Föräldraansvar ersätter samhällets ansvar – familjer får ingen verklig hjälp
DEBATT. Kommuner hänvisar allt oftare till föräldraansvar för att begränsa stöd, även när behoven tydligt beror på funktionsnedsättning.
Insatser beviljas i så liten omfattning att de saknar verklig effekt, skriver funkismamman Josephine Sterner i denna debattartikel.
LSS ska vara en rättighetslag, inte ett lotteri
Min dotter är ett barn med omfattande funktionsnedsättning. Hon behöver ständig tillsyn, hjälp i nästan alla vardagliga moment och stöd även nattetid. Det finns tydliga medicinska underlag som beskriver hennes behov.
Ändå har vi bara beviljats ett fåtal timmar avlösarservice per månad – och fått avslag på korttidsvistelse.
Motiveringen är inte att behoven saknas. Motiveringen är föräldraansvar.
Det här handlar inte bara om mitt barn. Det handlar om vad som håller på att hända med LSS som rättighetslag i Sverige.
När föräldraansvar ersätter samhällets ansvar
LSS infördes för att personer med omfattande funktionsnedsättningar skulle få goda levnadsvillkor och kunna leva som andra.
För barn innebär det också att familjer ska orka vara föräldrar – inte dygnet-runt-vårdare utan avlastning.
I dag ser vi en annan utveckling.
Kommuner hänvisar allt oftare till föräldraansvar och ålder för att begränsa stöd, även när behoven tydligt beror på funktionsnedsättning.
Insatser beviljas i så liten omfattning att de saknar verklig effekt.
Resultatet blir:
- barn som inte får det stöd de behöver
- familjer som lever i ständig utmattning
- ökade risker för ohälsa – både för barn och föräldrar
Detta var aldrig lagens intention.
Ett systemfel – inte ett enskilt fall
Jag är långt ifrån ensam.
Föräldrar över hela landet vittnar om samma sak:
kampen för att få stöd som lagen redan säger att barnen har rätt till.
När tydliga medicinska behov inte räcker, när barnets bästa inte får genomslag i praktiken, och när stödet reduceras till symboliska timmar – då är det inte längre enskilda misstag.
Då är det ett systemfel.
Därför behövs Lex Freja
Lex Freja är inte ett krav på mer än lagen redan säger. Det är ett krav på att lagen ska tillämpas som den är tänkt.
Lex Freja innebär att:
- föräldraansvar aldrig får användas schablonmässigt när behov beror på funktionsnedsättning
- LSS-insatser måste ha faktisk effekt, inte bara finnas på papper
- barnets bästa ska vara avgörande i verkligheten
- avlösning och korttidsvistelse ska ge verklig återhämtning för familjer med dygnet-runt-ansvar
- rättssäker och individuell bedömning ska gälla i alla kommuner
Detta borde vara självklart. Men i dag är det inte det.
Frågan vi måste ställa oss
Vilket samhälle vill vi vara?
Ett där barn med omfattande funktionsnedsättningar och deras familjer tvingas kämpa mot systemet för grundläggande stöd?
Eller ett där vi faktiskt står upp för de rättigheter vi redan har beslutat om?
LSS ska inte vara ett lotteri beroende på postnummer eller tolkning. Det ska vara en garanti för värdighet. Det är därför Lex Freja behövs.
Inte bara för mitt barn. Utan för alla barn som annars riskerar att falla mellan stolarna.
Josephine Sterner
Förälder och initiativtagare till Lex Freja
Vallentuna
