En förälder tycker till: ”Återigen försämring av personlig assistans”

Det måste bli ett slut på Försäkringskassans utspel om förändringar i assistansen på det sätt som sker nu. För oerhört många människor som idag har personlig assistans är det en livlina.

För många är det en fråga om att leva eller dö, rent fysiskt men för många är det också en fråga om att leva eller dö även mentalt. Om jag tolkar Tomas Sundberg, Försäkringskassan, rätt så kommer människor som med stor möda kan hålla i en gaffel att förlora rätten till assistans i matsituationer för att de har den ”förmågan”. Hur har du tänkt, Tomas, att dessa människor ska få maten på bordet? Hur ska de göra när de tappar gaffeln i golvet? Hur ska de göra när de vill ha mer mat, de blev inte mätta på det som låg på tallriken? Hur ska de göra när de kommer på att de vill ha gurka till maten och den ligger i kylskåpet? Dina åtstramningar, Tomas, ligger inte i linje med att få leva som andra!

Själv har jag en vuxen flerfunktionshindrad son som sedan tre år bor i egen lägenhet med assistans dygnet runt. När ska du,Tomas, börja försämra villkoren för honom? Han lever idag ett oerhört gott liv som jag som förälder aldrig skulle orka fylla med rikt innehåll på motsvarande sätt. Kan du tala om för mig när jag ska behöva gå ner i arbetstid för att igen ta hand om mitt barn, idag 23 år? Varifrån ska jag få den inkomst som jag förlorar när jag måste gå ner i arbetstid? Likadant blir det för Anders pappa. Ska vi behöva montera ner våra liv som vi idag har byggt upp på att Anders har sin assistans? Menar du att vi fortfarande har ett föräldra­ansvar? Nu är ju reglerna för dubbel­assistans redan genomförda men hur tänkte ni när ni gjorde försämringen? Är det meningen att jag som förälder ska åka med mitt vuxna barn på fritidsaktiviter, bad, restaurang och träffa kompisar? Är det frigörelse för våra funktonshindrade barn?

Var finns handikapporganisationerna? Nu måste alla berörda handikapporganisationer gå samman och stoppa nedrustningen av assistansen. Era medlemmar kan inte leva med hotet om att assistansen ständigt ändras till det sämre och att man aldrig vet när nedskärningarna kommer Det är en psykisk press att leva med en hjälp som vilken dag som helst kraftigt kan försämras eller till och med försvinna. Hjälpen måste våra funktionshindrade vänner ute i landet ändå få, bara från en annan plånbok. Eller är det meningen att vi ska gå tillbaka till tiden då dessa människor var hänvisade till allmosor och välvilja från andra. Var finns kampviljan för era medlemmars rättigheter? Eller är det så att det är en ointressant fråga för er? Kan det vara så att kampviljan är slut? Har samhällets långvariga bakåtsträvande slitit ut er? Då måste det verkligen uppmärksammas.

Försäkringskassan måste sluta med att skicka ut interna meddelanden om förändringar/försämringar utan att meddela omvärlden. Var finns media i detta? En stor statlig myndighet vill smygande och konsekvent försämra levnadsvillkoren för en stor del av Sveriges befolkning och ingen reagerar.
Ann-Christin Björk