Fem år har passerat, men sorgen är alldeles rå

Den 1 mars 2014 ger en känsla av distans, fem år har passerat. Luft och tid har kommit emellan vår tid tillsammans. Vi har inte träffats sedan de sista hemska timmarna på Sahlgrenska. Ändå är sorgen rå när den bubblar sig upp. Alldeles pinfärsk.

Skillnaden mellan Linda då och nu, är du. Jag vet att alla dessa starka känslor jag har nu, är att vara människa. Den Linda jag var före din födelse levde, men hon var omedvetet avtrubbad. Nu lever jag allt. Det är inte passionerat leverne, för jag hatar inte. Men jag vet att när jag mår dåligt, när jag har en ”dålig” dag, så väcks barnet inom mig. Det nyfikna barnet som vill förstå varför jag mår som jag gör. Jag tillåter. Du lärde mig detta.

När din ångest var hög så var den hög. När den lämnade din hjärna och bröst så fångade du möjligheten till ro och glädje. Jag minns hur jag förundrat tittade på dig under dessa stunder. Undrande hur du kunde gå från smärta till sinnesro på några sekunder. Du levde i nuet. Jag levde vårt kaotiska liv, även mentalt. Varje vecka var fylld av akuta situationer, under nio års tid. Vad låg om hörnet, vad väntade där? Skulle jag orka orka?

Jag insåg att den enda möjliga vägen ut, var in. Att vara precis där vi var, i vår tvåsamhet. Jag hade ju valt dig och med dig kom vårt liv tillsammans. Ett val är ett val. Och du var fantastisk, därav valet:) Jag fick bestämma mig, bestämt. Nu har du valt att vara med och för Tommy, fira detta, deal with it.

Allt är ett val. Även om jag inte kunde förstå det då, så vet jag det nu. Jo, vi väljer våra liv, både före, under och efter. Enda sättet att orka var att lära mig av dig, att vara i nuet. Just nu är det lugnt, ja men då släpper vi måsten och borden, vi släpper illusionerna och ÄR nu. Du hjälpte mig att överleva, du gav mig svaren.

Du var så annorlunda. Jag försökte desperat att vara perfekt. Jag fick träna mig i att släppa på allt. Vägen var lång, genom snåriga buskar av ful bitterhet, självömkan och oändlig trötthet. Jag lärde mig att vägen till lycka var att se att vi är alla en del av alltet. Att genom att inte ta någonting personligt så sattes jag fri. Vi använde våra hjärtan febrilt.

Några dagar efter du hade gått bort låg jag i ditt rum, på din säng. Jag grät efter dig. Plötsligt såg jag tydligt hur det vävdes ett tjockt täcke i luften över mig, av färgstarka och lysande trådar. Jag hörde din röst och du sa: ”This is for you mum, a blanket of tenderness”. Täcket sänkte sig över mig och jag badade i kärlek.

Jag förstod inte då, med min homo sapiens-hjärna, det jag vet idag, med både hjärta och hjärna. Vi lever i fler dimensioner än fyra och tack vare dig så vågar jag vara annorlunda nu och leva sant. Jag lever äntligen inifrån och ut. Tack, Tommy.