Daniel siktar högt: Snart kan han ha en riktig lön

Pengar är kanske inte det första föräldrar tänker på när de får ett barn med funktionsnedsättning. Och det gör tydligen inte heller samhället som tycker det är fullt rimligt att man ska kunna leva ett normalt liv på sådär 6 000 kronor per månad efter skatt.
Barn med funktionsnedsättningar som aldrig kommer in på den vanliga arbetsmarknaden är i praktiken ofta dömda till ett liv i fattigdom. Men allt är inte dystert.

Daniel Pollak, 21 år, kan räkna sig till den grupp funktionshindrade unga vuxna som med lagom mycket tur och skicklighet har fått ett riktigt arbete. Han sköter leverantörsfakturor på en av de mest attraktiva arbetsplatserna man kan tänka sig för den som nyss har slutat skolan.

Platsen är Telenor vid Slussen i Stock­holm, där han har ett jobb som stämmer bra överens med utbildningen som gymnasieekonom.

Det enda som saknas nu är bara en riktig lön – han är nämligen anställd med aktivitetsersättning som betalas av Försäkringskassan och arbetsförmedlingen.

– Men jag gör hundra procent samma jobb som kollegorna som sitter bredvid, säger Daniel Pollak.

Aktivitetsersättningen ger drygt 4 000 kronor per månad efter skatt. Lite mer inkomst får Daniel från organisationen Unga Rörelsehindrade, som utsett honom till ett av två språkrör.

Daniel har suttit i rullstol sedan fem år tillbaka, då han drabbades av en hjärntumör en kort tid in på gymnasiets första läsår.

Sommaren 2007 blev han trots detta klar med sin studentexamen och ­innan han hann bekymra sig för konkurrensen på arbetsmarknaden upptäckte han att Telenor sökte medarbete med funktionsnedsättningar till projektet Open Mind.

Eftersom Daniel får aktivitetsbidrag ­istället för lön ser han det mer som en praktik än som ett lönearbete – men nu har han fått löfte om att det strax övergår i ett vikariat med riktig lön.

Daniel har goda förutsättningar för att lyckas på sitt arbete. Ekonomi har han alltid varit intresserad av.

Nu sitter han mitt i floden av leverantörsfakturor som scannas, attesteras och, när allt är i ordning, skickas till betalning.

– Jag gillar ordning och att ha koll på siffror. Att räkna passar mig perfekt.

Några andra jobb hann Daniel söka innan han fick napp hos Telenor, och den erfarenheten var inte så positiv.

– Många arbetsgivare kan vara nedlåtande mot funktionshindrade och struntar i att höra av sig efter en intervju.

Även om karriären verkar vara på helt rätt spår känner Daniel viss oro inför framtidens arbetsmarknad och den egna ekonomin.

– Jag bor hemma hos mamma men om jag inte hade gjort det skulle det vara svårt att klara sig på aktivitetsersättningen. En normal hyra går på 4 000 kronor och sedan kommer mat och allt annat, konstaterar Daniel.

Av de drygt 4 000 kronor per månad som finns kvar efter skatt går ett par tusen kronor i matutgifter. Ytterligare cirka 1 000 kronor går åt till bland annat kläder och telefon.

– Jag försöker spara lite och tänka framåt, men aktivitetsersättningen räc­ker inte långt, även om jag bor hemma, säger Daniel som bedömer att en normal ingångslön för det arbete han har idag ligger på över 20 000 kronor per månad.

Daniel är en framåt och drivande person, som är van vid att ta sig fram och gärna jobbar hårt. Framtidsplanen är att så småningom plugga vidare.

Daniel vill gärna gå fem år till i skola, för att bli civilekonom, och han räknar med att klara det med studiestöd som alla andra studenter.

– Jag är inte så förtjust i bidrag, säger han men konstaterar samtidigt att man som rullstolsåkare ändå blir beroende av en del stöd från samhället.

Det gäller till exempel färdtjänsten, som han nyttjar varje dag till och från jobbet. Han är dock inte förtjust över denna service, då bilen ofta är försenad och det är synnerligen svårt att planera sin dag efter detta färdmedel.

Daniel hoppas snart kunna ta körkort. Han övningskör redan, något som han finansierar med egna medel. När körkortet är klart är nästa mål att skaffa egen bil med handreglage.

– Kostnaden för handreglage tas av Försäkringskassan och jag kan dessutom få anskaffningsbidrag för bilen med upp till 100 000 kronor. Det blir mycket bättre än att åka färdtjänst, säger Daniel.

Egen bostad står självklart också på önskelistan. Daniel har möjlighet att få förtur på grund av sin funktionsnedsättning, men ännu har han inte stått tillräckligt länge i kön – och knappast heller haft råd att hyra.

Hoppet om att snart få en riktig lön, om än för ett vikariat, förändrar den ekonomiska situationen i ett slag. Och då kommer Daniel att tillhöra en lyckligt lottad minoritet.

– I styrelsen för Unga Rörelse­hind­rade är det bara två av sex personer som har heltidsjobb och bland medlemmarna vet jag inte hur det ser ut, säger Daniel som dock vet att många lever på handikapp­ersättning eller förtidspension.

Hur resonerar du och andra medlemmar i Unga Rörelsehindrade om möjligheterna att få jobb och en god ekonomi?

– Vi diskuterar mest arbetsmarknadsfrågor och vad man kan göra för att påverka arbetsgivarnas synsätt. Det är det som måste förändras om det ska hända något. Telenors projekt Open Mind kan betyda mycket, menar Daniel.

Han tycker det är omöjligt att svara på frågan hur man gör en fungerande hushållsbudget med aktivitetsersättning om man inte bor hemma hos föräldrarna.

– Det är svårt att svara på, säger Da­niel, som menar att det viktigaste är att fler blir medlemmar i Unga Rörelse­hindrade och därmed kan påverka mer.

Har du något tips till andra ungdomar i din situation?

– Undvik alla krediter, särskilt SMS-lån. Det blir aldrig billigare i längden. Det är bättre att spara något år och sedan köpa den där teven. Och en buffert behöver man alltid ha, säger Daniel Pollak. l