Nyheter

Elvira överraskar igen


Denna artikel handlar om


Innehåll från NKA
Att vara anhörig

Nya verktyg för kommunikation 2021
Konferens: Livets möjligheter
Nya webbinarier om anhörigfrågor
Leva Livet – medan det pågår
Föräldrastöd: från kaos till struktur
Fler tips på NKA:s egen temasida




Intervju ur Föräldrakraft nr 3, 2009.

 

Nyligen förvånade Elvira Kivi omvärlden med att lägga judodräkten på hyllan till förmån för studier. Nu överraskar hon med sättet att genomföra studierna: på andra sidan jordklotet, med kurslitteratur under ena armen och surfingbrädan under den andra – bland nya vänner, i en helt ny omvärld.

Nyligen förvånade Elvira Kivi omvärlden med att lägga judodräkten på hyllan till förmån för studier. Nu överraskar hon med sättet att genomföra studierna: på andra sidan jordklotet, med kurslitteratur under ena armen och surfingbrädan under den andra – bland nya vänner, i en helt ny omvärld.

”Jag vill fortsätta att förverkliga mina drömmar, och ge exempel på vad man kan klara av”, kommenterar Elvira kastet från kampsportmattan till studentlivet och surfingbrädan.

Mellan dagliga studier i universitetets bibliotek och besök på badstranden har hon hunnit svara både villigt och utförligt på Föräldrakrafts funderingar kring kändisskap, planer och drömmar för framtiden samt studentekonomi.

Elvira kommenterar också den undersökning från SRF som visar att var fjärde kvinna med synskada har blivit sexuellt ofredad.

När jag försöker nå Elvira Kivi via det telefonnummer som jag har sparat i min mobil sedan en tidigare intervju, möts jag av en maskinell röst som meddelar att tjänsten inte är tillgänglig.

Jag gör ett parallellt försök via mejl och där kommer några få dagar senare en förklaring. Elvira har kommit in på den utbildning hon hade sökt i Austra­lien, och hon har redan startat en ny fas av sitt liv.

Hon är glad att få en påhälsning från Sverige, och ställer gärna upp på en intervju, allra helst om den tar ett bredare avstamp än det som judomattan tillhandahåller.

Vi kommer överens om att försöka genomföra merparten av intervjun per mejl. I detta fall en tacksam uppgift ska det visa sig, Elviras svar är utförliga och välformulerade.

Den tjej som nu tar varje tillfälle i akt att surfa på vågorna utanför Guld­kusten söder om Brisbane, och däremellan sköter sina studier i internationella relationer verkar tycka om att uttrycka sig, även i skrift – och vem kan motstå att längta till ett studentliv i Australien efter att ha läst Elviras svar på hur hennes drömvardag ter sig? Håll till godo.

Jag ser mig bara som mig

Du är känd som den unga framgångsrika och viljestarka tjej som blev världs­mästare i judo och sedan underkastade sig fortsatt tuff träning, dessutom på heltid, inför Paralympics.

Har du reflekterat över ditt kändisskap? Hur tror du att bilden av Elvira Kivi ser ut i allmänhetens ögon?  

– Jag har svårt att se mig själv som någon slags kändis. Jag ser mig bara som ”mig”, och jag har alltid haft svårt att se och höra mig själv i media, så jag har undvikit det för det mesta. Däremot var ju förra årets medieuppmärksamhet väldigt positiv eftersom jag fick chansen att synliggöra handikappidrotten och judon och bidra till att personer med funktionsnedsättningar syns i media i positiva sammanhang, säger hon.

Är du tillfreds med denna mediebild av dig själv?

– Jag har upplevt två sidor av mediebilden. Ibland framstår jag som en superkvinna som klarar allt, och ibland fokuserar man mer på mitt funktionshinder och alla hinder som jag upplevt. Ingen av de vinklingarna är helt rätt, för livet går alltid upp och ner, men jag tycker att det är bättre att förmedla och fokusera på den positiva sidan. Det är det som kan ge något positivt till andra.

Bevisar vad man kan klara av

I ett bildspel av fotografen Sergio Jose­lov­sky säger du att du vill inspirera andra, speciellt ungdomar med synnedsättning, att bli självständiga, att våga och vilja kämpa.

