Ett stort hjärta för gamla och unga | HejaOlika

Ett stort hjärta för gamla och unga

Det är viktigt att våga be om hjälp, menar Lina Wadenheim: För mig var det en vändpunkt när jag började säga till.

Lina Wadenheim är strålande glad. Hon har äntligen fått besked om fast anställning på äldreboendet där hon tidvis vikarierat under tre års tid. (Ett reportage ur Föräldrakraft nr 4, 2012)

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Labanskolan

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för CJ Advokatbyrå

ANNONS

Annons för USKA

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för Humana

Lina Wadenheim är strålande glad. Hon har fått fast anställning på äldreboendet där hon länge vikarierat. Det gör henne lika glad som den utmärkelse hon tilldelades på Sällsynta dagen då hon belönades som förebild för många unga med sällsynta diagnoser.

Jobbet gör henne lika glad som den utmärkelse hon tilldelades på Sällsynta dagen den 29 februari i år. Då fick hon David Legas stipendium som belöning för att hon är en så bra förebild för många unga med sällsynta diagnoser.

– Två helt olika saker som jag uppskattar lika mycket, säger Lina. Jag har kämpat så hårt i flera år för att få anställning. Stipendiet däremot var en stor överraskning, jag blev nästan chockad.

Så glatt har det inte alltid varit under Linas 25-åriga liv. Tvärtom har det präglats av svårigheter i skolarbetet, mobbing och alla de problem som hör ihop med Noonans syndrom, bland annat dövhet. Men äntligen har många pusselbitar fallit på plats.
– Jag har blivit starkare av motgångarna, säger Lina.

De senaste åren har Lina kämpat med alla medel för att ordna ett arbete. Direkt efter studenten på Riksgym­nasiet för döva i Örebro sökte hon massor av jobb, men utan resultat. Då hoppade hon på en intensivutbildning till undersköterska.
– Det var högt tempo och tuffa krav från lärarna, men för mig passade det bra att det var intensivt. Min familj och vänner stöttade mig.

Praktiken fick hon på Lindängens vårdboende i Malmö, där hon sedan även har vikarierat och nu fått fast anställning.

Men anställningen satt långt inne. Lina fick flera gånger besked om att ”det finns tyvärr ingen ledig tjänst”. Mamma Ingrid var ett starkt stöd, bland annat i kontakten med Arbetsförmed­lingen, men hon fick också hjälp av fackförbundet att trycka på.

Det är inte bara utbildningen som gör Lina väl lämpad för jobbet. Hon har också ett stort hjärta.
– I början tänkte jag att jag kanske inte skulle gilla att arbeta med äldre eftersom jag hade jobbat på dagis och var lite van vid det höga tempo det blir med vilda barn. Sen förstod jag att jag älskar att jobba med människor.

 

Foto
– Jag vill att de ska känna sig trygga, säger Lina som stormtrivs med att jobba med de äldre på Lindängelunds vårdboende. Sonja Jönsson, en av de boende, trivs också.

 

Jobbet ligger bara några minuter från bostaden, så vi promenerar dit och passar på att fotografera Lina när hon småpratar med Sonja Jönsson, en av de boende. Det blir teckenspråk för hela slanten. Lina är döv, precis som de äldre på hennes vårdavdelning.
– Det finns tre andra avdelningar men jag passar bäst på avdelningen för döva, där alla kan teckenspråk.

Är det inte tungt och stressigt att arbeta inom äldrevården?
– Inte alltid, men vissa dagar är det väldigt mycket att göra. Jag har också ett medicinskt ansvar, om något händer är det mitt fel. Det kan också vara tungt, men vi har liftar och andra hjälpmedel för att undvika arbetsskador.

– Jag vill jobba här i många år och se till att de äldre får bra omvårdnad. När de gamla börjar må sämre på grund av åldern vill jag se till att de känner sig trygga och har någon omkring sig. 

