Håkans långa resa sätter teckenkommunikation på kartan

Gillar inte husbilssemestrar - men drar gärna ut på Teckenresa över hela Sverige när det är som allra kallast. Håkan Ernklev tröttnar aldrig på att sprida kunskap om teckenkommunikation.

ANNONS

Annons för tillganglighetsguide.se

ANNONS

Annons för Krisberedskap för personer med funktionsnedsättningar

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för CJ Advokatbyrå

ANNONS

Annons för durewall.se

Mitt i smällkalla vintern drar Håkan Ernklev på Tecknologen ut på turné med sin husbil för att sprida kunskap om teckenkommunikation. Här berättar han varför han bjuder på gratiskurser över hela landet under två veckor.

Mitt i smällkalla vintern drar Håkan Ernklev på Tecknologen ut på turné med sin husbil för att sprida kunskap om teckenkommunikation.

Här berättar han varför han bjuder  på gratis kurser från Lund i söder till Gällivare i norr under januari och februari.

Varför åker du runt med husbil när det är som kallast?
– Jag åker alltid i husbil på mina kursresor. Jag har cirka 110 kursdagar varje år och nätterna tillbringar jag helllre i husbil än på hotell.
– Att det är på vintern beror på att det passade bäst. Vårterminen är så fylld med olika lov och sådant, så det gällde att hitta en bra tidpunkt. Husbilen är avställd på sommaren, då jag inte har kurser och husbilssemester inte riktigt ligger för mej…

– Jag åker på Teckenresan med min fru Karin och vår dotter Isa, 3 år. Det ska bli roligt att göra detta tillsammans. Karin jobbar också på Tecknologen och är den som skött  allt det administrativa med Teckenresan.

Hur är det med intresset för teckenkommunikation idag?
– Intresset är stort, många familjer och personal känner att de ”icke-talande” barnen behöver kunna uttrycka sig på en så hög nivå som möjligt. Tecken är ett bra sätt, man har alltid med sig händerna, och det kan användas som högnivåspråk, eller som signalspråk så det är väldigt brett. Det är också ett naturligt sätt att uttrycka sig på, gester är ju alltid bra.

Vilka vill du helst träffa på din resa?
– Främst de som bestämmer om hur man ska utbilda personalen, och föräldrar för att de ska få argument att använda i sin kamp för att deras barn ska få bra språklig miljö.
– Jag vill träffa personal som arbetar med tecknande barn för att ge dem inspiration att lära sig mer och, framförallt, använda tecken mer.

Hur kom du på idén att göra en teckenresa?
– Jag träffade så många föräldrar som var förtvivlade över att de inte fick respons på sina önskemål om mer tecken på förskola och skola. De möttes hela tiden av oförståelse för sina krav. Likadant var det när jag pratade med personalen som arbetade med barnen. Personalen var uppgiven, föräldrarna förtvivlade… De började på nåt sätt acceptera att deras barn inte skulle få den höga språknivå som de önskade och trodde.

– Jag hade en kurs för personal på en psykiatrisk avdelning som hade patienter med utvecklingsstörning och psykiska problem. När jag pratade med dem förstod jag att det var där som många av de barn, vars personal och föräldrar jag hade på kurser över hela landet, riskerade att hamna… Personalen menade att kanske så många som nio av tio av deras patienter, som nu hade kontakt med psykiatrin, hade kommit dit för att de inte hade fått tillräckligt med möjlighet att uttrycka sig under sin uppväxt. Det kändes helt ofattbart – även om jag på något sätt visste att det var så.
 – När vi diskuterade detta, på en av mina kurser, sa jag att ”det här måste man göra nåt åt, det är helt ohållbart att man inte har högre språkliga ambitioner i förskola och skola, än så här!” På kvällen, i husbilen, funderade jag över hur jag skulle ”lobba” för detta och kom på att den som skulle kunna göra det kanske var jag…

– Nästa dag sa jag till kursdeltagarna, att jag kommit på att det nog var jag som skulle göra nåt åt det. Då applåderade föräldrarna och så bestämde jag mig för att åka ut och inspirera folk. Jag bestämde också att det inte skulle kosta något, för det är alltid det som föräldrar får höra, att det är för dyrt. Nu kan ingen skylla på det heller!

Vilken betydelse tror du har att du träffar så mycket folk?
– Det har stor betydelse, men problemet är att man ofta skickar bara en eller två personer på kurserna, och sedan ska de försöka få igång tecknandet på arbetsplatsen. Det är inte så lätt.

– Det bästa är om man har ett projekt, som löper över flera år, där det redan finns inlagt vilka kursdagar som ska ägnas åt att utveckla personalens kunskaper. Går man en kurs när ett barn är fem år, så är det förstås inte färdigt med det, eftersom uppgiften är att utveckla barnets kommunikation. Då måste ju personalen själv utvecklas hela tiden också.

– Det räcker inte att ligga steget före. Man måste som vuxen ha ett väldigt mycket större teckenförråd än barnet. Jämför skillnaden mellan en förälders eller personals talade ordförrråd kontra det talande barnets, och personalens teckenförråd kontra det tecknande barnets.

– Jag hoppas att droppen urholkar stenen! Det är förhållandevis ”lätt” att få till en ramp uppför en trappa om skolan får en elev som använder rullstol. Alla ser att en ramp behövs. Det handlar om att få de som har resurserna att förstå att tecken är en social ramp och behövs lika mycket. Det handlar inte om att bara vara närvarande, att komma in i klassrummet, det handlar också om att delta. Utan språk kan man inte delta!

Hur är det att jobba ute på turné?
– Det är roligt och jobbigt samtidigt. Jag tycker det är så roligt att träffa alla dessa människor som verkligen gör en jätteinsats för att lära sig kommunicera med barnen som de jobbar med eller är föräldrar till! De är viktiga för mig, men viktigast är ju alla barn som de representerar! Det är det som gör resorna och bortavaron från familjen lite lättare.

Har du fler annorlunda grepp på gång?
– Jag har en del tankar kring att komma ut till många och inspirera, det är viktigt! Just nu skriver jag en bok, ”Barn & tecken – hur tänker vi?” som snart är klar för tryck.

Vad är det som gör dig så engagerad inom tecken?
– I grunden är det ett intresse för dövas situation. Det är ju en grupp som har svårt att komma fram på grund av att samhället inte accepterar dem som en språklig minoritet.
– Sedan har jag tagit med mig tankar från den världen, och sett att samhället fungerar lika illa kring barn och ungdomar med utvecklingsstörning eller språkstörning. Så ska det ju inte vara!

Publicerad:
2013-01-19

Av: Redaktionen

Nyckelord:
Intervjuer, kommunikation


ANNONS

Annons för Krisberedskap för personer med funktionsnedsättningar

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för CJ Advokatbyrå

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för tillganglighetsguide.se

ANNONS

Annons för durewall.se