Foppa ger och får mycket tillbaka

Med Icebreakers drar Peter Forsberg tillsammans med andra svenska hockeystjärnor in miljontals kronor till kroniskt sjuka barn och ungdomar. Föräldrakraft har träffat honom.

När Peter Forsberg kliver in i det rymliga förmaket till Modo Hockeys hjärta, rinken i Fjällräven Center vid kajen intill Örnsköldsviks centrum, har jag hunnit få ett av resultaten från mina undersökningar bekräftat. Hoc­key­gurun har svårt att passa tider.
Presschefen Hasse Andersson har väntat längre än jag.
– Jag undrar hur många timmar det skulle bli om jag slog ihop alla fem-minutrar och kvartar som jag väntat på den mannen.
Som ansvarig för mediekontakterna för Modo Hockey och Icebreakers har Hasse Andersson väntat mer än de flesta. Men han står ut med det. Foppa är värd varje förlorad sekund, tycker han.
– Utan Foppa skulle vi inte haft den här arenan. Örn­sköldsviksborna har inte förstått vilken stor och fin sak han och de andra grabbarna gör med Ice­brea­kers.
Och så påpekar han att jag kan känna mig lugn. Jag kommer att få den tid jag behöver.
– Har Foppa sagt att han ställer upp så gör han det. Man kan lita på honom.

Ovärderlig för hemstaden
Hockeygeniets betydelse för hemstaden är svår att mäta. Foppa är genom familjeföretaget Forspro engagerad i näringsgrenar som flyg, båt, hotell, fastigheter och golf.
Ett par sms till Hasses mobil har förvarnat oss på entrén.
Var är ni?
Ok, jag kommer om fem minuter.
Peter Forsberg ser ut som på teve. Den svarta rocken med uppvikt krage, halsduk och slitna jeans ger alldaglig glans utan att förta intrycket av stjärnstatus. Jag tänker att det är just så som många tycks uppfatta honom. Som en helt vanlig kille. Olik alla andra.
Det känns rätt självklart att skaka hand med honom och presentera sig, han har trots allt varit hemma också i mitt vardagsrum rätt många gånger, om än från en utsiktspunkt i tv-soffan, presskonferensen eller spelarbåset.
Och för honom bör situationen vara än mindre ovan. Jag är inte den första journalist som han möter, om ens den tiotusende.
Men, och det är bland annat därför han gjort sig omaket att lämna flickvän och bostad i Stockholm för en av många resor till Ö-vik, det här är första gången som han ska vara med i Föräldrakraft och ämnet för dagen är hans egen baby, Hockeyproffsens stiftelse och stjärnlaget Icebreakers.
Vi slår oss ned vid ett fönsterbord i den för dagen ännu inte öppnade restaurangen vägg i vägg med ishallen. Belysningen är sparsam, men ljuset från den grå oktoberhimlen och det öppna blåsiga havet är tillräckligt.

Pengar till bidragssökande barn
Icebreakers är namnet på det stjärnspäckade lag som spelar två till tre uppvisningsmatcher per år och vars intäkter går till Hockeyproffsens stiftelse, som i sin tur delar ut pengar till bidragssökande barn- och ungdomar med kroniska sjukdomar och funktionsnedsättningar i Västernorrland.
Årets turné gick till Karlskrona och Västerås. Innan dess hade man klarat av en match i lilla Ram­sele i Västra Ångermanland. På de här tre matcherna drog man in närmare 850 000 kronor. Totalt har 3,5 miljoner kronor delats ut till mediciner, vårdomkostnader och upplevelser.

