Nyheter

Brukare och assistenter – Vem ledsagar vem? (nr 3, 2007)

 

Att vara ledsagare, kontaktperson eller personlig assistent är en uppgift som ett antal, i huvudsak unga personer arbetar med under en period i livet.
Genom åren har jag mött många av dessa människor i olika sammanhang som har berättat om sina erfarenheter när det gäller att vara ledsagare eller kontaktperson.
Min son har under åren haft cirka sex-sju olika ledsagare och kontaktpersoner. De har stannat en tid och därefter dragit vidare i livet av olika anledningar.
Jag slås ofta av hur alla dessa människor tycks ha blivit påverkade på ett djupt själsligt plan efter kontakten med den funktionshindrade människan. De tycks ha blivit mer mogna som individer och de har en större närhet till sina egna känslor och sin sårbarhet efter att de har arbetat som ledsagare eller kontaktperson.

Det har fått mig att fundera över om det kan vara så att det egentligen är den utvecklingsstörda som ledsagar ledsagaren istället för tvärtom. Ledsagaren har varsamt blivit inbjuden till sitt eget inre universum fyllt av känslor och spontanitet av sin funktionshindrade medmänniska.
Kanske är det så att det egentligen är ett ömsesidigt givande och tagande mellan kontaktperson och den utvecklingsstörda? Den som vid första anblicken hade ett behov av en kontaktperson kanske istället har hjälpt den normalstörda att få kontakt med sina egna känslor och sitt inre liv?
Vem ska då kallas kontaktperson? Den ena får kontakt med olika delar av livet ute i samhället. Den andra får kontakt med sitt inre.

För mig är det en kittlande och spännande tanke. Och den känns inte alls särskilt konstigt heller.
Jag kan se i mitt eget normalstörda liv att jag får tillgång till en oändlig ström av spontanitet, kärlek och värme från mina vänner med olika sorters handikapp.
Min egen son får mig ofta att ifrågasätta mina argument för och emot vissa saker på ett sätt som få andra människor klarar av. Värderingar och åsikter som jag trodde var helt självklara ändras till att inte alls längre vara så klara. Problem som jag tyckt vara fullständigt olösliga löser plötsligt upp sig framför mina ögon.
Han blir i de fallen min guide till det jag inte visste.

Det är en underbar gåva att få vara nära en person med en utvecklingsstörning. Det är få förunnat att få tillgång till sitt eget känsloliv, sin spontanitet och därigenom även sin kreativitet.
För mig är spontanitet den verkliga källan till universums totala kreativitetsbank.
Det känns väl inte helt fel att få tillgång till det, va?

Mitt förslag är:
Ta din guide i handen och våga lita på det som händer.
Vad är det värsta som kan hända?
Tänk om du råkar känna en känsla inom dig som du inte trodde fanns.
Tänk om du blir engagerad i frågor som du tidigare inte ens flyktigt har funderat över.
Tänk om du skulle få ett berikat liv och upptäcka vilket underbart mirakel livet är.
Tänk om du upptäcker dig själv med ett lyckligt leende på läpparna på väg till jobbet.
Säg mig – kan det vara värt det?
Sören Olsson

 

Denna artikel handlar om

ANNONSER
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för JAG
  • Annons för Mini Crosser X
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för Fremia
  • Annons för Särnmark
  • Annons för STIL
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Etac Sulky R82 Cricket
  • Annons för HD Motion
  • Annons för Tobii Dynavox