Elvira Kivi satsar heltid mot Peking

För Elvira Kivi, världsmästare och heltidsproffs, finns bara ett mål och det är Paralympics i Peking. Föräldrakraft har träffat och låtit sig inspireras av en av handikappidrottens unga fixstjärnor.

När Föräldrakraft sammanstrålar med Elvira Kivi pustar hon ut i en soffa hos det reklambolag som håller i den landsomfattande pr-kampanjen för Lag Paralympics. Elvira har just i sällskap av världsrekordhållarna i skytte och simning, Jonas Jacobsson och Anders Olsson, genomlidit en timslång fotosession. Att ställa upp som dragplåster för Svenska handikappidrottsförbundet betraktar hon som en ära, och ett uppdrag som samtidigt ökar uppmärksamheten kring sin egen person.

Att uppmärksamhet är viktigt står klart för varje toppidrottsman. För Elvira Kivi har VM-guldet från förra året inneburit stora förändringar. Idag är hon heltidssatsande judoproffs.

– VM öppnade dörrar till sponsorer. Uppmärksamheten kring min person har ökat med flera hundra procent. Nu kan jag vara helt tjänstledig och satsa helhjärtat, säger hon.

Jobbet som ombudsman på Unga synskadade i Västsverige upptog tidigare tre av veckans dagar.

Att lämna ett deltidsjobb för att ägna sig åt idrott betyder dock inte per automatik bättre resultat. Att ha något vid sidan om idrotten kan fylla nog så viktiga funktioner. Elvira är medveten om att heltidssatningen kan öka pressen, inte minst från henne själv. Men det får henne inte att tveka på sin satsning.

– Som det varit hittills hinner jag inte med. Tjänsten som ombudsman är oregelbunden och det är mycket man hela tiden ska hålla i huvudet. Även om anställningen är en deltid är du ändå ombudsman dygnet runt, säger hon.

Med steget över till proffslivet tar Elvira Kivi fullt ansvar för sin satsning på Paralympics i Peking senare i år. Det enda målet som för närvarande hägrar för 20-åringen från Trollhättan.

Att Elvira Kivi kommit att ägna judon så mycket tid och kraft tackar hon sin mamma för. Det var mamma Lovisa Wahlsten som tog henne med på olika idrotter och andra aktiviteter.

– Jag provade på cykel, sång, dans och ridning. Judo kom jag i kontakt med när mamma var med och anordnade ett prova på-läger för synskadade ungdomar, minns Elvira.

På lägret fanns även möjlighet att testa friidrott, men det var judon som Elvira omedelbart föll för. När jag ber om en förklaring till vad som lockade med judon dröjer svaret något.

– Jag vet inte riktigt. Men man fick fajtas med ledarna, och de såg väl lite tuffa ut i sin svarta bälten, om det nu var riktiga svarta bälten. Det var kul och jag trivdes, säger hon.

Året var 1998 och Elvira började träna i den lokala judoklubben i Lilla Edet. Sedan dess har intresset hållit i sig. Judo är en individuell sport, men föreningslivet och resor med tävlingar rymmer även en social dimension som Elviria Kivi värderar högt.

– Samtidigt som det är en individuell sport så är det socialt, och du kan utvecklas i din egen takt, säger hon.

Elvira tränade och tävlade länge med en klubb med utövare utan funktionsnedsättningar. Den täta kroppskontakten som judo innebär gör att en talangfull synskadad kan hänga med icke synskadade.

– Jag har alltid tävlat i vanlig klass och alltid tränat i en vanlig klubb. Judo är en lämplig sport för synskadade, säger hon.

År 2004 började det hetta till i Elviras idrottskarriär.

– Jag åkte iväg med min tränare till London och British Open. Det blev en stor upplevelse. Jag vann en match och förlorade en annan, men det kändes bra ändå och drömmarna om Paralympics föddes.

Det året var också ett Paralympics-år och damjudon var med för första gången.

– Jag tänkte att nästa gång ska jag vara med. Sedan dess är Paralympics i Peking det stora målet, säger hon.

Efter British Open har Elvira mött tufft internationellt motstånd i såväl EM- som VM-sammanhang. I EM 2005 i Holland ställdes Elvira genast mot den Paralympiske guldmedaljören.

– Jag lyckades vinna efter 30 sekunder. Det var den mest extrema lyckokänsla jag upplevt. Jag blev otroligt lycklig och hoppade runt och grät.

EM-äventyret den gången slutade med en silverpeng.

Två år och hundratals träningstimmar senare slog Elvira igenom på allvar. I VM i Brasilien kunde ingen stoppa henne. Hon hade redan före tävlingen besegrat alla huvudkonkurrenter, men aldrig i en och samma tävling.

– Allting stämde. Det mentala stämde oerhört bra. Jag tvingade mig att tänka att allt är perfekt. Allt negativt rann av mig, det var en grym känsla, säger hon.

Elvira vann tre matcher på fasthållning och ställdes i finalen mot en spanjorska. De två utkämpade en lång och jämn kamp, där Elvira hela tiden tyckte att hon visste vad som skulle hända.

– Just den dagen hade jag en känsla av att jag skulle vinna. Jag fick in ett kast när det var sju sekunder kvar.

Elvira var världsmästare.

Och drömmen om Paralympics var allt annat än onåbar.

Du talar om att ”allting stämde”, om en ”grym känsla”. Genomför du parallellt med de fysiska och tekniska passen även mental träning?

– Jag försöker visualisera hur man gör och hur det känns. Men jag skulle vilja ha en mental tränare, säger hon.

Vad vill du hälsa de föräldrar och ungdomar som läser det här?

– Föräldrar vill jag uppmana att inte vara för försiktiga. Ta med barnen och ungdomarna på en massa saker, säger hon.