Nyheter

Därför blev det ingen skola för alla


Denna artikel handlar om


Innehåll från NKA
Att vara anhörig

NYTT: Enkät om att vara anhörig under covid-19
Nya webbinarier om anhörigfrågor
Leva Livet – medan det pågår
Föräldrastöd: från kaos till struktur
Fler tips på NKA:s egen temasida




Ur Tema Skola i Föräldrakraft nr 6, 2008.

 

Ett stort misslyckande – för att inte säga en bluff. Det är svårt att dra någon annan slutsats av de senaste 30 årens utveckling inom Sveriges skolor när det ­gäller ­tillgängligheten för barn med funktionsnedsättningar.

Ett stort misslyckande – för att inte säga en bluff. Det är svårt att dra någon annan slutsats av de senaste 30 årens utveckling inom Sveriges skolor när det ­gäller ­tillgängligheten för barn med funktionsnedsättningar.

Att kommuner har arbetat för att göra skolans lokaler tillgängliga har de flesta sett som en självklarhet. Men det har aldrig funnits någon sådan plan – skolor är helt enkelt inte offentliga lokaler och behöver därför inte anpassas enligt den nationella handikapp­planen.

Talet om att barn med funktionsnedsättningar har samma rätt som andra att välja skola har ofta varit ett spel för galleriet. Skollagen och andra bestämmelser är så fulla av kryphål att kommunala och privata skolor i praktiken kan göra som de vill.

Det framgick när skolprojektet ”Särs­kild, särskiljd eller avskiljd” (som genomförts av Unga RBU:are, Rädda Barnen, Barn­ombudsmannen och Pedagogiska Insti­tutionen vid Stockholms Universitet) den 22 oktober presenterades vid en konferens i riks­dagshuset.

Sveriges skolor har inte blivit mer tillgängliga om man jämför med situationen för 30 år sedan. Det är en av de viktigaste slutsatserna i projektet.

Nya lagar, styrdokument och läroplaner har inte lyckats skapa en skola som är fullt tillgänglig för barn med rörelsehinder eller andra funktionsnedsättningar.

FN:s barnkonvention ligger till grund för arbetet med att skapa en rättvis skola ­och skolprojektet har granskat fyra former av tillgänglighet; fysisk, pedagogisk, psykosocial och organisatorisk.

Tusen enkäter har gått ut till familjer med barn med rörelsehinder i 40 kommuner runt om i landet. I slutändan har 525 elever deltagit i undersökningen.

Idag går färre barn i den skola som är närmast hemmet jämfört med för 30 år sedan, berättar Karin Paulsson, projektledare. För­klaringen är att specialklasser ofta ligger längre bort från hemmet.

– Men det här var väl inte vad vi hade tänkt oss? säger Karin Paulsson.

Bland de barn som deltog i undersökningen behöver tre av tio elever extra hjälp på grund av att lokaler inte är anpassade. Situationen är inte mycket bättre i specialskolorna.

Både lärarna och annan skolpersonal tycker det är viktigt att elever med funktionsnedsättningar ”inkluderas” – det vill säga får vara med i den vanliga skolverksamheten på lika villkor i en skola för alla.

– Stödet för inkludering är väldigt starkt men samtidigt är det oklart hur man ska lösa det pedagogiskt, säger Göran Nygren, etnolog vid Stockholms universitet, som har gjort en fältundersökning av hur vardagen i skolan ser ut för elever med rörelsehinder.

Hans slutsats är att organisatoriska lösningar är centrala för att eleverna ska kunna inkluderas i skolans vardag.

Unga RBU:are, en av de organisationer som står bakom undersökningen, säger nej till särlösningar. Det går att åtgärda bristerna om den goda viljan finns, menar man.

Organisationens ordförande Leif Liljegren, Jönköping, har personligen både bra och dåliga erfarenheter av den fysiska tillgängligheten på olika skolor.

När han själv gick i skolan fick han ta sig runt hela skolan utomhus för att komma till matsalen.

– Värst var det på vintern med snö, säger han.

Men han berättar även om skolor som fungerar på ett bra sätt.

– Jag känner till ett gymnasium som på förhand tog kontakt med en elev, som skulle börja där, för att ta reda på vad som behövde göras. Sko­lan såg till att han fick skolskjuts trots att kommunen från början hade satt sig emot det. Men det viktigaste var att pojken fick vara delaktig, berättar Leif Liljegren.

Johan Steirud, vice ord­förande i Unga RBU:are, menar att den allra viktigaste åtgärden inför framtiden är att skolans lokaler blir tillgängliga, men att det också behövs mycket mer kunskap om funktionsnedsättningar.

