Debatt – Sexfrågan som väckte medie-Sverige

Sören Olssons krönika i Föräldrakraft gav eko. Hans inlägg har hyllats med kommentarer och till och med en dikt, men det har också funnits feltolkningar och negativa reaktioner. Här kan du ta del av Sörens egna funderingar.

Att en liten krönika i en tidning skulle orsaka såna här reaktioner kunde jag aldrig drömma om.
Först tyckte jag att det var bra att problematiken diskuterades, men upptäckte snart att det inte alls var det som diskuterades. Fokus hade flyttats från ett känsligt och svårt ämne till att diskutera mig och min son.
Jag vill verkligen inte ställa upp på det.

Som så många gånger tidigare så handlar det om att människor inte tar reda på bakgrunden och vad som är sagt eller skrivet. Människor tycks bara ta ut något ur sitt sammanhang och därefter tro att de vet precis vad som diskuteras. Det är enligt min mening ganska korkat. Det är som att läsa omslaget på en bok och sedan skriva en recension av boken.
Jag har ingenting med det här att göra.
Inte heller min son.
Nej.
Frågan är mycket, mycket större än så.
Att jag tog upp detta i min krönika var endast bakgrunden till att jag själv började fundera över denna svåra problemställning:

– Hur ska man kunna stödja och hjälpa sitt barn in i nån sorts naturlig sexualitet?
– Hur långt är man villig att gå som förälder? Hur långt bör man gå som förälder?
– Om ens ungdom har en dödlig sjukdom och inget hellre önskar än att vara naken med en tjej. Förändras någonting då?
– Hur mycket smärta klarar man av som förälder – att se sitt barn lida?
– Varför behandlas utvecklingsstördas sexualitet som till och med ännu skamligare än för oss normalstördas?

Jag skulle kunna skriva punkt på punkt som dyker upp inom mig inom ramen av denna frågeställning.
Det jag gjorde var att lyfta fram frågeställningen i min krönika i tidningen Föräldrakraft. Jag skrev lite om mitt eget förhållande till frågan – utan att försöka tvinga fram ett snabbt svar. Det är svårt att inte genast ta ställning mot någonting och sedan cementera den åsikten. Jag ville låta frågan vara öppen och utan fördömanden från min egen sida. Men det innebär inte att jag förespråkar sexhandel!

Krönikan ledde till att jag intervjuades i radions p1.
Därefter ringde Aftonbladet och ville göra en intervju. Jag ställde upp på det och krävde att journalisten skulle ringa upp och läsa upp artikeln innan den gick i tryck, för att inget skulle bli fel. Det gjorde han. Men efter det satte en helt annan person en rubrik på artikeln som kunde utläsas som om jag övervägde att köpa sex till min son. Detta är helt felaktigt och fruktansvärt kränkande för mig och min familj. Jag krävde genast att de skulle skriva en dementi i tidningen. Det gjorde de också dagen efter. En pytteliten dementi på sidan 8. Knappt synbar.
Det är ju så journalistik bedrivs.

Expressen hakade på detta drev och skrev en artikel – utan att prata med mig och citerade Aftonbladet. Och nu skrivs det ytterligare artiklar om någonting som inte handlar om det väsentliga.
Jag vill inte framstå som nån sorts språkrör för denna fråga. Det finns så oerhört många andra som har bättre kunskap i ämnet. Och då menar jag inte alla så kallade proffstyckare som slänger in en åsikt utan att, som det verkar, ha tagit reda på bakgrunden.

Nä, jag talar om all personal som under alla år har brottats med denna problematik. Jag talar om alla föräldrar till funktionshindrade som under alla år har brottats med denna problematik. Men framförallt – jag talar om den stora gruppen av människor som personligen berörs av detta. Jag har efterfrågat det tidigare och gör det nu igen. Lyft fram de funktionshindrade och de utvecklingsstörda själva. Låt dem komma till tals om vad de känner inför ämnet. Det är ju trots allt de som jag försöker lyfta fram genom min krönika. Jag tycker att jag har gjort min del genom att våga lyfta fram frågeställningarna i ljuset. Nu är min del avslutad. Fortsätt gärna diskussionen. Men dra inte in mig eller min son i det. Det är bara kränkande och omdömeslöst. Låt diskussionen få handla om det som är viktigt. Inte om sånt som säljer lösnummer.

Jag önskar alla människor ett så helt liv som det bara går. Jag har fortfarande inga svar på hur det ska gå till.
Sören Olsson

Läs eftersnacket – så här tycker några läsare

Inte bara unga och handikappade …
Jag arbetar som demensvårdutvecklare inom Omvårdnad, Gävle och har funderat en hel del på dessa frågor. Vi har många människor som har ett behov av kroppslig närhet och sex som inte kan få det. Inom Omvårdnads­forskningen stoltserar man med att uppfylla alla grundläggande behov hos den behövande. Detta gäller allt från de basala behoven av att äta och dricka, till mer sofistikerade behov av autonomi och integritet.
I all litteratur som behandlar omvårdnaden i grundforskningen inom högskolan/universitet står också behovet av sex. Till och med Virginia Henderson (bland de första doktorerna inom omvårdnadsvetenskapen) beskriver ”tankar om fortplantning” som människor kan ha. O, visst, tankar om detta lär väl en del ha haft. Hur torftigt det än är på livets övriga behov så tillfredsställs sexualbehovet av den friske. Men de handikappade och/eller sjuka har ingen möjlighet. Det tycks som om de goda sjuksköterskorna (är själv leg. sjuksköterska) trycker på knappen ignorera så fort ämnet kommer på tal. Andra blandar in sina egna värderingar och låter detta stå för graden av omvårdnad.
Detta jätteproblem har vi överlåtit tolkningsföreträdet åt olika religiösa grupper. Till och med politiken har gått i ledband i stället för att koncentrera sig på den hjälpbehövande.
Vi borde skämmas för att sopa detta basala mänskliga behov under mattan.
Min övertygelse är att ge de handikappade eller sjuka möjlighet till sexuell tillfredsställelse helt oberoende av vad vi tycker om detta. Vårt tyckande är inte intressant för den som har behov av och längtar efter kroppslig kontakt och sex.
Ola Polmé, Demensvårdutvecklare
Gävle kommun

