Krönika: Den starkaste styrkan

En gång om året springer jag Midnattsloppet.
Mina förutsättningar varierar.
Ibland känns benen tunga.
Ibland flyger allt.

Anneli Khayati om att stå kvar när allt lutar

Då dyker de upp. Tankarna.
Den ena viskar: Det är okej att gå.
Den andra kraxar: Styrkan sitter inte i musklerna. Den sitter i huvudet.

Den kaxiga tanken har följt mig.
Längs lopp, genom livet.
Nu finns den också hos min dotter.

Det sägs att hon har svaga muskler.
Men hon är också stark.
Och styrkan hon har, den syns inte alltid.
Den sitter i envishet.
I mod. I tålamod.
I att stå kvar när allt lutar.

Uthålligheten sätts på prov

Krafterna är som sand i ett timglas.
De rinner långsamt.
Varje korn räknas och behövs.
De måste varsamt fördelas under dagens händelser.
Varje korn, lika viktigt.

Då känns det onödigt, rentav irriterande, att behöva lägga energi på att räkna timmar, minuter.
Hur lång tid tar en dusch, ett toalettbesök, en påklädning?

Att behöva redovisa.
Oavsett humör. Hänsyn till väder. Oavsett dagsform.

Att behöva använda kraft för att ta emot ny hjälp.
Assistenters ansikten, som hinner bli bekanta, innan de försvinner.

Att kämpa för tillgänglighet.
Behöva stå över det roliga, när den brister.
Och ändå fortsätta.

Hur starkt är inte det?

Viljan att ta ett steg till

När mina ben vill ge upp.
När loppet känns för långt.
När tanken i mitt öra säger stanna.
Då tänker jag på henne.

På styrkan hon bär.
Och då tar jag ännu ett steg.
Och ett steg till.
Kommer i mål.

Styrka sitter inte alltid i musklerna.
Den sitter i hjärtat. I envisheten.
I viljan.

Och i modet att våga.