Närhets­principen är viktig, betonar Jo­han Steirud. Man ska inte behöva byta skolklass för att lokalerna i skolan nära hemmet inte håller måttet.

– Det får inte bli särlösningar som gör att man känner sig utanför, säger Johan Steirud.

Lagstiftningen måste också ändras, tycker han: – Vi har skolplikt men det finns ingen lag som säger att skolan måste vara tillgänglig.

Barnombudsmannen Lena Nyberg säger att rapporten är ”spännande men sorglig” och att innehållet stämmer väl överens med det hon sett tidigare.

Hon menar att vuxnas attityd till barn och människors attityd i allmänhet till funktionsnedsättningar rimmar illa med FN:s barnkonvention.

– Barn diskrimineras på ett allvarligt sätt i vardagliga situationer. Man vill inte tro att det går till så här.

Lena Nyberg reagerar bland annat på att barn med funktionsnedsättningar inte kan välja skola och att många skolor ”väljer bort elever”.

– Det är förskräckande att skolor kan säga ”nej, vi gör inte skolan tillgänglig”.

Hon ser stora brister när det gäller bemötandet av barn i skolan.

– Jag glömmer aldrig den tjej som berättade att hon höll på att få IG-varning i gymnastik för att alla idrottsdagar hade anordnats på ett sätt som gjorde det omöjligt för henne att vara med eftersom hon hade rullstol.
Lena Nyberg kritiserar skolresorna.

– Färd­tjänsten till skolan och fritidsaktiviteter är anpassade för pensionärer. Man får vänta och måste beställa i god tid.

Rapporten från Unga RBU:are bekräftar tidigare undersökningar att barn med funktionsnedsättningar är mer utsatta för mobbning än andra.

– Nästan lika ofta känner sig barnen mobbade av vuxna som av jämn­åriga, säger Lena Nyberg.

Lena Nyberg efterlyser ett bättre stöd till familjerna. För­äldrar som har barn med funktionsnedsättningar får kämpa med att ha kontakt med många instanser inom skola, vård och myndigheter.

– Det skulle underlätta om familjen fick en ingång, ett stöd, som kunde slussa vidare, säger Lena Nyberg.

Lokala handikappråd måste ta ”mycket större ansvar” anser hon.

– De tänker inte på barn- och ungdomsfrågor och det är allvarligt eftersom de lokala råden betyder mycket i beslutsprocessen, säger Lena Nyberg.

Delaktighet för alla – inklusion – är en social och demokratisk grundvärdering som innebär att skolan självklart ska vara tillgänglig för alla, säger Ulf Jan­son, Peda­gogiska institutionen vid Stock­holms universitet.

Om inklusion inte fungerar beror det inte på att inklusion är fel, utan att det är organisationen som behöver ändras, menar Ulf Janson.

Inklusion villkoras, konstaterar Ulf Janson. För­äldrar tvingas att välja mellan att barnet får hjälp i specialverksamhet eller berövas de hjälpmedel som behövs i den allmänna skolverksamheten.

Ulf Janson betonar att man måste etablera inklusion i kamratkulturen.

– Det är kamratkulturen som är den främsta anledningen till att elever upplever att inklusion inte fungerar, säger Ulf Janson.

Han menar att kamratkultur och fritidskultur inte kan ändras genom attitydpåverkan. Kamratkulturen styrs mer av andra regler, där aktiviteten står i centrum.

– För att förbättra kamratsamspelet fungerar det inte att påverka attityder utan det är aktiviteter och tillgänglighet som måste påverkas. Att enbart försöka påverka attityder leder bara till en ond cirkel, säger Ulf Janson som menar att en viktigt uppgift är att utveckla stöd för aktiviteter.

Elisabeth Dahlin, generalsekreterare för Rädda Barnen, vill att lärare och skolledare får kompetensutveckling.

– Det saknas fokus på lärandet för barn med funk­tionsnedsättningar, säger Elisa­beth Dahlin, generalsekreterare för Räd­da Barnen. Alla barn har rätt att komma till tals i frågor som berör dem. Det är oerhört viktigt att föra en dialog med eleven om hur skolarbetet ska planeras.

– Fokusera inte på att åtgärda funktionsnedsättningen utan på barnens utveckling, säger hon. När stödet blir tillfredsställande kan alla barn utvecklas i skolan och följa med på klassresor, utflyk­ter och idrottsdagar.

– Kommunerna har ett särskilt stort ansvar och de måste följa lagen. Skol­lagen ger rätt till stöd, hjälpmedel och anpassning av lokaler. I den nya skollagen är det viktigt att få med sanktioner mot skolor som inte följer lagen, säger Eli­sa­beth Dahlin.

