Ett skifte sker och man kan se på sitt liv ovanifrån

Jag bär på en bröstcancergen (BRCA1), vilken ger mig en 60-85-procentig risk att utveckla bröst- och äggledarcancer. Många är kvinnorna i min familj som, till följd av denna gen, fått just cancer – vissa har överlevt andra inte. Nästan exakt ett år efter min sons bortgång, opereras mina bröst bort, i ett profylaktiskt syfte.

Jag tvingas genomgå stor fysisk smärta, praktiska utmaningar i vardagen, som att tvingas be om hjälp från nära och kära. Jag funderar mycket kring min kvinnlighet, var den bor hos mig och om den finns kvar – jag sörjer mina bröst.

{loadposition incontent}MEN, inser jag, hade detta drabbat mig för tio år sedan, innan jag fick min flerfunktionshindrade son Tommy och inte hade fått gå i hans skola, då hade detta med all sannolikhet knäckt mig.

Jag frågar mig varför det är så. Nu kan jag se fördelarna, vilka är många. Smärtan tvingar mig till att förstå min kropp bättre, jag känner hur separerad den faktiskt är från mitt jag, den hjälper mig att förstå saker som meditation, den blir en hjälp till att släppa min tankar och bara vara. Jag får känna en tacksamhet över att jag lever, att jag får behålla min friska kropp, att livet är dyrbart. Jag tvingas smaka på min egen rädsla för döden och hur den ser ut.

Jag väljer att försöka se mina sorger, mina kriser, mina trauman som möjligheter. Möjligheter till ett liv med sinnesro. Det är svårt, men det känns sant. Ett liv kan vara långt, det kräver tid att leva och att bli öppen, bli sårbar, bli ett med sitt öde.  Vad är det som gör att vi, i vårt samhälle, motarbetar allt som vi inte kunnat förutse och som vi upplever påverkar oss på ett negativt sätt? Varför kan vi inte se det för vad det antagligen är, livets välsignade drabbningar?

Ett barn med funktionsnedsättningar definieras hos alltför många som ”sjukt” och någon som står utanför samhället. Men många av oss vet att ett barn med funktionsnedsättningar bara är annorlunda och har sin egen roll och funktion i vår värld. Det är som det ska vara. Vad är det som gör att vi flyr det som oroar oss, det som känns obekant, istället för att vara tacksamma för att oron är ett symtom på att vi intuitivt förstått att det här är viktigt, det här borde jag rikta min uppmärksamhet mot?

Jag har fått en ledtråd till något som landat i mitt liv och som jag kan utvecklas genom. Var finns vår nyfikenhet och ödmjukhet inför dessa förmågor? Varför klassar vi vissa händelser som felaktiga och avvikande, som något som måste omformas till hur de såg ut tidigare?

Livet är i perioder svårt och jag menar att det ska vara det. I naturen ser vi hur ett frö börjar gro och når sitt crescendo i sin utblomning. Sedan följer förmultning, en viloperiod. Jorden berikas med den döda blomman och ger plats för fler växter. Om vi är medvetna om att detta är hur livet ser ut, kanske vi kan släppa kontrollen och vara mer närvarande i det som sker.

När man tvingas stöta på patrull, när man inte längre kan förneka livets inverkan, infinner sig, oundvikligt över tid, en förmåga till perspektiv. Ett skifte sker och man kan se på sitt liv ovanifrån. Genom kriserna följer en än rikare och mer dynamiskt laddad period i våra liv, om vi ger dem utrymme.

Samhället är en reflektion av individerna som befolkar det. I många kulturer har personer med funktionsnedsättningar en självklar och respekterad plats. Vårt västerländska samhälle pyr av ”sjukdomar”, då vi inte kan se hur friska alla egentligen är.

Linda Forshaw
Driver företaget TomTom – creating beauty
www.tomtomsweden.se