Förskolan – Filips fasta punkt
För Filip, 3,5, blev förskolan en fast punkt i tillvaron när lillasyster Elvira föddes. För mamma Annie och pappa Torbjörn har det varit en stor lättnad att veta att förskolepersonalen haft ett extra öga på Filip och en trygg famn att erbjuda, när de själva känt att de inte räcker till.
Hej då Filip! Vi ses i morgon! Förskolepedagogen Maria Bergman Perers på förskolan Råbäcken i Upplands Väsby vinkar när Filip, 3,5, spatserar ut genom grinden med mamma, pappa och lillasyster Elvira i vagnen.
Filip visar stolt upp sin fladdermus som han gjort idag, han har klippt ut den i svart papper och fäst glittrande stjärnor på. Den påminner om en av de superhjältar han gillar mest. Så fort de kommit utanför grinden frågar han mamma om de kan åka buss hem trots att det bara är tio minuters promenad.
Han älskar att åka buss. Till hans stora glädje svarar hon ja. Men nu vill han först stanna en stund vid den gallerförsedda dagvattenbrunnen där man kan kasta ned små stenar och höra dem plumsa långt där nere.
På väg till busshållplatsen ropar han ”Titta! En sån där buss har vi åkt” och pekar på en gul färdtjänstbuss.
Filip hade gått på förskolan i drygt ett år när lillasyster Elvira föddes i mars 2014. Elvira drabbades av en hjärnblödning under den sjunde graviditetsmånaden och läkarna trodde först inte att hon skulle överleva.
När hon föddes flyttades därför familjen till Lilla Erstagården för vård i livets slutskede. Annie minns att hon ringde till Filips förskola och berättade vad som hänt, och att deras omedelbara reaktion var ”Vad kan vi göra för er?”. Hon svarade kort och koncist: ”Ni kan vara ett stöd för Filip”.
Något senare skrev hon ett mejl till förskolepersonalen och berättade om familjens situation.
Filip fick till en början bo hos farmor och farfar medan Annie och Torbjörn tillbringade all tid på Lilla Erstagården med Elvira.
– Filip hade varit mycket hos farmor och farfar och kände sig trygg hos dem, och vi ville att han skulle ha rutiner och tyckte att det var bra att han fick fortsätta gå på dagis varje dag och träffa sina kamrater, säger Annie och Torbjörn fortsätter:
– På helgerna kom han och bodde hos oss och ibland hälsade han på i veckorna, när saknaden blev för stor. När min mamma nämnde att han längtade efter oss åkte jag och hämtade honom direkt. En period kom han även och bodde hos oss under flera dagar.
Efter sex veckor var Elvira så pass stabil att familjen kunde lämna Lilla Erstagården och flytta hem till parhuset i Upplands Väsby. Idag bor de hemma men turas då och då om att åka tillbaka för att få avlastning.
Elvira har en oregelbunden dygnsrytm och behöver hjälp med allt i sin vardag. Dessutom har hon stora problem med magen och vill helst ha närhet för att känna sig lugn. Hittills har de fått beviljat 20 timmars avlastning i hemmet per månad men det räcker inte ens för att komma ikapp med sömnbristen. I perioder går de på knäna.
Mitt i kaoset har Filips förskola utgjort en av få fasta punkter i tillvaron.
När Elvira föddes fick syskon bara gå 15 timmar på förskola i deras kommun, men de sökte om anstånd för att Filip skulle kunna gå fler timmar per vecka, vilket inte var några problem. Även förskolan har varit flexibel när det gäller tider.
– Vi kan lämna och hämta Filip när vi vill. Även om vi har ett grundschema kan vi ändra med kort varsel, till exempel fråga om det är okej att vi lämnar redan klockan sju morgonen därpå. Det är skönt, särskilt om det varit en kämpig natt med Elvira, säger Torbjörn och Annie nickar:
– Om det dykt upp saker, om vi har behövt åka in med Elvira akut, har vi ringt och sagt att Filip kommer tidigare eller stannar längre idag.