Staffan Engström på Skolverket menar att det är svårt att jämföra dagens skola med skolan för 30 år sedan eftersom allt är så annorlunda med större rörelse och valfrihet. Han konstaterar också att Skolverket släppt en egen rapport om tillgängligheten i skolan, vilken visar att varannan skola har sådana brister att det drabbar elever med rörelsehinder.

Enligt Engström sker trots allt en positiv utveckling mot ökad tillgänglighet, även om det inte går fort. Många skolbyggnader är gamla men i takt med att de förnyas blir de bättre.

Enligt lagstifningen idag kan skolor säga nej till att ta emot en elev om det medför ”betydande svårigheter” när det gäller organisation och ekonomi.

– En kommun kan ha en organisation som innebär att man har en mycket väl anpassad skola dit man hänvisar elever med rörelsehinder samtidigt som man säger nej på andra skolor, säger Staffan Engström, som dock hoppas att möjligheterna att säga ”nej” till elever med rörelsehinder ska minska i framtiden.

– I varje sådant fall krävs en utredning och vi vill skärpa det utredningskravet, vilket vi tror kan ha stor betydelse, säger Staffan Engström.

Önskemålen om besvärsrätt mot skolors beslut att säga nej till att ta emot elever är Staffan Engström tveksam till.

– Skolver­ket har inte föreslagit besvärsrätt. Det finns två skäl som talar mot det. Dels tar det tid. Dels skulle det bli en negativ ingång för eleven. Men vi har inte funderat klart på den här frågan.

Friskolornas möjlighet att säga nej till elever är, enligt Engström, en knepig fråga att lösa.

– Ska kommunen skjuta till pengar för att friskolan ska kunna anpassa lokalerna? Hur blir det då om skolan är privat­ägd och senare används till helt annan verksamhet? frågar Staffan Engström.

När det gäller rätten att fritt välja skola är det en fråga som egentligen bara är aktuell i storstäderna, medan eleverna i övriga delar av landet inte har så många alternativ, enligt Staffan Eng­ström.

Handikapp­ombudsman­nen Torbjörn Andersson menar att friskolors rätt att neka elever med funktionsnedsättningar måste ändras.

– Att friskolor har rätt att neka elever är utan tvekan något som begränsar valfriheten. Reglerna borde ändras så att elever med funktionsnedsättningar har samma möjligheter att välja. Bestäm­melsen tillkom när friskolorna var en marginell företeelse och därför bör den ändras nu, säger Torbjörn Anders­son.

Han menar att det är förfärligt att tillgängligheten inte har blivit bättre, men han ser inte bara brister i dagens diskrimineringslagstiftning utan även möjligheter.

– Lagen ställer inte krav på tillgänglig­het men däremot finns en skyldighet för skolor och förskolor att ha en likabehandlingsplan för att förebygga diskriminering, påpekar Torbjörn Andersson.

En förklaring till att skolorna inte förbättrat tillgängligheten i skolorna snabbare är att skolorna helt enkelt inte räknas som offentliga lokaler – och därför inte skulle behöva anpassas enligt den nationella handikapplanen.

– När det gäller skolor har vi tyckt att de inte räknas som offentliga lokaler, berättar Laina Kämpe från SKL, Sveriges kommuner och landsting.

Hon betonar att SKL inte har möjlighet att styra över kommunerna och deras skolor, utan organisationens roll är att ge service till kommuner och landsting. Arbetet är till stor del inriktat på att tolka lagstiftningen.

När det gäller hjälpmedel i skolorna hoppas hon på en förbättring:

– Vi har tagit initiativ till en utredning om vem som ska stå för vad när det gäller hjälpmedel. Vi hoppas att den utredningen ska underlätta framöver, så att det inte behöver bli diskussion varje gång om vem som ska betala, säger Laina Kämpe.

– Vi vill gärna göra mycket mer men det är inte så många som jobbar med skolfrågor på SKL, och verksamheten är mest riktad mot skolpolitiker, inte mot rektorer, säger Laina Kämpe.

 

ANNONSER
  • Annons för Mo Gård
  • Annons från Myndigheten för tillgängliga medier
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för Humanas föreläsningar om LSS
  • Annons för Valjevikens folkhögskola
ANNONSER
  • Annons för Primass
  • Annons för Fremia
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för HD Motion
  • Annons för Made for Movement
  • Annons för Särnmark
  • Annons för JAG
  • Etac R82 Toucan ståstöd
  • Annons för STIL
  • Annons för Tidvis