Caroline af Ugglas: En konstig fågel gör Majblomman till sin
Caroline af Ugglas var länge beslutsam att inte skaffa barn. Hon ville inte att något barn skulle riskera att få ett psyke liknande det hon själv har. Men barn blev det. Här berättar hon om livet som mamma, om nyttan med sång och kreativitet samt om sitt engagemang för utsatta barn.
Hade man frågat Caroline af Ugglas för flera år sedan, hade hennes svar varit något helt annat än idag. Hon var fast besluten att aldrig skaffa barn på grund av rädslan att barnet skulle få samma psyke som hon själv har.
Hennes konstnärssjäl har utsatt henne för depressioner och gjorde hennes ungdomstid svår.
– Men jag hittade något att leva för på riktigt när jag och min man skaffade våra barn, säger hon till Föräldrakraft.
Hennes arbete › med en stor insamlingsföreställning med Carolines kör varje år, och nu en satsning på att hjälpa Majblomman att samla in extra mycket pengar under det kommande året, är två uttryck för hennes engagemang.
Caroline har själv gått igenom svåra tider, och vill hjälpa andra i svåra situationer så mycket hon kan och orkar. Men just nu går den mesta tiden till ett annat stort evenemang. I första omgången av årets upplaga av Melodifestivalen tog hon en stor tittarskara med storm.
Med en plats till ”Andra chansen” och vinnare av ”Internationella juryns pris” strålade hon på scenen och kommenterade det hela med ”jag, en konstig fågel”.
Caroline af Ugglas – ”en konstig fågel” som försöker flyga. Foto: Sara Bengtsson
Och det är där Carolines styrka finns, när hon nu tar sig an Majblommans arbete för fattiga barn. Hon vet hur det är att känna sig annorlunda. Trots att hon egentligen alltid varit en ”duktig, estetisk flicka”, har hennes behov av bekräftelse gjort att hon skickat sig själv in i ungdomsdepressioner.
– En deprimerad person är en självupptagen person. Det är därför man blir deprimerad, man funderar för mycket över sig själv och ser det som att hela världen cirkulerar kring sig. Därför har mina barn varit så värdefulla för mig. Även om jag har en dålig dag får jag inte låta den ta över, eftersom jag har två människor som är beroende av mig, säger hon.
Vi sitter i hennes kök, i familjens nybyggda hus ”på landet” i Kungsängen norr om Stockholm. Här är lugnt och stilla, med stora vyer åt alla håll. När vi träffas har arbetet med Majblomman ännu inte satt igång på allvar men Caroline har i alla fall formgivit affischen för årets insamling.
– Jag vet att pengar behövs för att se till att inga barn far illa, säger Caroline vars roll är att ta initiativ till att göra Majblomman mer synlig och prata om organisationen.
– Det är viktigt att säga åt människor att man inte ska ignorera Majblomman-säljare. Det är barn som säljer för att hjälpa andra barn. Det är viktigt att man påminner folk om att blomförsäljningen går till behövande barn. Alla måste ge vad de själva kan. Hundra kronor låter inte som så mycket, men med många bäckar små…
Själv tog hon emot fosterbarn för flera år sedan, innan hon bildade familj och fick egna barn. Det var inte ett aktivt val, utan råkade bli så på grund av att hon har hästar och har tagit emot ridsugna ungdomar.
– Jag har haft flera unga tjejer boende hos mig och fått se, på nära håll, hur dåligt de kan må och hur deras föräldrar kan strunta i dem. Det var en slump att det blev så, men de har kunnat bo hos mig och fått stöd ett tag, berättar Caroline.
Nyligen funderade hon på att åter igen ta emot fosterbarn, men har beslutat att det inte skulle fungera som det är just nu. Det viktigaste för Caroline i nuläget är familjen.
– När jag var yngre kunde jag fungera som deras äldre kompis. Idag skulle jag bara vara som en gammal tant för de här tjejerna, säger Caroline.
Carolines kunskap sitter i de egna erfarenheterna. Som liten var hon ett estetiskt barn, med kreativa drömmar. Hennes stora intresse var och är att måla.
– När man är liten frodas den egna kreativiteten och vad man än gör får man applåder och uppmärksamhet från vuxna. Det stora problemet för mig, och säkert för många andra, är att applåderna försvinner när man blir vuxen. Då ses man bara som högljudd och jobbig. Det är endast några få som fortsätter få uppskattning för sin konst som vuxen, säger hon.
För Caroline af Ugglas har livet ofta varit en kamp mot depressioner. Men hon berättar att hon lärt sig hitta balansen. Som ung festade hon mycket och sov inte tillräckligt.
