Du som hjälpte mig på vägen

År 2000 var jag 12 år gammal, jag kände mig utanför i skolan, hatade livet och sökte en mening med min existens. Jag valde att hellre spela Nintendo 64 än att vara i verkligheten. Super Mario fanns alltid där och han dömde aldrig någon, för honom hade alla spelare ett och samma värde.

Utöver spelandet badade jag i varmvattensbassäng en gång i veckan, spelade piano och schack på Kulturskolan. Vägrade att se och acceptera det som hände med min kropp.

Jag kunde inte gå själv längre, och när jag envist försökte resa mig ramlade jag ihop. Jag kunde inte heller ta mig fram i manuella rullstolen utan var tvungen att använda elrullstol.

Självständigheten var min stolthet och jag ville absolut inte ha hjälp av en ledsagare/kontaktperson, en främling i mitt liv. Trots min envishet presenterade kommunen och mina föräldrar mig inför fyra ledsagare under ett år, samtliga arbetade bara i ett par månader. Tryggheten som jag sökte hann aldrig infinna sig.

Inte nu igen, jag orkar inte träffa en ny ledsagare, det går bara åt skogen, tänkte jag för mig själv några veckor innan skolavslutningen 2001. Trots mina protester tvingade mina föräldrar mig att träffa ytterligare en person,

Erik, en 18-åring med stark livsenergi. Då visste jag inte att det skulle bli början på en fantastisk resa, en resa som pågår än idag.

Erik visade mig sidor av livet som bara fanns i mina drömmar. Vi gick på bio, åkte skateboard­ramp med manuell rullstol, tog Team Eslöv i damhandboll till final, körde bil på en cykelbana, reste till Frankrike och Mallorca.

Listan kan görs lång, men det som påverkade mig mest var att han bjöd in mig till sin familj, sin släkt och sina vänner. Och jag blev en del av Eriks familj. Under högstadiet var jag mer hemma hos Erik än med min egen familj.

Erik och hans familj förmedlade en obeskrivlig positiv energi som smittade av sig på mig. Hur jobbigt livet än är, ljuset finns alltid där, det handlar om att lära sig att hitta det.

Erik och jag, var och är olika som personer. Jag är en filosof och drömmare, Erik handlar först och tänker sen. Han skäms inte för livet, fokuserar inte på det förgångna utan kör full fart framåt. Just de egenskaperna förde han över på mig, det är jag honom evigt tacksam för.

Om några månader fyller jag 26 år, vilket känns helt underbart. Under alla dessa år har Erik och en handfull andra människor utvecklat mig och fört mig framåt.

Utan dem hade jag idag inte haft egen lägenhet, studerat till lärare, älskat livet eller arbetat med ungdomar med olika funktionsnedsättningar. Erik och mina andra förebilders energi delar jag nu med mig i mina studier och i mitt arbete med ungdomar och till deras föräldrar.

En förebild, fiktiv eller mänsklig, för oss framåt när mörkret faller, de får oss att bli en bättre människa och se möjligheter i livets motgångar. En dag kommer du själv att stå där och dela med dig av din livserfarenhet. Du blir förebild för andra.

Text: Björn Jönsson