handlar det mer om att ha bilder som handlar om den aktivitet man är i, just nu. Vi har öppnat upp kommunikationen och de nya bilderna ger fler val, säger Susanne.
Malcolms lärare Anette håller med om att de nya bildkartorna har gett både barnen och de vuxna runt omkring honom nya verktyg.
– Nu har vi bilder som passar för leken utomhus. Det lockar till att prata mer. Och vi använder dem även som uppföljning, för att prata om vad vi gjorde på lekplatsen tidigare på dagen eller dagen före.
– Visst har vi försökt göra så här tidigare, men nu blir det bättre struktur och ordning och reda, säger Anette.

Nya bildkartor
Varje gång föräldrarna träffas skapar de nya bildkartor för olika ändamål. Några dagar efter mötet dimper färdiglaminerade kartblad ned i brevlådan hemma hos familjerna. Dubbla uppsättningar när så behövs, för hem respektive skola.
– Vi tar fram varianter för olika sammanhang. Om kartorna ska tas med ut är det bra om de är i fickformat, säger Susanne Olsson.
Nya bilder öppnar för mer samtal och mer berättande. Men de gör det också möjligt att lugna ned och anpassa tempot till barnets nivå.
– Som vuxen är det jättesvårt att förstå vilket bombardemang det blir när vi pratar på som vanligt. Talet är ett väldigt maktmedel, säger Susanne.
Genom att prata, och samtidigt bekräfta genom att peka på bilder, kan kommunikationen bli lugnare och mer rakt på sak.
– Min Malcolm har ju ett talat språk och då kan bildkartorna användas som en ram för samtalet. Han har inte tillräcklig fantasi för att prata fritt men med bildboken kan han berätta mycker mer.
Anette intygar att bildkartorna har en lugnande effekt.
– Malcolm behöver inte fråga lika mycket och han behöver inte bli så frustrerad över att inte kunna förstå eller göra sig förstådd. Om vi ska göra ett besök på Eldorado kan vi prata igenom vad som ska hända, då blir besöket lugnare, och sedan kan vi prata om det efteråt också.
När vi tittar in hos Dart är Susanne och de övriga föräldrarna i autismgruppen alla upptagna i idéutbyte och planering. Det har blivit sen eftermiddag och flera av deltagarna har bråttom hem, men det är lite svårt att bryta upp när engagemanget är så stort som här.
Dagens möte har inletts med avrapportering av hur det har gått den senaste månaden. Deltagarna har visat upp sina respektive bildböcker och tipsat varandra om vad som har fungerat eller inte.

Fungerar inte alltid
Nya bilder är inte alltid så framgångsrika, men då förbättrar man bildkartorna eller gör om dem från grunden. Det handlar också om att ha lagom många bilder på en karta. Vissa barn kanske bara klarar ett fåtal bilder på en och samma karta, medan andra kan ha många bilder. Alla är inte heller mogna för att använda foton.
– Det är en aha-upplevelse att få testa bildkartorna på varandra. Vi har gjort övningar där vi låtsas att inte ha något talat språk. När jag skulle testa att bara peka, och Anette talade fort blev det jättesvårt att hänga med och jag förstod min sons situation, säger Susanne.
Katarina Öryd, som deltar i en annan av föräldragrupperna inom projektet, ansluter. Hon har en elvaårig dotter, Alice, som har Retts syndrom.
– Att få träffas här på Dart är otroligt bra, både för att jag får delta i projektet och för att det finns så duktiga logopeder här, säger Katarina.
Hon tycker att det tidigare har varit svårt att få rätt vägledning för dotterns kommunikationsbehov.
– Vi har inte haft någon tydlig metodik och det har blivit ett bollande mellan vad som är skolans och habiliteringens ansvar och var vi som föräldrar kommer in.
Genom sin medverkan i Pragmaprojektet har det äntligen blivit möjligt att sätta upp mål och driva utvecklingen framåt.

Har hamnat i centrum
Nu känner hon att dottern äntligen har hamnat i centrum. Det är enkelt att ta fram nya bilder och bildkartor som snabbt kan testas, både hemma och på skolan.
– Annars har det varit en jätteapparat för oss som familj att producera bilder, säger hon.
Dessutom har det, för Alice del, varit lite olika syn på bildanvändningen hemma och på skolan. Det har handlat om hennes förmåga att använda många olika bilder.
– Under lång tid upplevde vi som föräldrar att vi jobbade med allför få bilder, suckar Katarina. Det var lite som att behöva lära sig alfabetet innan man fick börja prata. Nu har vi introducerat många nya bilder för Alice och vi märker att hon fångar upp en del av dem, berättar Katarina.