Omsorgen om de äldre är en viktig del av Linas liv – en annan är att uppmuntra barn och unga inom Svenska Noonans-föreningen och Riksförbundet Sällsynta diagnoser att våga ta plats. Hon deltar på familjeläger och andra föreningsaktiviteter.
– Jag har förstått att en del ser upp till mig, för att jag har vågat ta egna steg och kämpat själv.

Lina berättar om sin egen svåra situation i grundskolan. Och att ensam inte alltid är stark.
– Det är viktigt att våga be om hjälp. Det gjorde jag inte de första skolåren. För mig var det en vändpunkt när jag började säga till.

Linas naturliga envishet har hjälpt henne. Men ändå fick hon i många år stå ut med mobbing och lärare som vägrade lyssna.
– Mina föräldrar kämpade och krävde att jag skulle få hjälp, men lärarna gjorde ingenting. Det var svarta år. Jag orkade tack vare min familj, några vänner och en kurator.

På gymnasiet i Örebro blev det bättre.
– Där vågade jag säga ifrån direkt om någon retades.

Det är en jobbig berättelse vi får höra, men utåt märks inga ärr från mobbingen. Tvärtom säger Lina att hon blev starkare av händelserna.
– När det var riktigt jobbigt tog jag mig ändå i kragen och gick till skolan.

Hon hoppas att mobbingen inte är lika omfattande i skolorna idag.
– Det finns bättre information och tydligare regler mot mobbing nu. Och så är det enklare att anmäla skolan. Det verkar ha blivit lite bättre.

När mobbing ändå inträffar är Linas snabba råd: Säg till direkt. Berätta för både lärare, rastvakter och föräldrar.
Hon ställer gärna upp för andra inom föreningen.
– Unga som utsätts för mobbing idag får gärna kontakta mig för att prata. Jag kan bara lyssna och kanske ge något tips. Men jag vet hur det känns.

Det är lätt att förstå att socialminister Göran Hägglund och David Lega föll för en så positiv och orädd tjej som Lina, när de valde henne som stipendiat inför Sällsynta dagen.

Lina har kämpat för att bli självständig och kunna klara sig bra på egen hand. Det var nog i årskurs 7 som hon på allvar började sätta upp höga mål. Då gällde det att klara betygen i grundskolan.

På senare år har kursen ”Jag kan det jag kan” betytt mycket för Lina. Särskilt för att stärka självkänslan och att tänka mer positivt.
Kursen anordnades av Riksförbundet Sällsynta diagnoser och ingick i projektet ”Nästan men inte helt” (se faktaruta).
Under kursen samlades Lina och andra unga vuxna med sällsynta diagnoser. Det blev fem intensiva kurs- och debattdagar vid två olika tillfällen.

– Vi hade olika diagnoser och var jätteolika men samtidigt kom vi underfund med att vi ofta hade liknande uppväxt, behov och problem.
Lina berättar att kursdeltagarna ritade upp sina egna livskurvor, med upp- och nedgångar. Sedan diskuterade man hur man lyckades ta sig upp ur dalgångarna.
– Det är nyttigt att få se hur ens eget liv har sett ut. Man tänker inte på det själv om man inte gör en livskarta.

Allra hetast på kursen blev debatten om sjukvården.
– Alla hade upplevt hur svårt det varit att byta från barnläkare till vuxenläkare. Många har känt sig bemötta som barn även som vuxna.
Efter kursen har Lina gjort sitt bästa för att sprida kunskaperna vidare, om hur det är att vara lite annorlunda.

Hennes självförtroende fick också en rejäl knuff framåt. Kanske var det kursen som gjorde att hon till slut lyckats kämpa sig till en fast anställning.
– Ibland förstår Arbetsförmedlingen inte hur det fungerar. Då tänker jag ”okej, det beror på okunskap” och så tar jag själv steget att informera. Det är bättre att tänka positivt och göra något åt problemen än att tänka ”ingen förstår mig”.

