Drömmen om en human värld

Jag vill bilda ett nytt politiskt parti. I år är det valår i Sverige. När jag tänker på hur vår värld har utvecklats under de senaste åren så tycker jag allt oftare att det saknas ett politiskt alternativ utanför de ordinarie partigränserna.

Ett humanistiskt alternativ.

Ett parti som i första hand har det humanistiska och medmänskliga som utgångspunkt för de politiska besluten.

Ett parti som värnar om den enskilda individens suveränitet och som visar empati för både de svagare och de starkare i samhället.

Ett parti som inte ser den nödställda människan som en svårighet som till varje pris ska bemästras, utan som en självklarhet att vilja hjälpa.

Där kommuner och försäkringskassor inte ser funktionshindrade människor med behov av hjälp som en siffra i en statistik, som ska attackeras som om de vore kriminella som vill något ont.

Där människor av olika etniskt ursprung ses som tillgångar i ett samhälle i förändring, snarare än en fiende att besegra.

Där framgångsrika entreprenörer och företag delar med sig av ekonomiskt överflöd för att skapa sysselsättning åt unga människor som står i början av sitt yrkesverksamma liv.

Utgångspunkten skulle med andra ord vara medmänsklighet.

Att kunna se varje enskild individ som något unikt och fantastiskt – inte som en kollektiv massa som ska försöka stöpas i en och samma form.

Jag förstår att detta inte är särskilt realistiskt att kunna genomföra. Det är min dröm.

Om än en skön dröm att drömma.

Jag tror att vi genom årens lopp har lärt oss att bli mer egoistiska i vårt förhållande till vilka tillgångar som finns i världen.

Vi har tränats i att tänka allt oftare på oss själva, och skita i andra.

Vi har gått från att ha ett solidariskt samhälle till att bli ett mer själviskt alternativ. Min personliga uppfattning är att inga av de nu befintliga partierna klarar av att vara ett helt humanistiskt parti.

Ständigt dyker det upp skandaler och upprörande rapporter om politiker som använder sin status för eget välbefinnande och för sin egen vinnings skull.

Det tycks inte handla om enskilda partier. När jag läser om politiker som går på porrklubb för skattebetalarnas pengar, eller som reser till attrak-
tiva resmål, under täckmantel att de representerar kommunens medborgare, så är det inte endast en politisk färg som gör detta. Skandalerna går över blockgränserna.

Fördelningen av världens resurser skulle kunna hanteras på ett mycket mer humant sätt än vad som är fallet i dag.

När jag för en tid sedan läste om ett överflöd av matvaror som kastas bort för att inte riskera att priserna till konsumenterna skulle dumpas, så skär det i hjärtat på mig.

Jag tror att om vi på individnivå kunde stanna upp ett ögonblick och se vilka åtgärder vi dagligen gör för att underlätta livet för oss själva och andra medmänniskor, så tror jag att många av oss kan se att det finns mycket kvar att göra.

Vi behöver inte förlora allt, för att vi samtidigt hjälper andra.

Det behövs inte så stor förändring i vårt sätt att tänka, för att kunna skapa ett mer humant samhälle.

Tänk om vi kunde se på världen med samma blick som vi ser på de som vi älskar allra mest.

Tänk om vi kunde se den enskilda människan som vi möter på gatan med samma medkännande som vi känner inför våra barn.

Det känns faktiskt inte helt omöjligt. Även om det säkert krävs en viss träning.

Kanske behöver denna träning finnas med på schemat i skolan. En träning på att se och uppskatta människans olikheter som en tillgång och inte som en svårighet som vi ska försöka bli av med.

Vi är alla olika. Vi behöver få vara olika. Jag är unik. Det är även du. Det är först när vi kan acceptera detta, som vi kan uppskatta både oss själva och vår omvärld.