Kreativt skapande
De månatliga mötena är fyllda av kreativt skapande som sedan resulterar i snabb produktion av nya bildkartor.
– Medarbetarna på Dart är väldigt lyhörda för oss föräldrar, det är ju från oss idéerna till bilder kommer, säger Susanne.
– Samtidigt är det så skönt att vi får göra fel. Då gör vi bara om eller gör nytt. Vi kan alltid förändra eller göra tillägg, säger Katarina.
Lite oro inför framtiden finns dock. De månatliga mötena på Dart pågår till och med oktober. Vad som därefter händer har mammorna ingen koll på.
– Nej, det är en intressant fråga, säger Katarina. Men vi kommer nog att ha en överlämning så att alla, vi därhemma, skolan och habiliteringen, kan jobba vidare.
– Den största utmaningen kan bli bildhanteringen, tror Susanne. Det är så många inblandade – assistenter, korttids och så vidare – så vem ska producera bilderna och hur får man materialet att se likadant ut på olika platser?

En svår uppgift
Katarina tror att det ”som vanligt” blir föräldrarna som får koordinera arbetet och driva på. Det känns som en svår uppgift.
– Om vi ska jobba vidare med att utveckla bilderna måste vi träffas – logoped, skolpersonal och vi hemma. Annars kommer det att stagnera, säger Katarina.
– Det vi gör hemma och det som sker i skolan måste följas åt, betonar Susanne.
Även om Pragma just nu är en stor framgång kommer det att behövas vägledning och stöd även i framtiden, inte minst till föräldrarna och barnen, eftersom förutsättningarna är så olika på olika skolor.

Fortsätter att resonera
Vi fortsätter resonera kring hur arbetet med bilder kan vidareutvecklas.
– Jag skulle kunna tänka mig bilderna i ett datorhjälpmedel istället för bara pärmar, säger Katarina. Min Alice skulle kunna ha en MyTobii på sin rullstol och peka på datorskärmen. Vi har pratat med habiliteringen om att hon ska få testa MyTobii, eller motsvarande produkt från Abilia. Alice har Retts syndrom och många andra flickor med Retts har börjat använda ögonstyrningsdator. Jag tror att sådana datorer kommer att bli viktiga hjälpmedel efterhand som de blir mer tillgängliga kostnadsmässigt. Det verkar som att det har blivit lite enklare att få dem förskrivna.
– Alice pratar inte alls men använder däremot tecken. Jag märker att hon blir mer och mer nyfiken, det blir allt fler bilder och allt fler pärmar…

Nyfiken på datorhjälpmedel
Susanne är också nyfiken på datorhjälpmedel för sonen Malcolm.
– Det finns ju handdatorer och mobiler med program för att få struktur och ordning, men jag kan tänka mig att det blir mer och mer hi tech-hjälpmedel som iPhone. Det skulle kunna bli mycket enklare med handdatorer och vi skulle slippa stå hemma och laminera bilder.
– Det ideala vore ett program som kan användas på samma sätt oavsett om det är i datorn, mobilen eller teven. Idag är de olika programmen för bildbehandling inte kompatibla med varandra, så man skulle behöva ha alla. Det är problem med licenser och att bilderna ägs av sina leverantörer, säger Susanne.

In i anpassade datorer
Förr eller senare måste bilderna in i smidiga och anpassade datorer och förhoppningsvis dröjer det inte så länge.
– Till slut behöver man ha massor av olika böcker med bilder för olika sammanhang. Jag såg en flicka som hade en jättestor pärm med många olika flikar för känslor, händelser och så vidare, säger Susanne Olsson.
Att kunna uttrycka sig på många olika sätt blir allt viktigare. Det räcker inte med enkla bildkartor med bara ett fåtal alternativ.
– Det får inte vara så att min dotter bara ska kunna välja mellan två olika saker. Hon kanske vill berätta något som hon funderar på inom sig, säger Katarina Öryd. +