”Det kan vara avlastande att vara sitt barns assistent”

Anders fyller snart 24 och har bott i egen lägenhet i drygt tre år. Det går helt otroligt bra, säger mamma Ann-Christin Björk. Och det bygger på att han har ett väl fungerande assistansteam som tar stort ansvar för Anders och hans liv.

Som Ann-Christin ser det är det tre processer som varit igång parallellt för att det skulle gå så bra som det har gjort:
Att jobba upp assistansen så att den var stabil när Anders skulle flytta.
Att jobba med Anders så att han var förberedd för att ta steget till att flytta till egen lägenhet med allt vad det innebar.
– Den tredje processen var att jobba med mig själv, att våga släppa taget, att se mina rädslor och ställa in mig på att nu tar assistenterna över stora delar av Anders liv, säger Ann-Christin.
Detta var från början ingen medveten process från Ann-Christins sida, utan mer en samtalsterapiutbildning.

Anders var bara tio månader när han drabbades av en olycka i vården.
– Jag har funderat mycket över rätten att leva, meningen med livet och det orättvisa i att Anders drabbades, säger Ann-Christin, samtidigt som hon gärna  vill hitta ett syfte med det som händer i livet.
Hon arbetade själv i vården när detta hände, så hon kunde den världen.
– En narkosläkare och chefen för dåvarande barnklinken stöttade mig och Anders pappa i många samtal men det förstod jag inte förrän många år senare. Både under de sju månader vi låg inne på sjukhuset efter olyckan och många år efteråt, då alla operationer skulle göras.

Den 17 maj 1994 är en dag som Ann-Christin minns. Det var dagen då familjen fick beslutet om att Anders beviljats assistans. Det började med ett riktigt guldkorn. En tjej som tidigare jobbat som elevassistent blev Anders första assistent. Hon stannade i flera år. Så småningom fick Anders fler assistenter. Ann-Christin slutade i vården för att vara en av hans assistenter under en period.
– Jag var medveten om att vi föräldrar inte var lösningen för Anders i längden.

Många förstår inte att det kan vara avlastande att vara sitt barns assistent när barnet är yngre.
– Många mammor, med mig, tycker att det är en avlastning att i början vara assistent åt sitt eget barn, vilket utomstående kan tycka låter kons­tigt. Om jag inte har en inkomst som assistent, så måste jag ut och jobba när barnet är på skola och sedan när barnet kommer hem, ja då måste jag finnas hemma och ta hand om barnet. Är jag assistent så kan jag vara ledig när barnet är på sin verksamhet och jag får några timmar på mig för allt som måste fixas runt barnet. Förhoppningsvis får jag lite tid för mig själv också.

Ann-Christin har alltid tyckt att det är viktigt att själv sköta anställningen av assistenter, även om det är krävande. Assis­tenterna ska ju inte bara passa för An­ders, de ska även fungera för de övriga familjemedlemmarna.
Om en assistent slutar och det blir en vakans lönar det sig att ha is i magen, att gå in och jobba lite själv och vänta in rätt person. Ann-Christin ställer höga krav på assistenterna och förväntar sig att det ska fungera. När det gäller Anders assistans så måste alla veta var fokus ska ligga när man jobbar. Fokus ska ligga på An­ders och hans behov.
Tydliga krav och rak kommunikation är ledord. En väl fungerande assistansgrupp formar nya assistenter på ett naturligt sätt.

Ann-Christin har alltid jobbat med att ha personalmöten och att assistenterna ska gå på handledning. Allt i syfte att få alla att jobba åt samma håll, men också för att assistenterna ska få hjälp med sin yrkesroll.
Och visst bidrar assistenterna som egna individer med olika kvaliteter.
– En assistent står för ordning och reda, hon har koll på allt, vet precis vad som ska handlas in och att det helst ska vara ekologiska produkter. En annan assistent är helt suverän på att sätta Anders i fokus, och det smittar av sig på de andra. Anders äldre bror jobbar också som assistent och han står för lite mer busiga inslag.

Ann-Christin har gått en fyraårig utbildning i samtalsterapi inom psykosyntes, som hon har stor hjälp av i kommunikationen med assistenterna.
– Förr var jag rak men lite för gåpåig. Nu är jag rak men mer ödmjuk.
Hon känner sig trygg med att Anders liv fungerar bra men tror inte att hon helt kommer att kunna släppa taget. På sikt ska det in en utomstående assistent som också blir arbetsledare, så hon får avlastning i sitt arbetsledarskap.
Under de första månaderna när Anders hade flyttat ville han inte att hon skulle komma till hans nya bostad. Han ville visa att ha klarade sig själv. Han ”sa” Fffffff.
– Han var färdig med mig och skrattade glatt när jag frågade om jag skulle gå och han skulle vara ensam med sin assistent.
– Tack vare assistansen har vi kunnat frigöra oss från båda håll. Anders trivs och växer. Han har blivit mer tydlig med vad han vill. Han bestämmer över sitt liv. För oss föräldrar och syskon är An­ders assistans oerhört värdefull. Utan den skulle inte heller vi få ett bra och fritt liv.

Ur Anders tragiska olycka så har det vuxit fram ett assistansföretag.
Ann-Christin och hennes man, Claes Andréasson, har sedan fem år ett assistansföretag där de hjälper andra familjer i samma situation som den som Ann-Christin och Anders har haft en gång.