Vad kan du göra för att inspirera dem?

– Jag kan fortsätta att förverkliga mina drömmar, och därmed ge exempel på eller bevisa vad man kan klara av.

Märker du av att du fungerar som inspirationskälla för andra?

– Under förra året fick jag mycket positiv respons från människor, både med och utan funktionsnedsättningar och i olika åldrar. Jag blev ibland igenkänd på stan och människor kom fram och berättade att de tyckte att jag gjorde något bra, att deras barn såg upp till mig och så vidare. Det kändes alltid väldigt underligt, men väldigt smickrande förstås. Det var också många som skrev till mig via internet.  

I samma bildspel beskriver du hur du, när du lyssnar på musik, kan se dig själv stå vid ett hav och känna hur du är kapabel att ta dig vart som helst, och klara vad som helst. Det måste vara en underbar känsla.

Kan du ta med dig denna känsla ut i livet, i mötet med omvärlden, i jobb, studier och träning?

– Ja, det är i alla fall mitt mål. Den energi som jag lagt ner på mental träning i judon kan jag också ha stor nytta av i övriga livet.

När du nu som 21-åring inleder universitetsstudier har du redan hunnit med en internationell karriär. Du har sponsorer och ett namn som fungerar som ett varumärke.

Kan du känna en ängslan att varumärket Elvira Kivi svalnar när du inte längre visar dig på judomattan?

Kan det vara så att nya erfarenheter tvärtom stärker varumärket?

Eller känns det irrelevant att alls tänka i termer av varumärke och kändisskap?

– Jag ser mig som mig själv och förverkligar mina drömmar. Det går inte att handla utifrån något annat än sin egen vilja, för då blir resultatet inte bra och då leder det ändå ingenstans. Sedan om det man gör samtidigt kan bygga upp ett varumärke så kan ju det göra att man kan fortsätta med det man vill. Men om det inte blir så är det irrelevant. Visst är det så att ett varumärke svalnar när uppmärksamheten uteblir, men på sikt kan det säkerligen vara positivt med de erfarenheter jag skaffar mig nu.
Hur ser din ekonomiska situation ut nu när du tar paus från judon och studerar? Jagar du sponsorer?

– Eftersom jag har tagit ett sabbatsår från tävlandet har jag inga sponsoravtal för tillfället, utan jag är en vanlig fattig student. Däremot kommer jag att föra en dialog med mina sponsorer om framtida avtal när jag kommer hem.   

Företagen måste få tillbaka mer

Du är en av fixstjärnorna inom handikappidrotten och en kändis också i bredare skikt. Du har figurerat på stora affischer över hela landet som en del av marknadsföringen av Lag Paralympics. Likväl är nivån på sponsorerna måttliga.

Vad krävs för att en idrottare med funktionsnedsättning ska kunna tjäna pengar på sitt idrottande?

– Framförallt krävs att företag som sponsrar känner att de får tillbaka mer än de investerar. För att det ska uppfyllas krävs att handikappidrotten i stort, och den aktuella idrottaren, får medieutrymme och kan användas i företagets egen marknadsföring. Med tanke på den enorma ökning i uppmärksamhet som handikappidrotten fick 2008 tack vare Paralympics, så fanns det riktigt goda utsikter till många nya sponsorer inom handikappidrotten. Tyvärr tror jag att detta dämpades av finanskrisen som kom väldigt olägligt.

Vad kan du och andra stjärnor som simmaren Anders Olsson och skytten Jonas Jacobsson göra för att förbättra situationen?

– Vi kan visa att våra satsningar är seriösa och att vi ägnar oss åt elitidrott. Att handikappidrotten i Paralympics­sam­manhang handlar om elitidrott och att sponsorernas pengar inte ska ses som välgörenhet, utan som en investering.  
 


Elvira betraktar inte sin synnedsättning som ett hinder. Men för att klara sina studier kan hon tvingas planera mer än andra. Foto: Sergio Joselovsky

Internationella relationer

Vad studerar du nu?

– Jag studerar internationella relationer, internationell business och politik, och jag tycker att det är väldigt intressant.

Var bor du?

– Jag bor på campus här på universitetet, Griffith University, som ligger på Guldkusten, söder om Brisbane. Jag bor på ett studentboende kallat The Village tillsammans med cirka 500 studenter.

