Nyheter

Fullt fokus med karate


Denna artikel handlar om


Innehåll från NKA
Att vara anhörig

NYTT: Enkät om att vara anhörig under covid-19
Nya webbinarier om anhörigfrågor
Leva Livet – medan det pågår
Föräldrastöd: från kaos till struktur
Fler tips på NKA:s egen temasida




 

Renato Kempo karateklubb i Skogås har startat en grupp för barn och ungdomar med ADHD, Asperger och utvecklingsstörning. Barnen har blivit mer fokuserade, även i skolan, säger den ansvarige tränaren Anders Trapp.

Renato Kempo karateklubb i Skogås har startat en grupp för barn och ungdomar med ADHD, Asperger och utvecklingsstörning. Barnen har blivit mer fokuserade, även i skolan, säger den ansvarige tränaren Anders Trapp.

För barn och ungdomar med funktionsnedsättning är möjligheterna att träna kampsport efter egna förutsättningar begränsade, enligt Eliz Lindström, fritidskonsulent på Huddinge kommun.

- Tyvärr är det så att inom vissa budosporter har man en inställning att allt ska göras på ett specifikt sätt vilket exkluderar många i vår målgrupp. Samtidigt finns många goda exempel på vilka underverk denna typ av träning kan göra för personer med funktionsnedsättningar. Studier i USA visar att just karate kan ge mycket goda resultat för ungdomar med ADHD, säger hon.

Föräldrakraft besökte Renato Kempo karateklubb i Skogås söder om Stockholm, under ett träningspass en måndagskväll. Renato Kempo startade i våras en grupp för barn och ungdomar varav flera har ADHD, en har Asperger och en både ADHD och utvecklingsstörning.

Vita dräkter och svarta bälten ser jag inte till. Det verkar inte behövas, slår det mig när jag kommer in i Sjöviksskolans gymnastikhall, där klubben håller till.

En grupp med vuxna håller på och slår på varandra.

– Det där är fullkontakt. Sådant blir aldrig aktuellt för de här ungdomarna, förklarar tränaren Anders Trapp för mig när vi senare får utrymme för en pratstund.

Ungdomarna han syftar på är Erik Gullberg, Danyl Khan, Carl Sjögren, Daniel Turhainen och Okan Erdal, i åldrarna mellan 10 och 17 år och alla med diagnosen ADHD. I deras grupp ingår även betydligt äldre John Engström, med ADHD och måttlig utvecklingsstörning, samt Cassandra Karakitsios, som hänger med då hennes pappa Dimitrios är en av ledarna.

När gruppen av vuxna – svettiga och närmast ledlösa av mjölksyra och trötthet – samlat ihop sina handdukar och vattenflaskor börjar ungdomarna självmant jogga runt i gymnastiksalen. De tycks veta vad som gäller: Varje träningspass inleds med uppvärmning.

– Av med strumporna, påminner Anders Trapp.

Det är han som är huvudtränare för gruppen. Vid sin sida har han utöver Dimitrios även Carl Samzelius.

Tanken är att Dimitrios, Carl, och även Anders söner som inte är med den här kvällen, ska kunna leda nya grupper av barn och ungdomar med funktionsnedsättningar.

Medan ungdomarna värmer upp passar Anders på att sköta några administrativa detaljer. Följande vecka är det gradering, John passar på att betala avgiften för den. Anders ger tillbaka ett kvitto för betalningen och uppmanar:

– Kom ihåg att visa det för din gode man.

En förälder passar på att fråga vad gradering egentligen innebär.

– Då får man visa vad man kan, säger Anders.

– Kan jag som förälder vara med och titta på?

– Jodå, vid sidan om, utan att märkas, säger Anders.

Samma förhållningsorder ger han mig då jag uttrycker min oro för att min närvaro, och kamerans klickande, kanske kan störa ungdomarna.

Anders samlar truppen. Uppställning på led. Det syns att alla har varit med många gånger. ”Du skulle ha sett hur det såg ut när vi började”, förklarar Anders, ”alla sprang omkring överallt, klättrade på väggar, det var ingen ordning alls. Det är otroligt mycket som hänt under den här tiden.”

– Avstånd, uppmanar Anders i bestämd ton.

Ungdomarna sträcker ut sina armar och placerar sig på dubbla armlängds avstånd till varandra.

– Vi har en person hos oss idag. Men ni ska inte låtsas om honom. Han finns inte. Ni koncentrerar er, som vanligt.

Träningen drar igång.

Jag får uppleva hur det kan vara att vara osynlig – att på en och samma gång stå vid sidan av och i händelsernas centrum. Ungdomarna ignorerar mig disciplinerat genom hela första övningen, som varar ungefär 15 minuter.

När det är drickpaus försöker Cassandra få den där personen med kameran som ”inte finns”, alltså jag, att få ett mänskligt ansikte. Kanske går det att prata med honom, tycks hon tänka, och ger mig en uppmaning:

– Fotografera inte mig, jag tycker inte om att vara på bild!

Hon säger det gång efter gång, hela tiden med ett leende och till slut svarar jag att jag tror att det är roligast om alla är med på bild, och att hon säkert gör sig lika bra som alla andra.