När en kurator frågade om inte Elvira skulle stå i förskolekö började de planera för att hon och Filip skulle gå på samma förskola. Därför fick Filip börja på en ny förskola nu i höstas med mer anpassade lokaler och utegård. Annie och Torbjörn blev extra glada när de förstod att förskolepedagogen Maria, som de alltid haft ett varmt öga till, också skulle börja på den nya förskolan.
– Maria är lugn, trygg, stabil men också känslig och mjuk. En klippa helt enkelt. Hon utstrålar positiv energi och har mött upp oss och våra behov. Vi har jättebra kommunikation.
Familjen Olofsson. Torbjörn, Annie, Elvira och Filip.
De har kunnat ta upp sin oro med henne om hans beteende, vad som är normalt för åldern och vad som kan bero på hans situation. Under året har de upplevt att Filip blivit mer aggressiv än tidigare, något som mest riktats mot mamma Annie.
– Vi förstår att han bär på mycket frustration, och det måste få komma ut. Filip är en väldigt energisk pojke, men vi skulle vara mer oroliga om han plötsligt blev introvert eller på annat sätt ändrade beteende.
De frågade förskolan om de tyckte att de skulle ta med Filip till en psykolog, men fick till svar att så länge han leker och har kompisar behöver de inte vara oroliga.
Nyligen åkte Torbjörn och Elvira iväg på avlastning medan Annie stannade hemma med Filip. Hon såg hur mycket han njöt av att få ha sin mamma för sig själv några dagar.
– Det blev ett uppvaknande. Jag förstod varför Filip har varit aggressiv mot just mig. Jag har ju haft Elvira i fokus, medan Torbjörn tagit det mesta kring Filip. Men nu var det bara vi två. Vi åkte buss, tåg och gick på biblioteket. Gjorde sådant som han älskar. Vi hade supermysigt. Då såg jag, där är ju min son.
Förskoledags. Snart är det dags även för Elvira att börja förskolan.
Tårarna kommer och hon pausar lite innan hon fortsätter:
– Filip behöver bli sedd av båda sina föräldrar. Han behöver min uppmärksamhet också.
Sedan dess delar de mer, kanske också för att Torbjörn nu är föräldraledig med Elvira. Annie lägger till exempel Filip oftare på kvällarna.
– Filip nämner själv att just jag ska lägga honom eftersom han minns att pappa gjort det så många gånger förut och läggningen har blivit vår alldeles egna stund. Det är mysigt. Filip brukar fråga ”Kan vi läsa alla böcker?” Jag svarar ja för jag vet att när vi är inne på den tredje brukar han nästan alltid gäspa och säga, ”Efter den här sagan vill jag sova mamma”.
Som vanligt. Förskolan är en plats där man vet vad som ska hända, säger Filips förskolepedagog Maria Bergman Perers.
Förskolepedagogen Maria har också märkt att Filip mår bättre.
– Det är lugnare nu. Det var turbulent ett tag och han var utåtagerande. Då märkte jag att han hade behov av att vara nära, hos mig. Samtidigt har det såklart både med trotsålder och bara att bli storebror att göra. Vi vuxna är ibland väldigt oroliga för hur våra barn mår och hur de ska klara av olika situationer. Men barn är här och nu, de har inte samma abstrakta tänkande, även om de såklart har med sig det som händer hemma i bagaget.
Maria säger att förskolan är viktig och kan bli en trygghet när något oväntat händer i familjen. Dels för föräldrarna som kan slappna av och veta att deras barn har det bra, men framför allt för barnet självt.
– Det är viktigt att få en andningspaus och ha rutiner, en plats där man vet vad som ska hända. Att det är någonstans det får vara precis som vanligt.
Än så länge frågar inte kamraterna så mycket om Elvira. Elvira är ju fortfarande så liten och sitter i vagn, den synbara skillnaden mot jämnåriga är inte alltför stor.
– Barn är också så öppna, de har inga värderingar, de är bara nyfikna, säger Maria.
