De har sista ordet om särskilt stöd

Barbro Molander och ledamöterna av Skolväsendets över­klagan­denämnd har sista ordet i många heta skolfrågor. I hälften av nämndens beslut om särskilt stöd har elev och föräldrarna fått rätt. I två omstridda frågor går nämnden emot både föräldrar och handikapprörelse.

Den första stridsfrågan gäller rätten till särskilt stöd över nivån godkänt.

Överklagandenämnden har kommit fram till att särskilt stöd inte får dras in bara för att en elev kommer ikapp och klarar godkänt.

Men beskedet lugnar inte oroliga föräldrar. Nämnden anser nämligen att det inte finns någon lagstadgad rätt till särskilt stöd över nivån godkänt.

Om skolan gör en utredning som visar att eleven klarar godkänt utan särskilt stöd – då är det fritt fram att slopa stödet.

Det är kontroversiellt, eftersom skollagen säger att varje elev ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas ”så långt som möjligt” och att skolan ska uppväga skillnaderna i elevernas förutsättningar.

– Detta håller nämnden självklart med om. Men det stödet är inte att anse som det särskilda stöd som ska ges i ett åtgärds­program, säger Barbro Molander, som är ordförande för Skolväsendets överklagandenämnd sedan våren 2013.

Den andra stridsfrågan gäller skolplaceringar: När har en skola rätt att neka skolplats för en elev som har funktionsnedsättning?

För att kommunen ska neka en elev önskad skolplats just på grund av funktionsnedsättning krävs att placeringen skulle ”innebära betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter”.

Lite överraskande har något sådant ärende ännu inte prövats av nämnden.

Enligt nämnden är det okej att säga nej om skolan har ”ren platsbrist”, något som i så fall gäller för samtliga elever, oavsett eventuell funktionsnedsättning. Skolor som av detta skäl hänvisar till lagens omtvistade formulering ”betydande organisatoriska och ekonomiska svårigheter” har därför hittills fått rätt hos överklagandenämnden.

Elever med funktionsnedsättningar har en tuff situation i skolan på många sätt. Särskilt stöd måste man ofta slåss för. Lokaler är inte tillgängliga. Hjälp-
medel nekas eller kommer sent.

I den situationen betyder det mycket att man i vissa fall kan klaga hos Skolväsendets överklagandenämnd.
 


Föräldrar och elever får ofta rätt hos Barbro Molander (längst till vänster) och ledamöterna i över­klagandenämnden. På bilden även några av medarbetarna på kansliet. Foto: Linnea Bengtsson.

Vad anser då Barbro Molander om situationen för elever med funktionsnedsättning, hur rättssäker är den?

– Det har absolut blivit bättre, eftersom man sedan juli 2011 kan överklaga åtgärdsprogram. En elev har rätt till särskilt stöd för att uppnå kunskapskraven vilket ska dokumenteras i åtgärdsprogram.

– Även om brister finns upplever jag inte att det beror på dålig vilja utan mer att det handlar om hur vi ska göra det på bästa sätt, vilken utredning som behövs, hur åtgärdsprogram ska utformas.

Frågor om särskilt stöd har överklagandenämnden i sin helhet extra stort fokus på. Medan enklare ärenden ofta avgörs av Barbro Molander själv, som ordförande, är hela nämnden som regel med i be­slut om särskilt stöd.

– I dessa frågor kommer det in så många andra bedömningar än juridiska. Som ordförande kan jag ta ärenden själv, men då ska det finnas en praxis att luta sig mot, vi kanske har haft ett lika­dant ärende i nämnden.

Barbro Molander betonar att nämnden har många kunniga ledamöter med olika bakgrund vilket ger en värdefull bredd.

– Vi har en tidigare skolöverläkare, en psykolog, en f d rektor, en specialpedagog som varit rådgivare åt SPSM och jurister som är pålästa på skolfrågor. Ärendena bereds av kvalificerade unga jurister. Det borgar för en rättssäker hantering, säger hon.

Ett tungt ansvar vilar på nämnden, vars beslut inte kan överklagas. Överklagande­nämnden skapar praxis och det som nämnden uttalar gäller – tills nämnden säger något annat.

– Visst kan man ändra sig. Det pågår en utveckling hela tiden och det man har sagt en gång är inte hugget i sten.

Skolinspektionens granskningar är välkända och ständigt uppmärksammade i media – men Skolväsendets överklagandenämnd känner många föräldrar och elever inte till, trots att den funnits mycket längre. Barbro Molander håller med om att det är viktigt att nämnden blir känd.

Borde informationen vara bättre?

– Det vet jag inte. Vi har inte fått så många överklagande om att man inte har fått särskilt stöd. Oftast handlar det om att man har fått stöd men inte är nöjd med hur det gått till. Man kanske inte är nöjd med utredningen, eller så tycker man inte att stödet är tillräckligt.

Det lönar sig att klaga. Ofta får elever och föräldrar rätt. Nämnden upphäver många åtgärdsprogram och beordrar skolor att göra nya utredningar.

Saker som undersöks vid en prövning är om det gjorts en ordentlig utredning av elevens behov, om föräldrarna har fått vara med, om det förekommit samråd med elevhälsan och om åtgärdsprogrammet är tydligt och konkret. Ytterligare en viktig sak som undersöks är om stödet ges i tillräcklig omfattning och i rätt form.

