Fastna inte i oro och ältande – må bättre som förälder

Rör på dig, ge dig ut i naturen, ät och sov ordentligt, och prata med någon du gillar, säger Jan Nydahl och Barbro Sjöström-Miljand på Kris- och samtalsmottagningen för anhöriga. Då minskar risken att du fastnar i oro och ältande – och du börjar må bättre.

I väntrummet på Kris- och samtalsmottagningen i Stockholm är det lugnt och stilla. De olika sittgrupperna omgärdas av gröna växter, och golvlamporna sprider ett dovt sken, som tillsammans skapar en vilsam stämning.

Horisonten utanför fönstret bryts av Högalidskyrkan, Stadshuset och Hötorgsskraporna. Sju våningar ner på gatan pågår vardagen för människor som bor eller arbetar på södermalm.

Här på mottagningen finns åtta terapeuter, som har psykolog- eller socionomexamen som grundutbildning och olika psykoterapeutisk kompetens. De tar emot anhöriga till personer med funktionsnedsättning.

De flesta som kommer är mammor och föräldrapar, men även pappor, syskon, mor- och farföräldrar, makar eller barn till en person med funktionsnedsättning, hittar hit.

En del kommer när krisen är som värst, i samband med att diagnosen har ställts, när relationer i familjen sviktar eller när ett barn har gått bort. Andra kommer när det finns utrymme och ork att prioritera sig själv.

– En del har haft mottagningens broschyr med telefonnumret i bokhyllan i flera år innan de ringer, berättar Barbro, och Jan fortsätter:

– Det beror mycket på vilken benägenhet man har att söka hjälp, och vilken erfarenhet man har av att ha träffat någon tidigare, om det har varit en förtroendefull relation. Annars kanske vi måste prata om detta först, innan vi kan komma vidare.

Vanliga anledningar till att föräldrar söker samtalshjälp är sorgen över att barnet fått en diagnos, oro över att skaffa syskon och hur dessa påverkas, men också oro över framtiden, vad som händer när man själv inte orkar eller finns längre, eller att barnet ska dö. Det har också hänt att föräldrar hört av sig när till exempel en grannes barn gifter sig, och sorgen gör sig påmind igen.

Det är högt tryck på mottagningen, och väntetiden är för närvarande två, tre månader.

– För att kunna möta anhöriga som har en begränsad frågeställning erbjuder vi sedan några år tillbaka en modell som vi kallar ”Upp till fyra samtal”, där man är mer fokuserad och problemlösande, förutsatt att personen själv känner att det är tillräckligt.

Man får då alltid komma till första samtalet inom en månad. På detta sätt kan mottagningen ta emot anhöriga mer flexibelt och därmed minska väntetiden, säger Barbro.

– Många säger sig vara nöjda med detta, att det är en knuff i rätt riktning, berättar Jan.

Denna modell erbjuds inte för nyblivna föräldrar eller vid barns död då det kan handla om betydligt längre samtalskontakter. En del föräldrar återkommer också till och från vartefter livet förändras.

För att ta redan på om föräldern löper risk att drabbas av depression tar Barbro och Jan reda på ett par saker:

– Jag frågar alltid hur mycket personen tänker på framtiden, och om hon eller han har något att se fram emot. Ju mindre man ser framför sig, ju större är risken för depression, säger Jan, och fortsätter:

– Några kriterier för depression är nedstämdhet så gott som dagligen, minskad glädje, viktförändring, sömnstörning, känsla av värdelöshet och skuldkänslor. Ju fler kriterier som yttrar sig, desto större risk för depression. Men tidsaspekten är också viktig, hur länge detta har pågått.

Ett varningstecken är om personen isolerar sig och undviker att vara bland andra. Jan förklarar:

– Att bara vara hemma, och göra ingenting, kan leda till att man ägnar sig för mycket åt sig själv och sin sorg. Till slut når man en punkt där det inte ger något längre, men det kan vara svårt att stänga av detta med vilja. Om man medvetet utsätter sig för att träffa andra människor, så att det händer något nytt, och att man kanske får prata om något annat en kvart, är det lättare att komma bort från tankar som snurrar.

– Hur man äter, sover och upplever att man har förmåga eller ork att ta initiativ är viktiga nycklar. Om man är utmattad har man mindre möjlighet att ta sig an saker och stå ut med sina känslor, säger Barbro.

Att göra saker är ofta ett bra sätt att skingra tankarna, tycker Barbro.

