Nyheter

Den här boken har hjälpt mig


Denna artikel handlar om


Innehåll från NKA
Att vara anhörig

NYTT: Enkät om att vara anhörig under covid-19
Nya webbinarier om anhörigfrågor
Leva Livet – medan det pågår
Föräldrastöd: från kaos till struktur
Fler tips på NKA:s egen temasida




Lästips i Föräldrakraft nr 2, 2010.

 

Efter att min sambo läst den kramades vi länge. Jag skulle vilja berätta om en liten bok som jag läste till jul och som hjälpt mig mycket sedan dess. Jag har själv ett barn som nu är ett år gammalt och som behöver intensivvård för att överleva.

Efter att min sambo läst den kramades vi länge.

Jag skulle vilja berätta om en liten bok som jag läste till jul och som hjälpt mig mycket sedan dess. Jag har själv ett barn som nu är ett år gammalt och som behöver intensivvård för att överleva.

Påfrestningarna som detta medfört har bland annat gjort att min sambo och jag har fått svårt att prata om viktiga saker och jag har en stark känsla av att våra vänner drar sig undan efter att först ha varit stödjande. Just det säger han med.

Boken heter ”Sommaren med Gabriella i parken” och handlar om hur en man (och hans fru, fast hon finns mest med i bakgrunden) upplever sin situation när frågan om deras drygt ettåriga dotters fortsatta liv ska avgöras. Arne Jernelöv heter han som skrivit boken.

När han berättar om alla olika besked som läkarna gav under tiden innan lilla Gabriellas ovanliga sjukdom diagnostiserats och föräldrarnas kast mellan hopp och förtvivlan känner jag så väl igen mig.

När jag läser det han skriver om vänner och arbetskamrater som drar sig undan, eller kommer med de mest bisarra förslag på behandling när läkarna tycks maktlösa, blir jag så arg att jag gråter, men han berättar det på ett så fint och på något vis komiskt sätt utan att egentligen anklaga eller kritisera att jag skrattar lika ofta. Ibland både gråter och skrattar jag på en gång.

Det hela utspelar sig i en sjukhuspark och boken är fylld av iakttagelser om växter, fåglar och djur där och dessa inpass kommer som välkomna och lugnande avbrott just när historien annars skulle vara för hemsk.

Boken är utan tvivel den bok som hjälpt mig mest. Jag känner verkligen att jag inte är ensam när jag läser i den och det har fått mig att rycka upp mig och ta tag i alla de praktiska frågorna på ett sätt jag inte orkade förr.

Den har också fått mig att mer frimodigt konfrontera de släktingar och vänner som jag är besviken på. Ett bra sätt att göra det som jag kommit på är att ge dem ett exemplar av boken och säga att ”här kan du läsa om dig själv”!

Naturligtvis har jag också sagt åt min sambo att läsa den. Han tvekade först länge, men sedan jag tjatat lite gjorde han det.

Han satt efter en kort stund med tårar i ögonen som han försökte blinka bort så att jag inte skulle se att han grät. Han skrattade inte som jag gjorde, men när han läst klart kramades vi länge. Det hade vi inte gjort på ett halvår.

Säkert hjälpte det, fast jag är inte helt säker på hur vi skulle upplevt boken annars, att boken slutade lyckligt i betydelsen att Gabriella lever och bor hemma med familjen.

På slutet finns en väldigt söt bild av henne när hon sitter på gräset i just sjukhusparken. Bokens slutmening under bilden fick mig att gråta länge – av lycka och hopp.

Elisabeth Karlsson

 

 

ANNONSER
  • Annons för Valjevikens folkhögskola
  • Annons för Mo Gård
  • Annons för Humanas föreläsningar om LSS
ANNONSER
  • Annons för JAG
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för HD Motion
  • Annons för Primass
  • Annons för Made for Movement
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för STIL
  • Annons för Mini Crosser X
  • Annons för Tidvis
  • Annons för Särnmark
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för Fremia
  • Etac R82 Caribou tippbräda