Du fortsätter att lära mig om livet

Nästan ett år har passerat, sedan vår son lämnade oss. Den inplanerade resan över jul till Sunwings nya resort i Bang Tao, Thailand, ställdes in. Den var ju skräddarsydd efter dig, Tommy. Istället begav vi oss till staden där du föddes – Sydney, Australien.

Vi träffade din hjärtläkare och neurolog, gick genom sjukhuskorridorerna och mindes. Sjukhuset som bara låg ett par minuter från vår dåvarande lägenhet i Bronte.
När jag tittar tillbaka, blir jag lycklig och varm inombords. Trots att jag rationellt vet hur extremt tufft det var. Jag vet nu, det jag inte förstod då. Du gav oss nyckeln till livets gåta, närheten till livet självt.

Efter vårt besök i sjukhusets sterila värld, begav vi oss till Bronte strand. Solen stod högt på himlen, det var vindstilla, men havet slet in på stranden. Vi mindes hur lycklig du blev när du fick känna vinden och havet i ansiktet. Hur du fäktade med armarna och skrattade, nästan hysteriskt.

Vågorna påminde mig om dagen då livet vände för mig, för så många år sedan. Kronisk sömnlöshet, konstanta akuta situationer, avsaknad av normala sociala möten, avgrundslös oro över att förlora dig, blev till slut för mycket. Min hjärna arbetade febrilt, första tiden, med att normalisera dig, vårt liv, vår framtid. Jag förutsatte att så snart läkarna ”gjort sitt”, så skulle du bli ”normaliserad”.

Jag inser nu att jag försökte, konstant, uppehålla en fasad av att vi orkade, att vi hanterade situationen, kanske i ett försök att övertala mig själv. All energi som gick åt till att just normalisera, drog mig stadigt mot botten.

Under en av våra promenader längs stranden, när du var arton månader ung, förstod jag. När jag såg hur lätt surfarna gled in mot stranden stående på sina brädor, insåg jag att jag gjorde precis tvärtom, all min energi gick åt till att simma mot vågorna, ut till havs. Jag insåg att jag måste ge upp, eller, som det heter på engelska ”give in” till vår nya livssituation, acceptera den fullt ut.

Jag förstod att valet jag gjorde i mitt hjärta den dagen du föddes, att alltid älska och skydda dig, måste göras på ett medvetet plan. Jag insåg att om jag medvetet valde dig och allt vad du innebar (som jag ju redan gjort i mitt hjärta) så kunde jag börja följa vågen och livet skulle bli lättare. Svårt, men lättare.

Även efter din död, fortsätter du att lära mig om livet, om vad det är att vara människa. Under ditt liv, blev det bland annat tydligt, vilka av de människor vi träffade på som bar på en varm kärna, en medmänsklighet och ett icke fördömande. Jag brukade skoja och säga att du hjälpte oss att skilja agnarna från vetet. Genom ditt liv kom vi kontakt med många fantastiska människor.

Nu upptäcker jag ytterligare en ovärderlig mänsklig egenskap, som en liten skara bär på omkring oss. Vackert mod. Det krävs mod att ta ditt namn och ditt minne i munnen, att benämna det som varit. Men de som vågat och vågar, stannar för evigt i mitt hjärta.

Tiden läker inte mina sår. Den som myntade begreppet syftade inte på bortgången av en nära. Halvvägs genom året kapitulerar jag inför sorgen, jag ger upp. Jag tvingas välja livet. Jag stänger till om min sorg, skapar ett rum inom mig och, när jag orkar, öppnar jag kistlocket och umgås med dig en stund.

Jag bestämmer att jag får vara ledsen, resten av mitt liv. Genom att tillåta sorgen, startar även firandet av ditt stora, fantastiska liv.

Linda Forshaw
Driver företaget TomTom – creating beauty
www.tomtomsweden.se