Varför tog du initiativ till Icebreakers?
– Det stod så mycket i tidningarna om att NHL-proffs tjänar så mycket pengar. Jag ville ge något tillbaka, alla har inte haft sådan tur som jag, säger Peter.
Markus Näslund var den förste som Foppa snac­kade ihop sig med. Barn-, klubb- och klasskamraten från gymnasiet i Nolaskolan ställde upp. Därefter har rekryteringen av hockeyspelare av absolut världsklass gått av sig självt. När Peter Forsberg och Markus Näs­lund kallar ställer man upp, tycks det.
Några spelare har till och med hört av sig på eget bevåg och frågat om de kan få var med, några av dem hör inte ens till Västernorrland. Bland spelarna i laget finns Nicklas Bäckström, Henrik och Daniel Sedin och Henrik Zetterberg.
I USA är det vanligt att spelare donerar en summa för varje mål de gör i NHL. Foppa hade en sådan överenskommelse under sina år i Colorado Avalanche.
– För varje mål gav jag bort 1 000 dollar och sedan såg Team Mates For Kids till att ett eller flera företag flerdubblade den siffran. I USA finns bättre regler för välgörenhet, men det kan förstås ha att göra med att de inte är lika vana vid fri sjukvård, säger han.
Med Icebreakers flyttade Peter engagemanget till Sverige.
I samband med matcherna, vilka bland annat spelats i Danmark, Finland och på flera orter i Sverige, besöker spelarna barn som ligger på sjukhus. Mötena med barnen sätter djupa spår. Peter söker efter ord att förklara.
– Vi spelare får mycket tillbaka, och man lär sig att uppskatta det man har. En del vet inte ens hur länge de ska leva, kanske bara några veckor, men man ser att de här småttingarna är glada i alla fall. Jag minns när jag var liten och visste att jag skulle få träffa Håkan Loob, som var min idol, så såg jag fram emot det och var glad för det i en hel vecka. Nu kan de här barnen bli glada över att få träffa någon av oss. Vi kan dra ett litet strå till stacken, säger han.
Från dessa möten mellan hockeyproffs och sjuka barn finns en uppsjö solskenshistorier.
– Bäckström finns med på Sega (ett datorspel om och med hockeystjärnor), och en kille sa till honom att ”du fick spö igår i spelet”. Sådant är kul att höra. Och jag minns sjukhusdirektören i Karlskrona som berättade att han just hade fått höra av en svårt cancersjuk 13-årig flicka som vi hade besökt, att det hade varit den bästa dagen i hennes liv. När man hör sådant så vet man att vi är på rätt väg, säger Peter Forsberg.

Trög start för Icebreakers
Icebreakers är idag en succé, men det började trevande. Vid den första hemmamatchen i Örnsköldsvik mot Timrå kom det bara 1200-1300 åskådare. Kil­lar­na sa ”aldrig mer Ö-vik”, enligt Hasse Andersson. Men sedan har organisationen kring Icebreakers funnit en vinnande strategi, som bland annat går ut på att inte spela i orter som redan är bortskämda med ishockey på toppnivå.
Namnkunniga spelare må vara en förutsättning, men det krävs även annat för att lyckas.
Vad gör Icebreakers så framgångsrikt?
– Vi har en bra organisation och allt är proffsigt uppstyrt. Det är ett tajt schema när vi åker på turné, men det måste det vara, säger Foppa och hävdar att det tydliga upplägget är bra för alla inblandade.
– Autografer skriver vi när tid är avsatt för det, och banketter och andra aktiviteter hålls alltid enligt planeringen.
Att spelarna trivs och har kul råder det inget tvivel om. Här får de en möjlighet att träffas under lättsamma former.
– Vi har en del unga spelare på väg in i laget, som Magnus Pääjärvi-Svensson och Jacob Markström. Vi vinner oftast, men vi möter förstås inte de bästa lagen. Det finns inga negativa sidor av det här och jag tror att vi alla, mer och mer för varje år, tycker om att göra det här. Nicklas Bäckström har sagt att det här vill han hålla på med så länge han kan stå på ett par skridskor. Vi kanske kan titta tillbaka om 50 år och säga att det där startade vi, säger Foppa.

Vet hur mycket familjerna kämpar
Ni har nu fördelat bidrag från stiftelsen för 3,5 miljoner kronor. På vilket sätt gör dessa miljoner skillnad?
– Min mamma jobbade som sjuksköterska och tog hand om muskelsjuka barn, så jag vet hur mycket de här familjerna kämpar, hur mycket föräldrarna kan tvingas lägga ut och hur mycket kärlek de måste ge. En del som har sökt och fått bidrag har till och med gått i samma skola som Markus och jag.

Vill du själv ha barn?
– Absolut.
Peter Forsberg har nått en utsiktspunkt i livet som är ytterst få förunnat. Han har fått uppleva ekonomiskt oberoende och mött närmast gränslös uppskattning för det han gör.
Har det någon gång slagit dig att du faktiskt nått ända fram, i vissa avseenden så långt det över huvud taget är möjligt?
– Nej, jag har aldrig sett det så. Jag vill alltid framåt, och det gäller nu också. Hockey ligger allt mer bakom mig, men nu är det andra delar som gäller, säger han.
I hockeyns ställe finns nu engagemang i ett flygbolag, i båtindustrin, i den egna golfbanan och i planer på ett hotell.

Hinner du fokusera på allt du är inblandad i?
– Det är oerhört intressant att vara med på allt det här, det är sånt som jag kan tala om hur länge som helst. Och så har jag en tjej som pluggar på Handels i Stockholm, säger han.
Med det senare låter han mig ana att ett vanligt sam­talsämne runt middagsbordet är – affärer.