Mamma Annie håller med. Än så länge är det inga problem.
– Om någon frågar på förskolan, säger Filip bara ”Det här är min lillasyster, det här är Elvira”. Jag vet att han kan säga ifrån om någon skulle säga något dumt. Det känns bra.
Annie säger att de pratar mycket hemma om Elvira, om att hon är speciell. De har också pratat om döden och om vad som händer när man dör. Torbjörn nickar och tillägger:
– Vi har aldrig dolt något för Filip och han får alltid vara med vid sjukhusbesök om han vill det.
Snart är det dags även för Elvira att börja förskolan. Men familjen har tänkt om, de tror att hon kommer att behöva en mer anpassad förskola än den där Filip går. Samtidigt är de glada och känner sig trygga med att de trots allt bytte. Maria är ju där.
FILIP OLOFSSON
Ålder: 3,5 år
Bästa kompis: Alexander
Familj: Mamma Annie, pappa Torbjörn, lillasyster Elvira, 1,5 år
Bor: Upplands Väsby utanför Stockholm
Aktuell: Går på Må bra-förskolan Råbäcken
Det bästa med förskolan: Att man får cykla
Gillar: Spindelmannen, Batman och Stålmannen
Familjens blogg: www.krigarprinsessan.com
Tips från Christina Renlund…
Christina är författare, psykolog, psykoterapeut och specialist i klinisk psykologi med mångårig erfarenhet av behandling och stöd till barn med funktionsnedsättning och deras syskon.
… TILL FÖRÄLDRAR
• Vänta inte – ta initiativ och försök ta reda på vad syskonet tänker och vet
• Gör sjukdomen eller funktionsnedsättningen pratbar och begriplig i en så trygg situation som möjligt
• Sprid kunskap till förskola och skola så att syskonet får förståelse för sin situation
• Även små syskon vet och behöver ett ord och ett namn, och svar på sina frågor
• Prata vid flera tillfällen under syskonets uppväxt
• De särskilda livsfrågorna om syskonsituationen finns med hela livet
… TILL PEDAGOGER ATT PRATA OM I BARNGRUPPEN
• Prata om lika – olika
• Ge information i samarbete med föräldrar
• Barnen behöver veta vad det är och få ett namn på sjukdomen, funktionsnedsättningen
• Få ställa sina frågor – och få svar
• Prata om sina tankar
• Få stöd i sitt sätt att tänka och förstå
… TILL DIG SOM VILL BERÄTTA OM DIN SYSTER ELLER BROR
• Kompisar kan behöva lite hjälp att förstå att det är helt okej att för dig att prata om din syster eller bror
• Kompisar kan vara lite generade för att börja prata eller fråga
• När du berättar kanske andra blir inspirerade av dig och tänker på nya sätt om sig själva eller sin familj
• Kanske lär de sig att man inte måste vara så rädd för det annorlunda
• Fundera på vad som är lagom att berätta
• Tänk igenom innan vad du tror att kompisarna undrar över och vad du vill svara
• Prata gärna lite hemma i familjen så att du får förbereda och öva
• Tänk på att det är du som bestämmer hur mycket du vill berätta, vad du vill säga och om det är frågor du inte vill svara på
• Ta hjälp av din lärare eller någon på habiliteringen om du vill. Lycka till!
Frågor som barn behöver svar på:
3–6-åringar
• Vad är det?
• Vad heter det?
• Varför blev det så här?
• Är det mitt fel?
• Går det över?
6–9-åringar
• Varför jag och varför just min syster/bror?
• Vad ska jag säga till kompisar?
• Vad gör jag med de som frågar, undrar, stirrar?
BOKTIPS
Litet syskon
Av: Christina Renlund, Gothia 2009.
Boken om mig och mitt syskon
Av: Eva Cim von Greyers, Nypon förlag 2012.
Du är en viktig vuxen
Handböcker i att stötta barn i svåra livssituationer.
Av: Randiga huset 2015. www.randigahuset.se