Hoppas att Sörens inlägg är början till en bra diskussion
Satte på tv:n en stund innan jag gick till arbetet och just då intervjuades Sören Olsson om sin son och hans önskan om att få ligga naken som på film.
Min son är 23 år, har Down Syndrom och har samma önskan. Fast han kan inte säga det för han har dåligt språk. Men de gånger som  vi tagit upp frågan om kärlek och sex är han tydlig att han har ”knullat”. Han gjorde det med kalsonger på bredvid en tjej i trosor och bh.

Dom låg bredvid varann och kramades. Det är för honom  ”knulla”.
Innan vi förstod vad han la i detta ord funderade vi mycket på hur det skulle vara, hur det skulle gå till, osv.
Det vi var säkra på var att om han ville det och även den tjejen som var med ville det skulle dom få ligga med varann.
För två år sedan anordnade jag i mitt arbete på Rädda Barnen tillsammans med funktionshindrade barn och ungdomar samt Umeå Kommun två föreläsningsdagar om tillgänglighet på fritiden. Då hade vi också bjudit in Lotta Löfgren Mårtensson, sexolog med inriktning funktionshindrade.

Den föreläsningen borde alla föräldrar och närstående till ungdomar med funktionshinder lyssna på.
Skulle jag skriva allt positivt som det betydde för bara mig blir detta mejl så långt. Jag trodde att jag varit vidsynt i Mikaels uppfostran.
Ni kan läsa mer om henne på hennes hemsida. Sök på Lotta Löfgren Mårtensson.
Jag hoppas att detta inlägg som Sören hade i TV i morse skall vara en början för att det skall pratas mer på TV om detta ämne utan att man gottar sig och gör en rolig grej av det.
En eloge till dokumentären ”I en annan del av Köping” som visade hur det är att vara funktionshindrad på ett så enkelt och bra sätt.
Carina Strandh Axelsson, Rädda Barnen
Regionutvecklare

Eloge till Sören Olsson och hans öppenhet
Kunde inte låta bli att skriva detta, då moralen år 2007 fortfarande är under all kritik. Alla är vi människor och behöver kärlek.

En eloge till Sören Olsson
författare och pappa
till en handikappad pojke
som bara vill nån klappa.

Att röra runt i grytan
kan inte vara lätt
då hångel, sex och kärlek
står på önskelistans rätt.

Att kunna se tillbaka
på tonårs tid så ljuv
inte glömma bort
då kärlek satte skruv.

Moralens ve och fasa
nu vrider sig i plågor.
Olämplig som pappa?
är några av dess frågor.

Jag önskar er all lycka
stå på er båda två
en rättighet i livet
svårt för många att förstå.

Elle Eriksson

Rätt väg är att prata med sina barn om sex
Jag förstår Sörens tankegångar runt att köpa sex åt sin son, men tror inte att den vägen är framkomlig i verkligheten.
Först måste man nog reda ut vad det innebär att vara naken med en annan människa. Är det enbart att få ha sex eller står nakenheten och sexet för något mer, ett samspel mellan två individer?
Känns det ok att köpa sex åt sin son kan man göra ett tankeexperiment: Om jag hade en dotter, skulle jag tycka att det var ok att köpa sex till henne? Eller om min son vill vara naken med en annan man, vill jag fortfarande hjälpa till att förverkliga det?
Svarar man nej på de frågorna sitter man förmodligen fast i ett gammaldags tänkande om att män behöver sex på ett annat sätt en kvinnor, att män skulle ha någon sorts okontrollerbar drift som måste få utlopp.
Personligen tror jag att rätt väg är att prata med sina barn om sex och vad det innebär att ha en relation till en annan människa (för unga killar tror jag att boken ”Kukbruk” kan fungera utmärkt som diskussionsunderlag även om man har en utvecklingsstörning).
Kajsa

Det finns många tjejer också …
Varje gång frågan kommer upp är det bara handikappade killar som berättar om hur de skulle vilja ha sex. Jag är ganska säker på att det finns rätt många handikappade tjejer också.
Jag tycker att det som verkar behövas är en dejtingsida av och för handikappade. Och i svårt handikappades fall, hjälp att faktiskt genomföra själva sexet om det behövs. Jag vet att en del personliga assistenter har problem med det och jag har hört det jämställas med att ringa prostituerade eller till och med utföra tjänsterna själv. Det tycker jag är en mycket märklig inställning, vad kan vara finare än att hjälpa tvåa unga (eller gamla för den delen) älskande att uttrycka sina känslor för varandra? Om man inte uppskattar det vackra i det hela, se det då som en kroppsfunktion som vilken annan. Det går bra att torka någon i stjärten, då ska det väl gå bra att hjälpa henne tillsammans med sin pojkvän?
Anders Holm