Farligt att säga nej | HejaOlika

Farligt att säga nej

Sören Olsson skriver krönikor i varje nummer av Föräldrakraft.

Sören Olssons krönika ur Föräldrakraft nr 6, 2009.

ANNONS

Annons för USKA

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för CJ Advokatbyrå

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Labanskolan

Varför är det så svårt för oss vuxna att låta våra barn få växa i sin egen takt?

Vi tycks tro att vi vet mer om vad de vill med sina liv än de själva.

Varför är det så svårt för oss vuxna att låta våra barn få växa i sin egen takt?

Vi tycks tro att vi vet mer om vad de vill med sina liv än de själva.

Om jag vänder på tanken och frågar dig som läser detta, om dina föräldrar visste mer om dina behov när du växte upp än du själv.

Kände du att dina föräldrar förstod vad du skulle utvecklas av och på vilket sätt du bäst skulle växa som människa?

När jag ser på min egen föräldraroll så får jag ständigt påminna mig själv om att undvika mina automatiska nej.

Vi säger så ofta nej till våra barns längtan.

Jag har tidigare skrivit om när ett barn till exempel vill klättra i träd.

99 gånger av hundra så säger vi nej till barnen.

Men varför gör vi det?

Det är ju inte på grund av att vi vill förvägra barnen att växa upp.

Det är inte för att vi vill hindra deras utveckling.

Nej, det är ju för att vi älskar dem så mycket.

Ibland kanske vi kväver dem med vår kärlek?

För våra maskiner till hjärnor bygger snabbt upp ett tänkbart scenario som kan inträffa.

Om barnet klättrar i träd så kommer det kanske ramla ner.

Och risken finns alltid att det då bryter benen. Kanske båda två till och med!

Det sannolika blir då att barnet får ligga inne på sjukhus en längre period. Kanske i flera månader om benbrottet är allvarligt. Och det kan ju faktiskt bli ganska allvarligt såna där saker.

Kanske minns du någon från din egen skolgång som låg länge på sjukhus efter att ha brutit benen?

Om barnet ligger så där länge på sjukhus så kan det vara svårt att hänga med i skolarbetet. Skolan blir lätt eftersatt i såna situationer.

Det är inte helt orimligt att barnet därför får gå om ett år i skolan.

Det vore synd, för alla kompisar försvinner upp i en annan klass.

Hos de yngre känner ditt barn inte någon. Kanske kan barnet hamna lite utanför. Kanske blir det mobbat. Elaka barn kan få för sig att barnet har fått gå om en klass på grund av ditt barn är dum i huvudet.

Mobbningen förvärras och ditt barn kommer inte att vilja gå ut längre.

Det sitter mest hemma vid datorn eller TV:n och bli passivt.

Barnet kan mycket väl börja tröstäta chips och coca-cola, för att slippa känna ensamhetens smärta. Och snart har barnet svår fetma och blir ännu mer isolerat.

När barnet växer upp så byts chips och cola ut mot sprit. Ditt barn börjar dricka för att glömma sin tragiska barndom. För att slippa möta alla demoner från skoltiden. Alla mobbare som ansåg att ditt barn var dum i huvudet.

Vänner och släkt vänder sig bort från ditt barn som nu missbrukar både alkohol och narkotika för att glömma allt elände i uppväxten.

Ensam och utan vänner drar ditt barn runt på stan och gör inbrott för att finansiera sitt allt mer tunga beroende.

Det har inte längre någonstans att bo och under en kall vinternatt ligger ditt barn på en parkbänk och fryser ihjäl.

Allt detta ser du kan hända om du låter ditt barn få klättra i träd.

Vill du verkligen ha det på ditt samvete?

Vill du låta barnet dö bara för att du inte vågade säga nej till en klättring i ett träd?

För dig är det en självklarhet som förälder att därför säga nej när barnet vill klättra upp i trädet.

Du säger nej för barnets egen skull.

För du vet ju vad som kan hända…

Det är inget fel på varken barnets längtan att klättra i träd eller din vilja att skydda ditt barn.

Det viktiga tror jag snarare är att se när de där automatiska nejsvaren dyker upp – och varför.

För kanske är det så att vi som föräldrar kan ta ansvaret att backa undan när barnen vill lära sig växa med hjälp av både misstag och framgång.

Den människa som står stadigt med bägge fötterna på jorden står också helt stilla.

Tänk på det! Vi ses i trädet.
 

Publicerad:
2009-12-10

Av: Sören Olsson

Nyckelord:
Krönikor


ANNONS

Annons för USKA

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Labanskolan

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för CJ Advokatbyrå

ANNONS

Annons för Humana

Senaste nytt. Helt gratis. Direkt till din mejlbox en gång per vecka.

STÄNG
Skip to content