En variant av människa

Alla är oroliga när det gäller att bli nykär och accepterad, säger Stefan Balogh
Stefan Balogh är arbetsterapeut med inriktning på klinisk sexologi. För tillfället arbetar han som konsulent på BOSSE råd, stöd och kunskapcenter, en verksamhet för vuxna med funktionshinder. Han har länge intresserat sig för människor och sexualitet. Han menar att det inte är någon skillnad på människor i olika åldrar och deras funderingar kring sex och samlevnad.
– Jag arbetar in ett nytt uttryck, att ”alla är vi varianter av att vara människa”. Jag började arbeta med kvinnor mellan 65 och 100 år. De har samma funderingar som ungdomar. När det gäller att bli nykär och accepterad är alla oroliga, säger Stefan Balogh.
Han har inspirerats mycket av Lotta Löfgren-Mårtenson och arbetade för något år sedan på Skärholmens gymnasium i Stockholm. Han började på skolan 2002 och efter ett tag bestämde särskolans elevhem sig för att de skulle starta en relationsgrupp. Stefan blev tillfrågad att medverka för att ge svar på mer kliniska frågor kring sex.
– Det var mellan fyra och 18 ungdomar som medverkade på våra möten. Först började vi med att prata om hur kroppen fungerar. Vad händer i snoppen och snippan när man växer upp? Efter detta tog vi upp ämnen som känslor, hur man berättar att man tycker om någon och frågor kring etik, moral och vilka leksaker som finns. I handikappsammanhang säger man hjälpmedel. Men jag skulle vilja kalla det sexleksaker, du kallar det inte sexhjälpmedel om en icke funktionshindrad person använder det, säger Stefan.
Att funktionshindrade blir avsexualiserade är ett stort problem menar Stefan. Men han tycker att det är en kamp som funktionshindrade måste börja föra –om rätten till sin sexualitet.
– De senaste 70 åren har kvinnan fört en hård kamp för sin rätt till sin egen sexualitet och se hur mycket fantastiskt som hänt! Sexualitet är ingenting man får, man äger sin egen sexualitet och har ett eget ansvar att se till att man får det man behöver. Därför måste funktionshindrade till exempel börja kräva att information finns, säger Stefan.
Kampen för funktionshindrades rätt till en sexualitet och ett kärleksliv kan liknas vid kvinnans kamp för samma rättigheter. Stefan menar att kvinnan fick mycket på köpet när hon sakta men säkert tog sig rätten till sin egen sexualitet. Idag är kvinnorna ute i arbetslivet på ett helt annat plan än för 70 år sedan.
– Om man tar sig rätten till en egen sexualitet skapar man sig en starkare ställning i samhället, säger Stefan.
Han menar att de grundläggande frågorna ungdomar med olika funktionshinder har är funderingar kring om de duger.
Finns det någon som tycker om mig och kommer någon någonsin kunna älska mig? Räcker jag till trots mina hinder?
– Alla letar efter bekräftelse och önskar att det ska finnas någon nära oss som ska vilja ha oss, säger Stefan.
Liksom Lotta Löfgren-Mårtenson förespråkar han att man måste våga släppa taget om sin ungdom. Ungdomarna han träffat har många gånger uttryckt frustration kring att de aldrig blir lämnade ensamma. När barn växer upp lär de sig sociala mönster i sandlådan och i kuddrummet. Om de blir styrda hela tiden kan de inte utvecklas på samma sätt.
– Informationen måste öka till både föräldrar och personal. Men först och främst måste man sluta fokusera på funktionshindret. Jag har varit med om skräckexempel från ungdomsmottagningar som vägrar ta emot ungdomar med funktionshinder, säger Stefan.
Han berättar om en ung man som fick ont när han onanerade och ville komma till ungdomsmottagningen för att få hjälp. Men mannen blev nekad på grund av att personalen ”inte var så bra på funktionshinder”.
– Där är problemet. Personalen såg bara funktionshindret. Hans sexuella problem hade ingenting med funktionshindret, trots detta ville de inte ta emot honom. Tänk om du bar glasögon och behövde gå till doktorn för en svår förkylning och så säger doktorn ”nej, det går inte, vi är inte så bra på synfel här”.
Han menar att föräldrar och personal måste sluta fokusera på funktionshindret. Alla uttrycker vi vår sexualitet olika. Det finns ingen ”vanlig” sexualitet och man måste utgå från att alla kan ha ett förhållande, bli kär och ha sex, på sitt sätt.
– Och sen har man glömt bort att tjejer med funktionshinder kan ha en sexualitet. Man är rädd för killar med utvecklingsstörning och att de inte ska kunna utveckla en ”normal sexualitet”. Men tjejerna behöver precis samma information och stöd, säger Stefan.
Det viktigaste man kan göra som förälder och personal är att förklara för ungdomarna att deras kropp är deras egen kropp menar han.
– De ska veta att de äger sin egen kropp och att det inte är någon annan än de och doktorn som får röra den. Om någon annan gör det när man själv inte vill är det fel. Det måste ungdomarna tydligt få lära sig, säger Stefan.
Sedan går det inte att skydda ungdomarna från saker man inte vill ska hända. Men föräldrars rädsla får inte gå ut över ungdomarnas gemenskap.