En satsning som måste fortsätta

Valet närmar sig och regeringen sätter fart på ett par kniviga frågor som hittills tycks ha varit så obekväma att man inte har vetat vad man ska göra med dem.

För det första har man skapat en referensgrupp för att få fram fler jobb till unga som har funktionsnedsättning. Det kan betyda att man äntligen tar frågan på allvar. Att man inser att de åtgärder som hittills tagits fram mot utanförskap har varit helt otillräckliga.
Den nya satningen får inte stanna vid en referensgrupp. Regeringen måste sluta skylla utanförskapet på gamla misstag av tidigare regeringar. Det har funnits gott om tid att vidta åtgärder.

Det låter lovande att Misa, Open Eyes och Handikappförbunden ingår i referensgruppen. Men det är oroväckande att det bara blivit en referensgrupp. Varför? Vilka möjligheter får gruppen egentligen att bryta utvecklingen? Hur stor är risken att det misslyckas och kanske slutar i fullt krig? (Som med försöket att samarbeta kring nya bedömningsinstrument för personlig assistans, därifrån tågade handikapporganisationerna ut under vilda protester.)

Ett bollplank kan säkert behövas – men regeringen borde först och främst ha vidtagit kraftfulla åtgärder som snabbt skapar praktik och anställningar.

För det andra har regeringen bestämt sig för att utreda socialförsäkringssystemet. Det är också i sista minuten före valet. Det känslokalla bemötandet av personer som är sjuka eller har funktionsnedsättning måste upphöra. Problemet med den nya utredningen är att den inte blir klar förrän 2013. Vad tänker rege­ringen göra åt problemen med bland annat utförsäkring idag? Att tillsätta en utredning räcker inte – politikerna måste omgående agera för att ohälsa inte ska betyda ekonomisk katastrof.

Skulle oppositionen bättre klara frågorna om jobb, ekonomi och skola för personer med funktionsnedsättningar? Svårt att säga. Inte blev vi klokare när en ledande S-politiker på frågan om särskolans framtid svarade att ”Nu ska vi se till att vinna valet, sen får vi sätta oss ned och diskutera vad vi ska göra”.

En tredje sak som borde stå högt på politikernas dagordning är skyddet för den personliga integriteten för utsatta grupper, till exempel unga med funktionsnedsättningar. Nu jobbas det hårt med ”ehälsa” och digitalisering av journaler. Ökad säkerhet utlovas för patienterna. Tillgång till rätt information kan vara skillnaden mellan liv eller död.

Men risken är uppenbar att skyddet för den personliga integriteten försvagas när journaler blir åtkomliga på datorskärmen med några knapptryckningar. Även inom skolans värld är integritetsskyddet för svagt för elever som behöver extra stöd. Information om funktionsnedsättningar och stödinsatser borde vara hemligstämplad från början.

Här behövs en ökad debatt om vikten av att kombinera patientsäkerhet och integritet, innan det är för sent. Varför inte i Almedalen i sommar? +