Hur var det att komma till Austra­lien?

– Det var väldigt spännande och utmanande att komma hit. Jag reste själv och har därför fått lära mig att klara mig på egen hand och att skaffa nya vänner, vilket ibland är krävande men också roligt. Det var ovant med värmen och luftfuktigheten i början, men också väldigt skönt att slippa mörkret och kylan i Sverige. Det bästa är att attityden här på Guldkusten är väldigt avslappnad, och att människor är otroligt trevliga och hjälpsamma.

Reser hem i sommar

Hur länge planerar du att vara där?

– Jag kommer att vara här en termin, och jag reser hem den 5 juli.  

Varför blev det just Australien?

– Jag har alltid velat åka till Australien. Det är ett engelskspråkigt land vilket var en stor fördel för studierna, och här finns värme, vackra stränder, exotiska djur, regnskog, människor från hela världen och en massa andra saker att uppleva.

För en tjej eller kille i din ålder är det ett stort steg att flytta till ett annat land för att studera. Vad ser du som den största utmaningen?

– Den stora utmaningen är att åka ensam så långt bort man kan komma, och att där skapa sig en ny tillvaro, med allt vad det innebär. Möjlig­heten att klara just det känns som höjden av självständighet.  

Framförhållning ett måste

Hur påverkar din funktionsnedsättning möjligheterna att anpassa dig i ett nytt land?

– Det kan krävas lite mer långsiktig planering, tålamod och att man ibland hittar alternativa lösningar. När det gäller studierna behöver man till exempel ordna med anpassad studielitteratur i förväg för att ha litteraturen tillgänglig när kurserna börjar. Man kan också behöva lägga mer tid på att lära sig allt som är nytt, till exempel att hitta på campuset, var närmaste mataffär finns och hur man tar sig in till stan. Det krävs att man är beredd på att misslyckas, försöka igen, att ibland be om hjälp och att fråga sig fram.

Idrottar du parallellt med studierna?

– Jag tränar då och då, framförallt för att det är kul. Jag har börjat träna på en judoklubb en bit härifrån vilket känns väldigt bra. Jag tränar även på gymmet på skolan och springer ibland. Man är ganska aktiv i vardagen här eftersom man är ute mycket och det blir mycket promenerande fram och tillbaks till skolan och runt på campus. Även surfing är ganska bra träning. En eventuell tävlingssatsning är aktuell först till hösten, och då kommer jag självklart att börja träna mer seriöst igen.


Elvira har aldrig tidigare haft hemlängtan, men nu händer det att hon saknar sin familj, släkt och vänner – och Arlas mjölk. Foto: Sergio Joselovsky

 

I andra länder

Vad vill du jobba med?

– Jag kan tänka mig många intressanta områden, men jag skulle gärna jobba med frågor som rör personer med funktionsnedsättningar i andra länder, via en internationell organisation eller ett företag. Jag skulle också gärna arbeta med bistånd och mänskliga rättigheter internationellt.  

Du har levt ett antal år med din pojkvän och tillika tränare Mattias Edvins­son. Vad gör Mattias när du studerar i Australien?

– Vi är inte tillsammans längre. Efter Paralympics befann vi oss på olika nivåer när det gällde hur vi ville att framtiden skulle se ut och vad vi ville göra härnäst. Jag är ju som sagt ensam här i Australien, vilket är en stor del av utmaningen.
 

Lugnt och skönt

Hur är det att befinna sig i ett annat land och inte längre vara den uppmärksammade framgångsrika tjejen?

– Det är ganska lugnt och skönt! Förra året var en otrolig och häftig erfarenhet, men det var också påfrestande.

Vad saknar du i Australien?

– Jag har aldrig tidigare i mitt liv haft hemlängtan, och jag älskar att resa. Men när man befinner sig utomlands så här länge finns det ganska mycket som man saknar. Framförallt saknar jag min familj, släkt och vänner, men även mycket småsaker, som till exempel Arlas mellanmjölk och Djungelvrål. Som tur är finns det Skype, Facebook och mejl så att man kan prata med alla därhemma, och jag har fått svenskt godis med posten.

Vad tror du att du kommer att sakna?

