Ensamhet

Sören Olssons krönika ur Föräldrakraft nr 3, 2016

Annons

Annons för Ottobock

Annons

Annons för Etac

Jag träffade för en tid sedan en ung människa, som oftast är de mest aktiva på sociala medier. Hon efterlyste djup vänskap i sitt liv. Hon vittnade om en ensamhet som kändes oerhört smärtsam, skriver Sören Olsson i sin nya krönika för Föräldrakraft.

I  de sociala mediernas tidevarv frodas en av vår tids mest bortglömda sjukdomar. Ensamheten.

Att vara förälder till en människa med särskilda behov innebär många olika typer av svårigheter. En av dem är just ensamhet. Man hamnar som funkisförälder inte sällan i en situation där all kraft och ork går till barnet med särskilda behov. När man sedan lyckas få en stund för sig själv, så hamnar ”vänskapsrelationer” ofta långt ner på prioriteringslistan. Inte för att man inte vill träffa och umgås med sina vänner, utan för att man inte orkar. Att ta tag i relationer med vänner känns ofta mycket svårt, när man så fullkomligt har dränerat sig på energi och ork. Många av oss föräldrar ser det som en ren utopi att ens överväga att kontakta någon av sina gamla vänner, när man just för en gångs skull har lite tid över för sig själv.

Ensamheten gör oss sårbara. Vi längtar ofta efter vänner som ”bara finns där”. Men den typen av vänner existerar allt mer sällan. Vi hinner sällan med oss själva, så hur ska vi då även kunna hinna med att värna om våra vänskapsrelationer. Vi blir reducerade till nån sorts hologram, som bevisar vår existens endast genom antalet ”gillningar” på de bilder vi har delat.

Men bakom skärmarna ökar mängden av ensamma människor. Människor som inte söker efter en ny partner att dela sitt liv med. Det är människor som bara vill umgås med en annan medmänniska för en dag eller en kväll. Det är människor som vill ha någon att ta en promenad med. Ta en fika med. Sitta och prata om stort och smått med. Gå på bio tillsammans med. Att ”bara vara” tillsammans med.

Om man vill bli en vän, så måste man ha en vän

När vi bombarderas av Facebook, Twitter, Snapchat och Tinder så kan man lätt lura sig att tro att vi blir mer sociala. Kanske är det sant att vi riktar oss allt mer utåt, men då oftast för att redovisa hur lyckliga och engagerade vi är. Oavsett om det är sant eller ej.

Att känna ensamhet i denna tid, då internet svämmar över av sociala medier, borde vara svårt. Men ensamheten ökar dramatiskt i vårt samhälle. Sociala medier gör oss inte alls mindre ensamma. Snarare tvärtom. Ensamheten finns där likt en frätande syra under huden.

Värdet av vänskapliga relationer borde vara viktigt för hela samhället. För ensamhet är en av vår tids största sjukdomar. Att vara ensam kan lätt tolkas som ett tecken på misslyckande. Därför döljer vi ofta vår ensamhet. Man kan tro att man har misslyckats med att skapa hållbara vänskapsrelationer, när man ständigt ser andra som glatt visar upp alla sina träffar med sina nära och kära. Bilder på fantastiska middagar och vidunderliga resmål svämmar över oss, så fort vi öppnar vårt sociala nätverk i våra smarta telefoner. Men ensamhet är ingenting att känna skam inför. Ensamhet är bara ett av många symptom på vår livssituation. Ett resultat, sprunget ur efterdyningarna av den sociala revolutionen på internet.

Jag träffade för en tid sedan en ung människa, som oftast är de mest aktiva på sociala medier. Hon efterlyste djup vänskap i sitt liv. Hon vittnade om en ensamhet som kändes oerhört smärtsam. Vi samtalade en stund om hur viktigt det är att skapa ny vänskap, men samtidigt försöka underhålla relationerna som man redan har.

En av de senaste företeelserna som har dykt upp på internet är ”Tinder”. Där kan unga människor dejta killar eller tjejer, som har liknande intressen, eller som har ett yttre, som tilltalat någons intresse.

Vi satt och pratade om hur värdefullt det skulle vara om det fanns en liknande tjänst, som inte handlade om att skaffa en partner. Det är ju inte så att kärlek är det enda som folk söker i sina liv. ”Tinder” handlar om att hitta kärleken.

Men om man bara söker en vän. Hur gör man då?

Det finns, mig veterligen, inget känd programvara där man kan söka efter vänner på liknande sätt som på ”Tinder”. Jag tycker att det borde vara lika självklart att man kan söka nya vänner, likväl som en partner att dela sitt liv med.

Och om vänskapen skulle visa sig vara ömsesidig, så kan man långsamt börja värna om de nya vännerna. Man träffas igen och ser om man även i fortsättningen vill vara en vän.

För länge sen skrev jag, i en av mina barnböcker, en text att ”om man vill ha en vän, så måste man va en vän”. Det är lika sant idag som när jag skrev det för mer än 20 år sedan. Men hur gör man när man inte har någon vän att visa sitt stöd inför? Att vara en vän, medför även att man faktiskt har en vän.

Vänskapen är ju synnerligen svår att underhålla när man inte ens har någon vän att stötta.

För även om det jag skrev en gång i barnboken var sant, så är det lika sant att påstå att ”om man vill bli en vän, så måste man ha en vän”.

  

Publicerad: 2016-08-31

Av: Sören Olsson

Nyckelord: Krönikor

Annons

Annons för Durewall.se

Annons

Annons för Humana