Många unga vuxna med funktionsnedsättning lyckas inte lika bra som Lina. Många har inte samma trygga nätverk eller hennes kämpaglöd.
– Det gör ont när jag tänker att många inte får jobb, eller har det svårt i skolan och inte får rätt stöd, säger Lina.
Själv har Lina, trots sin funktionsnedsättning, aldrig haft någon personlig assistent. Å andra sidan anar vi att hon haft ett enormt stöd från föräldrarna och de två systrarna.

Ibland får Lina frågan: Jag vill också bli så stark, hur har du gjort?
– Min familj har alltid hjälpt mig och påmint nog om att ”du är värd lika mycket som alla andra, du är annorlunda, men det klarar du.” Och så fick jag bra vänner på skolan i Örebro, de har jag alltid bakom mig.

De båda systrarna Boel, 33 år, och Ellen, 28 år, har spelat stor roll för Lina. Hon älskar sina systrar så mycket. Ett tag delade hon lägenhet med Ellen men idag bor Ellen med sambo i Mölndal.
– När hon flyttade kände jag mig lite nere, ”varför vill hon flytta från mig?” tänkte jag. Men nu är jag bara glad att hon är lycklig, säger Lina.

Glad är hon också för sin egen lägenhet, dit hon flyttade för mindre än ett år sedan. En fräsch och rymlig tvåa med kök och stor inglasad balkong.

Med pappa Sune delar Lina ett brinnande sportintresse. Malmö FF:s hemmamatcher missar de sällan, men det blir också friidrott och vintersporter.

Lina har själv ett förflutet som idrottare med flera medaljer från SM i simning för döva. Hon började tävla vid 12-årsåldern och slutade simma i 17-årsåldern.
– Mina föräldrar har tjatat om att jag inte borde ha slutat med simning, ”du har ju sådan talang”. Ibland har jag känt att jag kanske borde satsa igen men det har runnit ut i sanden och nu gör jag det bara för motionens skull.

 


Många unga ser upp till Lina som nu belönats med David Legas stipendium för att hon är en viktig förebild.

 

Just nu möter Lina inte några stora problem. Trots att hon är döv fungerar vardagen bra. Ibland anlitar hon tolkar men i övrigt klarar hon det mesta självständigt.

– Jag sköter min ekonomi själv, säger hon stolt. Ibland kanske jag inte förstår den exakta innebörden av ett brev från en myndighet. Svenska är ju mitt andraspråk efter teckenspråk. Men då får jag hjälp av mamma.

Och så tillägger hon med ett stort leende:
– Mamma sa igår att hon trodde jag skulle behöva hjälp för all framtid. Men har man bara mål är det lättare att nå dem.

Och att sätta mål har Lina varit duktig på. När hon var 14 år bestämde hon sig för att klara grundskolan. Och nu har hon fast jobb.
– Körkort är nästa mål! Jag har börjat övningsköra med pappa, han har en ängels tålamod.

Sedan då? Att träffa ”den rätte” och bilda familj är också ett viktigt mål, förstår vi.
– Pappa säger att jag kanske träffar någon på en fotbollsmatch och blir störtförälskad, skrattar Lina.

Idag har hon ingen pojkvän, men hon har visst varit förälskad ibland. Och hon tror att det kommer en dag när hon inte längre bor ensam.
– Jag tror på ödet, säger Lina.

Men så tillägger hon:
– Eller en kombination av ödet och att ha tydliga mål. +

Publicerad:
2012-10-09

Av: Valter Bengtsson

Nyckelord:
Intervjuer, Nästan men inte helt, Reportage, sällsynta diagnoser


ANNONS

Annons för USKA

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för CJ Advokatbyrå

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för Labanskolan

Senaste nytt. Helt gratis. Direkt till din mejlbox en gång per vecka.

STÄNG
Skip to content