Idag sover hon alltid åtta timmar varje natt och har lärt sig kontrollera humörsvängningarna.
– För de flesta barn handlar ett kreativt intresse bara om att få vara duktig och få uppmärksamhet. Därför är det viktigt att man hjälper alla barn till intressen som utvecklar dem och låter dem synas, säger Caroline.
Påsklovet tänker Caroline af Ugglas tillbringa i Rom. Foto: Sara Bengtsson
Hon menar att det är svårt att vara förälder till ett barn med sådana behov, men att det viktigaste man kan göra för att hjälpa ett barn som lätt går in i depressioner är att finnas där och att ta barnet på allvar.
– Idag känner jag rädsla för att mina barn ska behöva ha samma psyke som jag. Jag ser redan att min åttaåriga dotter Eddelee är väldigt lik mig. Hon måste hela tiden synas och jag har flera gånger blivit kallad till rektorn på grund av henne. Så jag hoppas att jag ska kunna ge henne rätt stöd när hon stoppas av motgångar.
Enligt Caroline är det viktigt att man arbetar med barnens självförtroende och självkänsla. Hon vill stödja sin dotter, trösta henne, men absolut inte ”curla”.
– Hon måste få möjligheten att ta tag i saker själv. Min mamma sopade alldeles för mycket för mig. Så fort jag grinade så hjälpte hon mig att få det jag ville ha. Det gjorde att jag ganska snart lärde mig att manipulera henne. Det räcker med att föräldrar finns där, lär sig barnet aldrig att klara sig själv får han eller hon det svårt senare i livet. Och då blir smällen mycket hårdare, säger Caroline.
Hon berättar att hon har en strategi för att hitta sitt lugn hemma. Hon ber varje dag en aftonbön till en tro som finns inuti varje människa.
– Man behöver inte vara religiös. Det handlar bara om att hitta ett lugn hemma där man kan gå igenom sina handlingar med sig själv. Vi är bara människor och kan inte göra så mycket mer än att behandla våra medmänniskor så som vi själva vill bli behandlade. Alla gör vi fel ibland, men det är viktigt att man tar sig tid att fundera på vem man vill vara som människa.
På så sätt har hon lärt sig att inte tappa kontrollen och ha möjlighet att kunna ge stöd åt sina barn. Caroline menar att det finns en helt annan press på ungdomar idag.
– Idag är vi så fixerade vid kändisar och det perfekta utseendet. Flickor ska redan när de är små följa idealet, vilket gör att det är lättare för ungdomar att hamna i ”ups and downs”. Förr i tiden handlade allt mer om att man skulle göra rätt för sig. Idag finns inte det idealet, istället har tv-såpan växt in i hela världen och tagit över, säger Caroline.
Men för hennes barns skull, åttaåriga Eddelee och 1,5-årige Otis, hoppas hon att motreaktionen snart kommer.
– Alla borde snart ha fått nog på riktigt, säger hon.
Vi pratar vidare om föräldraskap och rädslan för att hennes egna barn ska utsättas för samma ångest som hon kände när hon var ung, när depressionen blev så tung att hon ibland kände att hon inte ville leva.
– Det var anledningen till att jag tidigare inte ville ha barn. Det var för jobbigt att tänka sig att mina barn skulle få genomlida samma sak som jag gjorde.
Trots att hon pratar om att kultur kan bli jobbigt för en konstnärssjäl, som växer upp och blir av med all uppmärksamhet, menar hon att estetiska ämnen är bra för alla människor.
– Jag valde aldrig den estetiska vägen, den valde mig. På dagis får alla barn måla och sjunga och det visade sig att jag var ganska duktig på det. När jag blev äldre och uppskattningen försvagades kunde jag ändå inte sluta, för då hade en eld tänts som inte gick att släcka, säger hon.
Men hur kan estetiska ämnen hjälpa människor som mår dåligt?
– Att sjunga till exempel är som friskvård. När du sjunger skapas balans i hjärnan. Erofiner frigörs och därför är sång helande för själen. Problemet uppstår när du ska göra karriär på sången.
Men Caroline menar att en av de bästa terapimetoderna för en ungdom som mår dåligt är att gå med i en kör och få sjunga av sig en gång i veckan.
Så länge man håller sången på ett avslappnat hobbyplan och inte lägger in några prestationskrav i sången, bidrar den bara till lycka hos den enskilde personen.
– Även jag, som håller i körer, blir gladare när jag har haft körträning. Om man är trött och ledsen blir man oftast uppiggad av en timmes sång. Man ska sjunga minst tre sånger om dagen för att må bra, det tror jag, säger Caroline af Ugglas.
