Nyheter

Det krävs mod att inte veta (nr 7, 2007)

 

Jag vet inte.
Dessa tre små ord kan tyckas vara ganska harm­lösa. Eller hur?
Men att säga de tre orden kan ibland uppfattas som väldigt provocerande för vissa människor.

Vi är fostrade i att alltid veta vad vi vill och vad vi tycker om i stort sett allting. Att då säga att man inte vet kan framstå som både oengagerat och ointelligent. Man måste ju veta!
Eller?
Jag har märkt att det ibland vaknar en ilska hos en del människor när de inte får veta hur saker och ting skall vara. Det kan vara allt från vad man har för mål i livet till vad klockan är. Det måste ständigt finnas en agenda för hur livet ska vara. Vad som förväntas av en i nästa stund. Hur ska man vara? Vad ska man göra? Det finns en rädsla inbyggd i att inte veta. Då kan nåt oväntat hända och det har man ingen beredskap för.
Att inte veta tolkas därför ofta som ett tecken på svaghet.

För mig personligen står det framför allt för ett stort mod att våga säga ”Jag vet inte”. Ett mod att vara öppen för något nytt.
Att inte veta är öppningen till det man ännu inte har förstått. Dörren till det okända.

Men vi människor lever oftast enligt våra nedärvda idéer och vår fostran.
Vi vet vad vi tycker om det mesta in­nan vi ens har lärt oss att tänka själva.
Någon annan har tänkt åt oss så vi slipper. Så bekvämt!
”Jag tycker” följs av meningar och fraser som lånats av vår omvärlds ideal och för inställda program. Det kan vara föräldrar, samhälle, religionen och andra starka auktoriteter som har valt vad vi ska tycka och tänka om både stort och smått i livet.
Kanske är det så att vi ibland inte låter oss själva ta reda på vad vi tycker och tänker ens?
För det skulle ju innebära att vi mellan varven tvingades använda den fras som vi lärt oss att förkasta.
”Jag vet inte”.
För mig är att tänka samma sak som att vara i ovisshet.
Om vi ska fundera ut vad vi tycker om någonting så baseras det ju på att vi faktiskt inte vet vad vi tycker. Om vi redan vet så behöver vi inte tänka. Vi behöver inte känna efter. Vi behöver inte skaffa oss en egen åsikt om någonting. Det kan ju vara bekvämt förstås, att låta nån annan få avgöra vad vi tycker, tänker och känner. Men vill vi det?

Kanske skulle det bästa vara om man bildade sig en personlig erfarenhet av allt det man tycker och tänker om.
Men å andra sidan skulle det nog ta ett helt liv…

Jag ska ta ett dåligt, men ändå beprövat exempel.
Hur kan jag vara säker på att … Kina existerar?
Jag har inte sett det.
I och för sig så har ju en väldig massa människor vittnat om att det finns ett land som heter Kina, men jag har ju ingen egen erfarenhet som kan bevisa det. Så jag vet inte.
Finns Kina?
Ja, jag vet. Jag sa ju att det var ett dåligt exempel.
Ska man behöva uppleva allt själv för att acceptera det?
Nä. Det är ju en förenkling.
Men vad jag menar är att vi på det sättet kan upptäcka vilka idéer och övergripande kunskaper som vi har lånat av andra och som vi går omkring och bär med oss och tror att vi själva har kommit på.

Personligen så vet jag ingenting om morgondagen.
Jag har en förväntan och en förhoppning om att det ska komma en morgondag. Men helt säker kan jag inte vara.
Att leva med ett svårt handikappat barn är precis på detta sätt. Varje dag. Att inte veta någonting alls. Att låta ovissheten om morgondagen vara ett mer eller mindre konstant tillstånd.
Så därför anser jag att det krävs
mod att våga vara i en situation av
att inte veta.
Sören Olsson

 

Denna artikel handlar om

ANNONSER
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Etac Sulky R82 Cricket
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för Särnmark
  • Annons för Fremia
  • Annons för JAG
  • Annons för Mini Crosser X
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för STIL
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för HD Motion