Gudmammans väg mot toppen

MS tvingade Anna-Carin att slänga sina högklackade skor till förmån för kryckor, och snart även rullstol. Det skulle ta lång tid innan hon accep­terade sitt nya liv. När hon väl gjorde det öppnade sig en nygammal värld, bordtennisens.

När Föräldrakraft når Anna-Carin ska hon just lämna sin arbetsplats på kansliet på Göteborgs handikappförbund för att inleda en intensiv uppladdningsperiod inför VM.
– Jag ska vara tjänstledig tills vi åker till Korea. I morgon åker vi på träningsläger i Malmö med landslaget. Det blir morgonpass mellan 7.30 och 9.15, eftersom Korea ligger före oss i tiden. Jag ska försöka gå upp och lägga mig lite tidigare, säger hon.

Förbereder sig maximalt
Anna-Carin förbereder sig minutiöst. Man kan tro att hon aldrig varit annat än toppidrottsman. Men så är det inte.
Vid 30 års ålder, 2002, drabbades hon av en sjukdom som plötsligt och obarmhärtigt tvingade fram stora förändringar i hennes liv. Det skulle ta lång tid innan hon såg de möjligheter som också öppnat sig.
– Jag fick MS och miste känseln i båda benen och höger arm. Det tog lite tid in­nan jag fick reda på vad det var, typ ett år. Det är ganska omtumlande när sånt händer, det sker ganska radikala förändringar. Jag fick mycket hjälp av min familj, vänner och även av psykolog för att reda ut det här. Det blir som ett sorgearbete.

Stod inför ett val
Anna-Carin beskriver det som att hon stod inför ett val, ville hon leva ett aktivt liv, eller inte?
– Jag har alltid varit väldigt idrotts­intresserad och jag spelade bordtennis som barn, stående. Jag tänkte att jag bör röra på de kroppsdelar som ännu går att röra på. När jag var på Hjälpmedels­centralen bläddrade jag i Göteborgs handikappidrottsförbunds tidning och såg en artikel om bordtennis, säger hon.
Anna-Carin bestämde sig för att prova.
– Det gick bättre än jag hade kunnat tänka mig, säger världsettan.
När Anna-Carin beskriver hur hon tränar och spelar bordtennis säger hon att hon måste styra sina rörelser, handen och racketen, ”med tankekraft”.

Kan du förklara?
– Jag spelar med den arm som jag inte har någon känsel i, jag är så grymt högerhänt. Jag tappar rörelsen om jag inte tänker rörelsen ordentligt.
Anna-Carin måste kompensera denna förlust av känsel, och känsla, genom att föreställa sig den exakta rörelsen. Denna förmåga att föreställa sig måste hon underhålla med dagliga träningar.
– Jag förlorar någon millisekund på att spela med den hand jag inte har känsel i, men det går oftast bra. Men håller jag upp i ett par veckor så måste jag börja om från noll.

Idrottade tidigt
Att det alls är möjligt att spela pingis på den nivå som Anna-Carin gör, har hon idrottandet från barndomen att tacka för.
– Jag har det med mig från barnsben, rörelsemönstret finns där, säger hon.
Anna-Carin är kulturvetare och har jobbat på Göteborgs auktionsverk som värderingsman. Men förlamningen och den borttynande känseln gjorde att det blev svårt för Anna-Carin att fortsätta.

Vill  lyfta och känna
– Det är inte lika roligt när man inte kan lyfta tavlan, eller krypa under byrån. Jag hade fått välja att vara administratör där eller här, på Göteborgs handikappförbund. Jag valde det här, för då kan jag behålla antikviteterna som intresse, jag tror att det var ett klokt val. Det tappar sin charm att vara värderingsman när man inte kan klämma på sakerna. Jag hade inte kunnat leva med det, jag måste kunna njuta av föremålen, säger hon.
Intresset för antikviteter har Anna-Carin haft så länge hon kan minnas.
– Det kommer nog från mamma och pappa. När jag valde universitetslinje valde jag från hjärtat.

In på kulturvetarlinjen
En röst som förde henne till kulturvetarlinjen med inriktning konsthantverk och design.
– Det ingick tio veckors praktik och jag blev rekommenderad att söka mig till ett auktionshus, och blev kvar där. Det hela var otroligt lyckosamt, det är få förunnat att få ett jobb som värderingsman, och bara cirka 3 procent får jobb direkt efter kulturvetarlinjen, säger hon.

Anna-Carin blev kvar på auktionsverket i åtta år.
– Då hade jag ännu inte fått en diagnos, men förlorat känseln. Jag var trött och sade upp mig, säger hon.
MS brukar debutera mellan 25 och 35 år. Anna-Carin hamnade småningom i rullstol, men vägen dit var lång och svår.
– Jag slet och harvade med kryckor. Jag hade en hel kryckpark i olika färger för att matcha mina kläder. Jag gick med kryckor i två år innan omgivningen övertalade mig att lämna dem. Det slet otroligt mycket på kroppen att hålla på som jag gjorde.

Så du accepterade till slut?
– Ja, efter ett tag. Pappa sa att vi tar med den där (rullstolen) hem, den kan ju få stå i källaren. Jag minns att jag gjorde ett besök på Treklöver-hemmet och fick hjälp. Jag insåg att det var enklare med rullstolen. Jag hade svårt i början att visa mig offentligt, först med kryckor, sedan med rullstol.
– Jag åkte till Torp köpcentrum norr om Göteborg. Dit åkte jag för att vänja mig vid att visa mig ute, bland folk, för där kände jag ingen. I dag känns det nästan fånigt att berätta det, säger hon.
Sina vänja-sig-att-vara-bland-folk-trä­ningsrundor kombinerade hon med verkliga inköp.
– Jag passade faktiskt på att shoppa, jag kunde ju inte ge mig ut hemma. Vi har sommarställe nära Uddevalla, så nu har det blivit ett stående inslag att åka dit för att shoppa, skrattar hon.

