En medmänsklig revolution

Jag har märkt att jag tillhör olika grupper utan att blivit tillfrågad.
Ingen har ringt mig och frågat: ”Hej, vill du tillhöra gruppen ’handikappade’?”
Eller:
”Hej, vill du tillhöra gruppen ’de svaga’?”
Eller:
”Hej, vill du tillhöra gruppen ’30+ och fortfarande snygga’?”
Efter mina föreläsningar kommer många fram och pratar. Inte sällan får jag den här kommentaren:
”Åh, vad kul att träffa en som du…”
Jag tror att jag förstår vad det ska betyda, och det låter oftast som om den som säger det verkligen är glad över att få prata med mig.
För mig blir kommentarerna ändå svåra att hantera.
Vilka är ”en som du”? undrar jag.
Det finns 50 000 CP-skadade i Sverige. Använder man ett vidare begrepp, funktionshindrade, talar vi om närmare en miljon svenskar. Ingår jag automatiskt i en grupp och har exakt samma livsvillkor som tusentals människor som jag aldrig träffat?
Föreställ dig att någon skulle säga samma sak till en elektriker:
”Åh, vad kul att träffa en som du. Jag har alltid undrat hur en elektriker har det. Vilka fritidsintressen har en elektriker? Vad äter en elektriker? Jag känner en som har jobbat på ett hem för utslagna elektriker…”
I veckan läste jag i tidningen att gamla människor inte luktar illa.
Rubriken på artikeln var så absurd att jag var tvungen att läsa vidare.
Forskare i USA har låtit ett antal testpersoner lukta på ett 40-tal tröjor som gamlingar har haft på sig och kommit fram till att den äldre halvan av världens invånare inte luktar illa.
OK, jag sammanfattade det där lite för snabbt, men min poäng är att ”gamla” är en rätt stor grupp där någon faktiskt kan lukta illa…
Föds inte fördomar så? Vi drar för snabba och för omfattande slutsatser om för många människor.
Invandrare är på ett visst sätt, handikappade på ett annat sätt och feminister på ett tredje. Norrlänningar är sega, stockholmare spydiga, göteborgare drar sura vitsar och skåningar är rasister. Och naturligtvis: gamla luktar inte illa.
När ska vi våga se människor var och en för sig, som unika individer med unika personligheter?
Det här är inget politiskt ställningstagande – det är en uppmaning till medmänsklig revolution!
Ingen vill vara en siffra i en massa, en statisk del i ett kollektiv. Var och en av oss har rätt att bli sedd och respekterad som en egen individ.
Värdighet bygger på att varje människa har en tydlig identitet och därmed har en avgränsning till andra individer.
Men i sammanhang där jag som ”handikappad” krymper till en beståndsdel i en grupp, ja, där har något av människovärdet skurits bort och misstolkningarna och fördomarna är bara en tanke bort.
Krönikan publicerades ursprungligen i Dagen 2012 och därefter i Jonas Helgesson nyutgåva av boken ”Grabbe i kuvösen bredvid” på Libris förlag i september 2014.