– När jag kommer hem till Sverige kommer jag att sakna värme, vackra stränder och surfing. Och alla människor som man träffar från hela världen!

Som synskadad idrottare har du redan lärt dig att ta dig an och övervinna hinder. Känner du dig någonsin utsatt?

– Jo, det finns alltid nya utmaningar att övervinna, men det handlar inte direkt om min syn utan mer om min egen osäkerhet. Vissa dagar har jag superbra självförtroende och vissa dagar är det nere på botten igen. Det är något som hänger kvar sen jag var liten och antagligen något som jag alltid kommer att behöva jobba med för att förbättra.

En egenskap, inte ett hinder

Kan du alls uppleva att din funktionsnedsättning är ett problem?

– Jag ser den inte som ett hinder, bara som en egenskap som gör att jag kan behöva lösa problem på andra sätt. Ibland kan det vara en fördel att se, ibland är det tvärtom, och oftast handlar det om inställning. En ny vän här i Australien sa till mig häromdagen: ”Inte konstigt att du är så bra på engelska – du kan ju inte läsa textremsan på engelska filmer!” Att inte kunna läsa textremsan kan man såklart se som ett hinder, men i det här fallet har det gett mig en fördel. Hade jag inte haft min synnedsättning hade jag troligen inte varit den jag är idag och inte gjort det jag gör.

Enligt en undersökning från Synskadades riksförbund har var fjärde kvinna med synskada blivit sexuellt ofredad, och hela 90 procent är oroliga för att råka ut för våld eller våldtäkt och undviker situationer där de känner sig rädda.

Vad kan det bero på att kvinnor med synnedsättning upplever oro i så hög grad?

– Jag känner till undersökningen och jag tycker att det är oroande, men tyvärr förvånar det mig inte. Jag tror att en synnedsättning ofta medför att man blir mer osäker, och då kan man känna sig mer utsatt när man exempelvis går ute på kvällar. Jag tror att vi måste bli bättre på att prata om detta inom till exempel intresseorganisationerna, så att alla de som känner sig utsatta kan få mer stöd.

Finns det situationer som du undviker? Är judon rent av en tillgång sett ur det här perspektivet?

– Jag känner mig själv inte utsatt eller otrygg, och jag undviker inga särskilda situationer. Judon har definitivt fått mig att känna mig mycket säkrare. Även om judo inte handlar om självförsvar utan är en ren sport, så är den mentala styrkan, självförtroendet och kroppskontrollen man får en stor fördel. Vetskapen att jag dessutom kan brotta ner män som väger dubbelt så mycket som jag själv är bra att ha med sig.

Vad gör du när du inte studerar eller idrottar?

– Då träffar jag gärna familj och vänner. Förutom det finns ganska mycket som jag gillar att göra, till exempel att lyssna på musik, spela gitarr, fotografera, skriva och göra andra kreativa saker. Jag gillar att segla, vara ute i naturen och att resa förstås. Jag är även intresserad av samhällsfrågor och politiskt arbete. Här i Australien vill jag gärna lära mig att surfa, åka skateboard och tillbringa mycket tid på stranden.

Drömhelgen verklig

Hur ser en drömhelg ut?

– Här i Australien har jag redan upplevt min drömhelg. Då var jag i Byron Bay med en grupp studenter och surfade, paddlade havskajak, badade på stranden, hoppade fallskärm, vandrade upp till fyren som är den östligaste punkten på Australien, dansade på nattklubbar, matade kängurur och klappade koalor. Hemma i Sverige skulle jag nog säga att en helgs segling med familjen på västkusten är vad jag drömmer mest om just nu.

Att intresset för surfing vuxit sig starkt förstår jag sedan vi talats vid ännu en  gång, per telefon. Elvira har just kommit hem från en helg i surfandets tecken. Hon lyckas nu ta sig upp på var tredje våg, men hennes mål är – förstås – att ta sig upp på varje.

– Sedan vill jag lära mig att börja svänga, säger hon.

Surfbrädan är inte den enda bräda som Elvira just nu stiftar bekantskap med. Ett intresse som hon närde som tio­åring, skateboard, har hon tagit upp på nytt.

– Brädkulturen är stark här, de är riktigt intresserade av sånt här, säger Elvira.