En fantastisk värld
Vad betyder handikappidrotten för dig?
– Det är en fantastisk värld. Den är så fylld av glädje, engagemang och intresse, det är så fantastiskt att se och få vara del av den.
Anna-Carin minns det första besöket till pingishallen.
– Jag var så rädd för allt, till skillnad mot tidigare då jag inte var rädd för något. Det var som att bli barn på nytt. Mamma och pappa var med mig på träningen. Jag såg barn och ungdomar med kämpaglöd. Det var nästan så att tårarna föll, man blev rörd. Det var fyllt med mycket glädje.
Anna-Carin uppskattar även de internationella inslagen.
– På resor till tävlingar stöter jag på många intressanta människor som jag kanske inte hade träffat annars. Dess­utom får jag chansen att idrotta på hög nivå och vara förebild för andra, och förhoppningsvis inspirera andra.

Rest sig ur en livskris
Anna-Carin är ett enastående exempel på hur en person har rest sig ur en livskris, bland annat tack vare idrotten. Att rekrytera är en utmaning för alla verksamheter, idrotten, och i synnerhet handikappidrotten, är inget undantag. Nyligen drog Sven­ska handikappidrottsförbundet igång sin mest påkostade rekryteringssatsning någonsin, Talangjakten.   
– Vi hoppas att vi ska få den hit till Göteborg. Det är inte riktigt klart vilka som kommer att ha den efter Stockholm. Vi har anmält vårt intresse. Jag hoppas att jag kan vara med och bidra då. Även om den heter Talangjakten så är det både bredd- och elitsatsning det handlar om. Jag hoppas att man kan nå de där extra, som är svåra att nå idag, säger hon.
”De där extra”, säger du, kan du förtydliga vilka det handlar om?
– Det är dem som vi har svårt att veta var vi ska hitta. Vi har samarbete med habiliteringar och med särskolor, där är det inga problem, med till exempel de rörelsehindrade och synsvaga är det svårare.

God inblick i vardagskampen
Från sin tjänst på kansliet på Göteborgs handikappidrottsförbund har Anna-Ca­rin god inblick i det lyhörda arbete som dagligen utförs.
– Vi försöker ha de rätta kontakterna, och nå ut så gott vi kan via idrottslärare och fritidspedagoger och andra. Vi har ett rullande arbete som ständigt pågår, vi försöker göra nya och tätare besök på skolor. Vi lär känna personer som kanske har ett barn med någon funktionsnedsättning eller känner någon som har det, säger Anna-Carin.
Hur ser samarbetet och ditt avtal med Team Frösunda ut?
– Frösunda är ett team som knutit upp en del elitidrottsmän. Tanken är att man ska kunna peppa varandra även om man håller på inom olika idrotter. Och de sponsrar oss så att man kan göra någon extra resa per år och vara med på någon extra tävling. Jag är med ur den aspekten att jag hoppas kunna vara förebild för andra ungdomar och inspirera dem till att vilja börja idrotta, och stanna inom idrotten. +
 

Peking – ett stort minne

Blev rastlös av psykologens uppmaning: vila och ät godis!

Anna-Carin spelade sin första turnering efter förlamningen 2007. Året därefter var hon med på Paralympics i Peking.
– Det var fantastiskt att vara med, även om det inte riktigt var tanken för min del från början, då handlade det bara om att jag skulle röra på mig.
Anna-Carin fick göra landslagsdebut som 35-åring.
– När de började prata om Peking tänkte jag att det lät som ett skämt. Jag lyckades kvalificera mig till årsskiftet 2007-2008 och fick tåga in i “fågelboet” inför 90000 människor. Invigningen var fantastisk att få vara med om. Tårarna strömmade ur mig.

I samma hall
Stort var också att få ”spela pingis i samma hall som Jörgen Persson”, inför ”bror och pappa på läktaren”. Liksom att på plats få uppleva hela OS-byn.
– Det var som en egen stad med den stora matsalen, gator och bussar. Det var enormt stort allting. Jag var fortfarande lite för färsk för att kunna prestera mitt i allt det där. Det kändes ovant att få en mikrofon i nyllet när man spelat klart. Men det var en bra erfarenhet.
Anna-Carin var en boll från semifinal, men missade sin chans, den gången. Förlusten tog hon hårt.
– Jag fick blommor när jag kom hem, men jag förstod inte varför, jag ville sluta med pingis. Min idrottspsykolog sa att: Nu vill jag att du går hem två veckor och äter godis och ligger i soffan.
Idrottspsykologens uppmaning fick, får man förmoda, önskad effekt.
– Efter tre dagar började det klia i fingrarna igen, jag kunde ju inte ligga där i soffan.
Två år senare är Anna-Carin rankad etta i världen.
– Jag har haft ett fantastiskt 2010. Vi har experimenterat med min rullstol, min racket, gummit. Det har varit spännande och motiverande. Det är så spännande och roligt i sig att göra de här resorna, att få lov att lyckas så bra.

Vägen till världstoppen
Internationella bordtennisförbundets statistik bekräftar ett fantastiskt 2010 för Anna-Carin.
Fram till senaste rankingen i oktober hade hon 52 vinster, 6 förluster, 18 guld, ett silver och två brons.
– Från 1 oktober sedan den nya rankningen kom gick jag upp på förstaplatsen och är alltså förstaseedad inför VM. +