– Medan vi hanterar ett överklagande kommer skolan ofta med ett nytt åtgärdsprogram. Då avskriver vi ärendet eftersom vi inte kan upphäva eller fastställa ett åtgärdsprogram som inte gäller längre. Däremot kan vi uttala oss för att hjälpa skolan vid utarbetande av nytt åtgärdsprogram.
 


Lagen är svårtolkad när det gäller skolplaceringar. Men ingen skola får neka plats bara för att man ”inte har råd” med särskilt stöd, säger Barbro Molander. Foto: Linnea Bengtsson.
 

Barbro Molanders bedömer att skolorna har blivit bättre på att följa skollagen när det gäller särskilt stöd. Nyligen kom Skolverket dessutom med uppdaterade ”allmänna råd” om åtgärdsprogram, vilket underlättar ytterligare.

Allra viktigast är nog ändå överklagandenämndens vägledande beslut. Många av dem publiceras på nämndens webbplats.

– Vi jobbar med att nå ut med våra be­slut. Kanske kommer vi även att göra dem tydligare, för att hjälpa skolorna att göra det som de måste göra. Det finns mycket kvar för skolorna att förbättra, men det finns också bra möjligheter för dem.

Om man vill överklaga till nämnden måste man ha koll på de rutiner som gäller. Bland annat är det så att överklagandet ska lämnas in till skolan – inte till nämnden.

–Det är alltid vårdnadshavare och elev som överklagar. En elev kan göra det från 16 års ålder. Vårdnadshavare är med upp till 18 år. Överklaganden ska inte skickas direkt till oss, utan till skolan och då ska skolan skyndsamt överlämna det till oss, men först efter en prövning av att det kommit i rätt tid, säger Barbro.

Man har bara tre veckor på sig att överklaga, från den dag man ”får del av” skolans åtgärdsprogram eller beslut.

Man kan inte överklaga när som helst?
– Man kan absolut försöka. Om skolan inte har bevis på att föräldrarna har tagit emot åtgärdsprogrammet så kan man överklaga.

Men om man mitt under en termin ser att ett åtgärdsprogram inte fungerar?
– Då kan man gå till rektor och begära ett nytt beslut och därmed får man en ny möjlighet att överklaga.

Händer det att skolor inte vill släppa ett överklagande vidare till er?
– Det har hänt någon enstaka gång men då har det varit ett misstag. Däremot kan det vara ett problem att vårdnadshavare skickar överklagandet direkt till oss. Det blir en omväg. Det ska vara ställt till över­klagandenämnden, men skickas till skolan.

Vad gör man om rektor undviker att fatta beslut, så att det inte finns något att överklaga?

– Det är ett problem vi inte kan göra något åt, men som man kan anmäla till Skolinspektionen.

Har ni mycket diskussioner i nämnden innan ni fattar beslut?

– Ja, alla är pålästa och bidrar utifrån sina expertkunskaper, vilket känns roligt. Man blir alltid klokare av diskussionerna. Alla är väldigt engagerade.

Är det vanligt att ledamöterna har olika uppfattningar?

– Nej, det är inte särskilt vanligt, oftast kommer vi fram till en slutsats som alla ställer sig bakom.

Blir det som föredragande jurist före­slagit?

– Inte alltid! Och det vittnar om att det är levande diskussioner.

Får du reaktioner på era beslut?

– Det är ganska tyst! Ibland kan föräldrar ringa och vara upprörda, ibland rektor, men det är sällsynt. Personligen har jag inte behövt ta några upprörda samtal.

– När vi upphäver ett åtgärdsprogram skickar vi tillbaka det och då ska rektor skyndsamt göra en ny prövning. Det fungerar jättebra. Ofta blir det inget nytt överklagande utan den klagande är nöjd.

Hur känns det att fatta beslut som har så stor betydelse – och inte kan överklagas?

– Det är något att vara ödmjuk inför.

Vi måste vara noga med hur vi utformar beslut så att de är tydliga.

Barbro Molander tillträdde som ordförande i april 2013. Nämnden huserar i samma lokaler vid Norrtull i Stockholm som Skolinspektionen, som också är arbetsgivare för nämndens kanslipersonal.

Hon sköter uppdraget på deltid, parallellt med ett arbete som domare på   förvaltningsrätten i Stockholm, där hon beslutar i ärenden om bland annat LSS, assistansersättning och bistånd.

Barbro Molander har alltså ganska stor erfarenhet av frågor som rör funktionsnedsättningar.

– Tidigare har jag även arbetat på Högskoleverket med ett uppdrag om studenter med funktionsnedsättningar. Det var år 2000. Jag minns att vi tyckte att psykiska funktionsnedsättningar kom i skymundan och att man borde göra något åt det.

Har du upplevt några överraskningar som ordförande?

– Nej det kan jag inte säga men det är otroligt stimulerande att alla i nämnden är så engagerade. Jag är glad för det, det är inte alltid självklart.

– Jag är också stolt över att vi har snabb handläggning. När ett ärende är klart för avgörande tas det direkt. Tiden från överklagande till beslut är sällan mer än tre månader.

Var har varit svårast?

– Åtgärdsprogram är ett hett område, eftersom det finns en departementspromemoria om att minska administrationen och i samband med det även ta bort kravet på åtgärdsprogram. Det är vi kritiska till, vilket vi har framfört i ett yttrande.