Förälder som själv har diagnos: Låt arbetet med barnen bli fullgott

Hur ska arbetet som görs för barnen i dag komma till full nytta när stödet till vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder är så bristfälligt? Det frågar sig Michelle Nanneson, som själv har ADHD, i denna debattartikel.

Jag var barn på 70-och 80-talet, då man inte hade lika bra kunskaper om neuropsykiatriska funktionshinder som vi har i dag. Detta ledde till att jag växte upp i utanförskap och som tonåring började jag ett självdestruktivt beteende som kunde ha tagit livet av mig.

1992 fick jag mitt första barn och därmed tog mitt liv en annan vändning. Plötsligt hade jag ansvar för en annan människa som var beroende av att jag fungerade. Det blev starten till en lång och smärtsam resa med en ständig kamp om rätten till psykiatrisk vård. I oktober 2006 tyckte LSS-handläggaren att jag hade ramlat mellan stolarna länge nog och gjorde därför en utredning som slog fast att jag har ADHD av kombinerad typ. De rekommenderade medicin och kontinuerligt stöd i hemmet och avslog min ansökan om hjälp från LSS. Efter ett år fick jag möjlighet att pröva en medicin, som tyvärr inte fungerade för mig och än i dag väntar jag på att få pröva en annan. Stöd i hemmet finns inte i skrivande stund för oss som har ADHD i den kommunen som jag bor.

Jag har tre härliga söner i åldrarna 9, 14 och 17 år. Den minsta har varit under utredning och har i dag stöd i skolan även om han inte har någon diagnos annat än att de föreligger problem inom det neuropsykiatriska området. Eftersom neuropsykiatriska funktionshinder är ärftliga så är jag inte förvånad över att mina barn har en del bekymmer inom detta område. Det som däremot är oerhört frustrerande är min egen oförmåga att ge dem den hjälp de skulle behöva.

I dagens samhälle ger man tack och lov mycket bättre stöd till dessa barn, men fortfarande finns det massor av kunskap som inte tillämpas i vare sig skola eller vården. Ett mycket viktigt exempel på kunskap som inte tillämpas är kunskapen om ärftligheten. Hur ska arbetet som görs för barnen i dag komma till full nytta när stödet till vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder är så bristfälligt?

Michelle Nanneson