Träningen fortsätter. Karateungdomarna rör sig fram och tillbaka över salen, de utför de övningar som Anders instruerat. Det handlar inte om att göra något fort, men att utföra övningarna så noggrant och fokuserat, möjligen kraftfullt, som möjligt.

– Får jag se lite action, ropar Anders när han tycker att motivationen avtagit.

Uppmaningen renderar ökad geist, en del av den förlorade koncentrationen kommer tillbaka, och Carl Sjögren lägger sig till med en rörelse utöver den instruktion han fått. Vid varje steg drar han upp handen och avfyrar ett skott, som om han höll en revolver i handen.

Efter att han upprepat skjutövningen ett tjugotal gånger frågar Anders nyfiket vad han sysslar med: ”Är det inte karate vi kör?”. Svaret visar att instruktioner kan tolkas på olika sätt:

– Du sa ju att du ville ha lite action!

”Action” har för Carl lett tankarna till filmens värld.

Anders och de övriga ledarna skrattar.

– De vill gärna balla ur lite emellanåt, man måste ha skoj också, det måste vara både allvar och lek, säger han till mig.

Ny vattenpaus.

En fallövning på tjock matta framstår som en uppskattad övning efter de inledande, och krävande, koordinations- och rörelseövningarna, och nu är det Daniel som inte kan låta bli att intressera sig för kameran. Efter varje fall vill han se hur bilden blir. Anders har överseende, koncentrationen inom gruppen består.

Kvällens mest uppskattade övning, av ansiktsuttryck och glada hejarop att döma, är när barnen och ungdomarna genomför spark- och slagövningar på hårda kuddar som är fästa på armarna på de två biträdande ledarna, Carl och Dimitrios.

Efter dagens sista vattenpaus avslutas träningen med ytterligare några koordinationsövningar. Erik Gullberg får beröm för sitt sätt att utföra dem.

– Du måste ha tränat hemma, säger Anders.

– Såklart, svarar Erik stolt varefter han, tillsammans med Danyl, stannar kvar en liten stund för att berätta mer om hur och varför de började med karate.

Båda två tycker att det här med karate är ”jättekul”.

– Jag såg filmen Karate Kid på teve och ville börja. Min styvmor frågade om jag ville komma hit och prova på, hon känner Anders. Jag provade tre gånger och sedan fortsatte jag, säger Erik.

Danyl har sin mamma att tacka för att han är med.

– Min mamma sa att karate är bra, för man blir starkare, säger han.

Erik skjuter in:

– Och så är det bra med självförsvar.

Båda två brukar träna hemma också, med sina föräldrar.

– Man måste träna ofta, annars glömmer man övningarna. Jag visar farsan och morsan, jag övar med dem, säger Erik.

Danyl är 10 år, Erik 17,5, och de delar ett mål – att bli bättre på karate.

– Och jag måste ha ett bälte, säger Erik.

Gymnastiksalen tycks uppbokad hela eftermiddagen och kvällen, karategänget hinner knappt ut förrän lokalen fylls av innebandyspelare. Anders och jag hittar en bänk och ett bord på skolgården utanför. Bakom Anders skymtar några av bostadshusen i Skogås, varifrån en del av ungdomarna kommer. Skogås ingår i Huddinge, en av de kommuner som aktivt verkar för att finna fritidsverksamheter för barn med funktionsnedsättningar.

Upprinnelsen och bakgrunden till karate för barn och ungdomar med funktionsnedsättning var en förfrågan från kommunen. En del av barnen hade försökt komma in på andra karateklubbar.

– När föräldrarna sa att deras barn hade ADHD var de inte välkomna längre. Jag tror att rädsla och oförstånd, mest oförstånd, bland klubbarna gjorde att man tackade nej, säger Anders.

Anders, som tidigare arbetat med elever med ADHD samt på ett gruppboende för personer med utvecklingsstörning, och har 28 års erfarenhet av karate med svart bälte av andra dan, nappade.

– Okej, vi testar, tänkte jag. Men vid första träningstillfället frågade jag mig vad jag hade gett mig in på, det var ingen ordning på någonting och ungdomarna var överallt. Men sedan har det flutit på bättre och bättre. Man får så mycket glädje och energi tillbaka, säger han.

Att andra klubbar avvisade ungdomarna är något som Anders dock visar viss förståelse för. Att integrera barn och ungdomar med ADHD i en vanlig grupp är inte nödvändigtvis till gagn för någon. Barnen trivs och utvecklas många gånger bäst i en mindre och anpassad grupp.

– De här barnen ska inte vara i för stora grupper, man ska inte vara fler än sju, säger Anders.

Anders och de andra på karateklubben har märkt av ett ökat intresse för sin verksamhet, och Anders har gott hopp om att nya grupper med barn, ungdomar och även vuxna med funktionsnedsättningar kommer att startas, kanske redan nu i höst.

 

ANNONSER
  • Annons för Valjevikens folkhögskola
  • Annons från Myndigheten för tillgängliga medier
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för Humanas föreläsningar om LSS
  • Annons för Mo Gård
ANNONSER
  • Annons för Tidvis
  • Annons för HD Motion
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för Särnmark
  • Annons för Primass
  • Etac R82 Toucan ståstöd
  • Annons för STIL
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för JAG
  • Annons för Fremia
  • Annons för Made for Movement
  • Annons för CJ Advokatbyrå