Skateboard måste vara ännu svårare att lära sig än att surfa, och det måste göra ont när man ramlar, eller?

– Det krävs mycket balans, just därför tror jag att det är bra träning, och där ligger utmaningen. Men jag har lärt mig att det gör mer ont att vurpa på asfalt än att bli slängd i judomattan, säger hon med ett skratt.

Den senaste surfhelgen, liksom myc­ket annat i Elviras studentliv, går att läsa om på hennes egen blogg (http://kivioz.blogspot.com). Inför den gångna surfhelgen skrev hon, kort och koncist:

”Jag bestämde mig för en stund sen för att dra med till Byron över helgen. Surf­tripp. Har hört att det kan bli dåligt väder, men så länge man får surfa…
Dags att dra!”
 


”Vetskapen att jag kan brotta ner män som väger dubbelt så mycket som jag själv är bra att ha med sig.” Foto: Sergio Joselovsky
 

En utlovad sammanfattning har låtit vänta på sig, den första viktiga tentan väntade när hon kom tillbaka till studentlägenheten:
”Det finns en massa att skriva. Men imorgon har jag mitt första mid-term ­exam. I övermorgon mitt andra. Så det får vänta.”

Helgen dessförinnan hade en studentkamrat fyllt 21 år. En viktig födelsedag för många i Australien. Elvira:

”Det har varit konstant fest här i lägen­heten sen i torsdags. Min flatmate Keith fyllde 21 i fredags (the big 21, alkoholåldern in the states) så i torsdags började det med att de hade städat helt rent i hela lägenheten och hyrt in en sån där meterhög öltunna med kran. Sen började folket (amerikanerna) att invadera lägenheten, och det var så fullt med folk att det knappt gick att ta sig fram.”

Men det är inte alltid fest och helg. Hur ser studenten Elvira Kivis dröm­vardag ut?

– Jag vaknar pigg och tar ett dopp i poolen och därefter äter jag frukost på balkongen i solen. Efter det går jag till universitetet och har en föreläsning i internationella relationer – min föreläsare är fantastisk i det ämnet. Därefter åker jag till stranden och äter lunch, samt surfar och solar ett par timmar, och till sist på kvällen lagar jag middag med några vänner.
 


Surfweekend på Spot X första helgen i april.
 

Men hur ser den vanliga vardagen ut?

– Om jag har tur så ser den ut som ovan, men oftast är jag tyvärr morgontrött och kommer upp ganska sent. Väl på skolan brukar jag passa på att plugga några extra timmar på biblioteket, där det är lugnt och tyst. Sen behöver man ju tvätta, städa och handla mat ibland också, så jag hinner oftast inte med riktigt lika många nöjen som under drömdagen.

Vad läser du för böcker?

– För tillfället bara min kurslitteratur! Annars gillar jag svenska författare, till exempel Jan Guillou, men min favorit är ändå serien Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Det är fantastisk filosofi och humor på samma gång.  

Jag har förstått att du tycker om musik. Vilka är dina fem favoritartister?

– Det finns jättemycket bra musik, men några av mina favoriter är Kent, Coldplay, Regina Spektor, The Knife och Slagsmålsklubben. Just nu gillar jag MGMT, Crystal Castles och The Killers väldigt mycket.

Är du med i någon community på internet?

– Jag är med i Facebook förstås (facebook.com), eftersom alla har det och det är ett sätt att se vad alla vänner gör och att hålla kontakten. En annan favorit är Last.fm, som är en tjänst som sammanställer vad man lyssnar på för musik. Utifrån det får man rekommendationer på annan bra musik, samt kan lyssna på personlig radio, och hitta andra användare som har samma musiksmak.

– Annars läser jag bloggar, och bloggar själv just nu på http://kivioz.blogspot.com.

 

ANNONSER
  • Annons för Valjevikens folkhögskola
  • Annons för Mo Gård
  • Annons för Humanas föreläsningar om LSS
ANNONSER
  • Etac R82 Caribou tippbräda
  • Annons för JAG
  • Annons för Primass
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för Tidvis
  • Annons för HD Motion
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för Fremia
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för STIL
  • Annons för Made for Movement
  • Annons för Särnmark
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för Mini Crosser X