– Det är viktigt att få intryck från andra, att ha något att berätta. Att umgås med personer som får dig att må bra, och försöka komma ihåg vad du har mått gott av tidigare, är det kanske att träna eller vara ute i naturen? Försök att göra något av detta fast du inte har lust. Tänk så här: ”Vad kan hända om jag gör detta, vilka är mina värsta farhågor?”.

Många tycker att det är svårt att ta kontakt med vänner, och Jan berättar att det händer att man målar upp negativa fantasier.

– Det kan bli en ond cirkel. Och det är knepigt, alla vänner är inte varsamma. Man får prova sig fram och känna ”Är du bra för mig just nu?”.

– Man kan vara känslig för hur andra uttrycker sig, någon kanske inte är lyhörd och man tänker att man ”aldrig mer” vill ta kontakt med honom eller henne. Men om det i grunden är en bra relation kanske man inte ska ge upp så lätt, säger Barbro.

Jan nickar, bemötande är svårt.

– Många vänner vill ge råd om hur man ska hantera och förhålla sig till sina känslor. Det upplevs ofta som kränkande och förolämpande, vilket leder till att man känner sig ännu sämre. Det är en tidsanda det här att försöka hitta lösningar, bara man har rätt metod. Men det är svårt för vännerna också. Ena gången blir jag arg när du frågar hur det är och nästa gång blir jag arg om du inte frågar. Därför kan det vara bra om vännen frågar, ”vill du prata om det här eller inte idag?”. Varje litet steg är ett steg i rätt riktning.

Men om man har vänt på dygnet kan det behövas annat än enbart samtal.

– Det kanske kan vara bra att träna på avslappning, eller att få hjälp av medicin för att vända tillbaka. Men det är förstås extra svårt om barnet i sig behöver omvårdnad dygnet runt och föräldrarna får turas om att sova, säger Barbro.

Det kan också vara svårt att alltid ha personliga assistenter omkring familjen. Att alltid behöva dela sitt liv med någon utanför familjen kan göra det svårare att återhämta sig, säger Jan.

En del föräldrar som Barbro och Jan möter säger att de inte ”känner igen sig själva”. De är arga, irriterade och stressade, och mycket handlar om oron för hur det kommer att bli för barnet i framtiden.

– Hur man förhåller sig till ovisshet, oro och ångest, att man inte har kontroll, handlar om vad man har för egna erfarenheter och vad man varit med om tidigare.

Ovissheten innebär en känsla av maktlöshet som gör att vi fantiserar om alla möjliga scenarier. Maktlöshet och skam är det vi människor allra helst vill slippa, säger Jan, och Barbro fortsätter:

– Det blir ett vakuum, maktlösheten är förlamande. Vi människor vill ha möjlighet att försöka hantera situationer. När vi vet vad vi ska sörja kan vi göra det och gå vidare.

Ibland händer det att en förälder hamnar i en offersituation, där hon eller han ägnar mycket tid åt att tycka synd om sig själv.

– Hur jag förhåller mig till situationer när det är motigt och hur jag hanterar känslor är något jag har lärt mig av mina föräldrar. Att tycka synd om sig själv är ett sätt att få bekräftelse, men det hindrar en positiv utveckling och kan ofta bottna i dålig självkänsla. Det är mina egna erfarenheter som skapar den fällan, jag har inte valt det själv.

Och det är aldrig för sent att försöka komma ur den rollen, säger Jan.

– Om man istället är uppfylld av tankar på sitt barn, kanske efter barnets bortgång, kan man också drabbas av skuldkänslor när man inte sörjer. Det kan kännas svårt att sätta sig ned och till exempel läsa en bok eller se en film och njuta av det, menar Barbro.

Ibland kan en förälder hålla sorgen borta genom att göra en massa saker.

– Det kan vara nya projekt, nytt jobb, nytt hus, men också alkohol för den delen.

Jan nämner också att det kan vara så att man kan hantera en situation bra, men om det händer fler saker på kort tid, dels kring barnet, dels att man kanske flyttar eller byter jobb, så kan det bli för mycket.

En normal sorgereaktion kan ha depressionssymtom, men de försvinner. Du kan leva under stress men du måste få återhämtning emellanåt. Att växeldra, då föräldrarna turas om att vara starka och svaga, är ett sätt att hämta kraft, menar Jan och Barbro.

Och de allra flesta kommer vidare.

– De förlikar sig med hur livet blev. Visst finns sorgen och oron kvar, men man pendlar mellan att bearbeta och att kliva framåt, säger Barbro.

Hennes allra bästa tips för att må bra är att prata med någon man gillar.

– Samtal i alla former, med någon nära, partner, vän, kanske en diakon eller terapeut. Det viktigaste är att det är en positiv relation. l