Erik Ullenhag: Därför måste vi lagstifta mot bristande tillgänglighet
En ny diskrimineringslag mot bristande tillgänglighet är viktig för att ändra attityder inom skola och för att öppna upp arbetsmarknaden, säger integrationsminister Erik Ullenhag (FP).
Kommunerna kommer att få ökade kostnader för att åtgärda hinder. Men staten kommer att ersätta kommunerna, säger Ullenhag i denna intervju med Föräldrakraft.
Vad mer behövs för att regeringen ska lägga en proposition om lagstiftning mot bristande tillgänglighet?
– Diskussionen om kostnader har ännu inte landat fullt ut, för att vi verkligen ska kunna gå vidare. Jag ser det som min roll att driva på inom regeringen och det är min ambition att det ska läggas en proposition. Men det återstår förhandlingar och kostnader måste vägas mot annat.
– Det handlar också om att maskineriet kring remissbehandlingen tar sin tid. Vi har fått in 120 remisssvar och de ska sammanställas, säger Erik Ullenhag.
– För mig är det en viktig principiell inställning att lagstiftning mot bristande tillgänglighet inte bara betyder kostnader. Det gör det också möjligt att ta till vara kompetens hos många fler personer. Fler kan komma i arbete. Det finns många vinster för samhället även om det i ett kort perspektiv kan ha budgeteffekter.
Ni vet fortfarande inte riktigt hur kostnaderna för en ny diskrimineringslag slår?
– För viss lagtstiftning går det helt enkelt inte att säga vad det kommer att kosta från dag ett. Lagstiftningen i sig gör att många snabbar på åtgärder. Det är inte helt lätt att beräkna vad som beror på lagen.
– På den offentliga sidan kommer kommunerna att få ökade kostnader och staten behöver ersätta dem för det. Det är något som vi behöver beräkna, men i grunden är min inställning att samhället vinner på lagstiftning.
Nu behövs ingen mer utredning av kostnaderna?
– Nej, Hans Ytterbergs utredning kan ligga till grund för lagstiftningen. Däremot kommer vi inom regeringen och departementet att titta på en del frågor som kommit upp i remisserna.
Nyligen kritiserade du handikapprörelsen för att den inte varit tillräckligt tuff. Varför då?
– Jag tycker att man har varit för snälla. Om man, som jag, vill driva handikappolitiska frågor kan rörelsen spela en avgörande roll. Min position stärks om andra uppfattar att många människor trycker på. Det blir lättare att nå framgång om det märks att det finns ett tryck underifrån.
– Periodvis har rörelsen varit alltför snäll och kanske jobbat mer med remisser och att ”finnas med” i olika sammanhang än att synas i debatten.
Vad vill du att organisationerna ska göra?
– Beskriv verkligheten och det samhälle man vill nå! Samtidigt tycker jag att rörelsen har spelat, och spelar, en viktig roll för exempelvis LSS och den handikappolitiska handlingsplanen. När DHR, för att ta ett exempel, är ute och syns så växer intresset för frågorna.
Vad vill du göra för att ungdomar som har funktionsnedsättningar ska få bättre framtidsutsikter än idag?
– Det viktigaste sättet att jämna ut skillnaderna är att se till att skolan är till för alla, oavsett funktionsnedsättningar. Vi satsar allmänt på ordning och arbetsro, på att friskolor ska vara öppna helt och fullt för alla elever, på ny skollag och ny lärarutbildning. Det betyder mycket för elever med funktionsnedsättningar.
– Det kan behövas fler åtgärder, men en del måste göras på kommunnivå. Vi följer upp vilket stöd det finns i skolan, hur det blir med hjälpmedel och så vidare. Lagstiftning mot bristande tillgänglighet kan få betydelse i skolan.
Men vad gör ni för att bryta den onda cirkel som innebär att brister i utbildning gör det svårt att få jobb och sedan ingen chans att bygga upp en ekonomi?
– Huvudnyckeln är att förbättra möjligheterna till sysselsättning. Även före finanskrisen, när vi hade en bra ekonomi, lyckades vi inte öka sysselsättningen särskilt mycket för personer med funktionsnedsättningar.
– Nu har vi inlett samtal med arbetsmarknadens parter om att öppna arbetsmarknaden. Vi måste fundera på ytterligare åtgärder och hämta lärdomar från andra länder. Det viktigaste inom handkappolitiken är att se till att vi tar till vara kompetensen hos människor som har funktionsnedsättningar.
Men det som görs nu verkar inte räcka?
– Om fack, arbetsgivare och stat börjar dra åt samma håll kan det bli mycket kraftfullt. Det handlar också om attityder, om att se vad personen kan bidra med. Där kan en ny diskrimineringslagstiftning spela stor roll.
Allt fler unga förlorar sin aktivitetsersättning, enligt FUB. Nu är oron stor för hur det ska gå för de 26 500 unga som har aktivitetsersättning idag men som i framtiden ska bedömas mot hela arbetsmarknaden. Hur ser du på det?
– Vi har gjort grundläggande förändringar för att öppna arbetsmarknaden så att även de som inte har full arbetsförmåga ska kunna bidra. När vi gör så omfattande ändringar kan vi hamna i en sits där det ger effekter som vi inte hade tänkt oss. Tidigare förtidspensionerade vi bort människor och sa till 28-åringar att de inte behövs.
– Nu måste vi vara ödmjuka och följa upp förändringarna, så att människor inte kommer i kläm.
När kommer översynen av de nya reglerna för aktivitetsersättning?
– Vi håller på att gå igenom det nu, för att se om det blivit för kantigt, men det är en fråga för Ulf Kristersson (socialförsäkringsminister) och Hillevi Engström (arbetsmarknadsminister).
Du har sagt att en av de viktigaste utmaningarna är att bevaka rätten till personlig assistans och andra insatser inom LSS. Är insatserna hotade?
– Vi måste hela tiden följa frågan och stå upp för rättighetslagstiftningen. Det finns ett antal kommuner där man kanske inte alltid uppfyller LSS. En del kommuner har det tufft ekonomiskt, men det är tråkigt att se kommunalråd gå ut och säga att ”LSS skapar hål i budgeten”.
Du har lyft fram ökad valfrihet inom hjälpmedel och omsorg som en av de viktigaste utmaningarna för regeringen denna mandatperiod. Men händer det egentligen något nytt i den frågan?
– Ja, regeringens försöksverksamhet i tre län med fritt val av hjälpmedel var lyckad, så för 2011 finns det medel avsatta för att detta ska spridas, säger Erik Ullenhag.