Kan du tänka dig att bli föreläsare?
– Nej, men i helgen var jag faktiskt med på några grejer med ÅF och Olympiska kommittén, på Solvalla och på Bosön. Allt jag drar in från sånt här skänker jag till Icebreakers, annars skulle jag känna stor press. Nu får det gå som det går, säger han.
 
Miljoner kronor i månadslön
Under sin tid som proffs i NHL-laget Colorado Ava­lanche, med vilka Peter Forsberg vann Stanley Cup och utsågs till ligans mest värdefulla spelare, tjänade han i runda tal miljoner kronor i månaden.
Kan man bli less på det glamourösa livet som proffs?
– Ja, visst. Vi nådde minst semifinal under fem sex säsonger, så det blev långa säsonger. Det var samma rutiner inför varje match. Hade vi bortamatch så tränade vi på förmiddagen dagen före. Klockan två tog vi flyget. Vi bodde alltid på de finaste hotellen och vi kunde äta vad vi ville. Men att man snart hade en match fanns hela tiden med i bakhuvudet. Man förberedde sig alltid genom att dricka vatten och äta rätt. Klockan tio på kvällen skulle vi vara tillbaka på hotellet och halv elva skulle vi sova. Men visst hade vi skoj också. Och allting blev lättare av att vi oftast vann matcherna.
Foppa och lagkamraterna åkte ett privatflyg till bortamatcherna.

Många och långa flygresor
Att spela datorspel på 10 000 meters höjd, på väg till nästa match med sina proffskompisar, låter som en pojkdröm för många. Kan man tröttna på det?
– Ja, visst, vi hade långa resor. Närmsta bortamatch var två timmars flygresa från Denver.
Kan man bli uttråkad av ständiga hyllningar?
– Nej.
Kan man bli uttråkad av att vara omåttligt populär bland tjejer?
– Nej, jag tror att alla mår bra av uppmärksamhet och smicker.
Peter Forsberg har skadat sig vid flera tillfällen under karriären, och opererats mer än 20 gånger.
När Foppa spräckte mjälten i maj 2001 var han mycket illa däran, och fick känna på hur det är att vara utlämnad till andras kunnande och yrkesskicklighet.
– När jag vaknade upp förklarade de att de hade tagit bort min ”spleen”. Jag förstod bara att de hade tagit bort ett organ, men inte vilket, och det var en märklig känsla, säger han.
Har du någonsin behövt be någon om hjälp?
– Ja, råd och hjälp har jag fått, bland annat av pappa som även varit min tränare. Jag har alltid haft en bra relation till mina bästa kompisar. Dem har jag rätt ofta frågat om hjälp, när jag bodde i USA talade jag med dem dagligen, ofta i bilen på väg till träningar. Jag tror det är bra att ha kontakter med gamla vänner.
Längtar du tillbaka till ishockeyn?
– Nej, ser jag en hockeymatch på teve så känner jag inte att jag själv vill spela. Och jag tittar hellre på fotboll.  
När Foppa gett Föräldrakraft den tid vi bett om skyndar han iväg till en lunch med några vänner.

En känsla av att ha glömt något
Med en känsla av att ha glömt något väsentligt tar jag mina första steg mot den väldiga parkeringsplatsen utanför arenan. Månne är det den kalla vinden från Bottenhavet som väcker mig och får mig att inse att känslan är befogad och att jag just begått ett fatalt misstag. Jag har intervjuat en av Sveriges största och mest folkkära idrottsprofiler utan att hålla mitt löfte, att be om ett par autografer åt mina två sporttokiga söner, sju och elva år.  
Jag slänger mig in i bilen, kör tillbaka till arena­entrén och springer in via glasdörrarna till den stora välkomsthallen. Där finns fortfarande, efter nära två timmar, Hasse Andersson.
Men ingen Foppa.
Jag förklarar varför jag plötsligt blivit så angelägen.
– Aj då, det är klart att du måste ha autografer, annars får du väl inte komma hem! Testa Mamma Mia, han skulle dit och äta med några kompisar, tipsar han.
Restaurangen lär vara en av Ö-viks mest besökta plats vid det klockslag jag motvilligt och pliktskyldigt stiger in. När jag skannat varje gäst och passerat varje bord utom ett stort runt, allra längst in i ett av restaurangens hörn, ser jag en skjortrygg och en frisyr som känns bekant.
Runt bordet sitter sju åtta killar, jag hinner tänka att de kanske väntat någon kvart eller två på Foppa, men att det knappast förvånat dem och att de säkert funnit sig i det.
Nu ser de fram emot en trevlig lunch, som får ta den tid den tar.
Jag förklarar mitt ärende, och Foppa skriver med ett leende på läpparna.