Här får alla en sportslig chans!

lidingoruset-2005-700_0.jpg

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Egen assisans

Alla barn kan och vill. Idrottsfolk, forskare, föräldrar och barnen själva skriker efter aktiviteter för funktionshindrade. Ju fler som kräver idrottsmöjligheter på hemorten, desto större blir utbudet. Släpp in dina barn i idrotts- och fritidsaktivitetsvärlden.

Alla barn kan och vill. Idrottsfolk, forskare, föräldrar och barnen själva skriker efter aktiviteter för funktionshindrade. Ju fler som kräver idrottsmöjligheter på hemorten, desto större blir utbudet. Släpp in dina barn i idrotts- och fritidsaktivitetsvärlden.

Många tjatar om att barn och ungdomar måste sluta sitta hemma framför teven och datorn. Men en grupp unga har många glömt. Några som aldrig behöver röra på sig för att de inte kan eller har förutsättningarna. Man till och med förespråkar att de ska ta det lugnt och man ”befriar” dem från skolgymnastiken.

Barn och ungdomar med funktionshinder hamnar utanför den vanliga idrotten och vissa får aldrig chansen att ta reda på om de skulle gilla den eller ej.
Anders Östnäs, sociolog på Lunds universitet, har forskat om handikapp­idrott. Han menar att Sverige satsar alltför lite på motion och idrott för funktionshindrade. Unga med funktionshinder får sjukgymnastik och medi­ciner samtidigt som handikappidrottsrörelsen hävdar att idrott är den bästa friskvården som finns för barn och ungdomar med funktionshinder.

Idrott ger social gemenskap och övning, fysisk hälsa och självförtroende som inte går att få någon annanstans. Trots det är det få rehabiliteringscenter som satsar på vanlig idrott som en del av verksamheten. Enligt Anders Östnäs är det inte en ekonomisk fråga utan ett attitydproblem. Man tenderar att se idrotten enbart som något tävlingsinriktat, inte som en plattform för motion. Barn med funktionshinder som får idrotta mår bättre psykiskt eftersom de får vara med i en gemenskap och känna sig bra. Det handlar inte om att vara bäst, tävla och slå rekord. Idrotten handlar om att övervinna sina egna hinder.

Sverige borde satsa mer på idrott för sina barn och ungdomar med funktionshinder. Det anser även Lars Kris­tén, universitetslektor på Högsko­lan i Halmstad, som sedan 1993 forskat kring barn och ungdomar med rörelsehinder och idrott. Vad som krävs för att öppna idrottsförbunden för alla, är en engagerad idrotts- och hälsokonsulent i varje distrikt, som kan hjälpa föreningar att förbättra tillgängligheten och utbilda om olika funktionshinder. Detta för att förebygga rädslan för barn med funktionshinder och deras specifika behov. Då skulle integrationen av barn med funktionshinder kunna ta fart över hela landet.

Ett bra första steg när man som förälder ska hitta en idrott åt sitt barn är att låta barnet besöka någon av de idrottsskolor som finns runt om i landet.  
– De välkomnar alla barn med funktionshinder att komma och prova, så att de kan ta reda på vilka idrotter de gillar och gå vidare till en idrottsklubb, berättar Åsa Llinares, sociolog och själv aktiv inom handikapp­idrotten.

En bra idrott att börja med är simning, eftersom det ger en bra grund och ser till att hela kroppen används, vilket i sin tur resulterar i att barnen lär sig använda sina kroppsdelar.
– Att börja idrotta kan vara en investering för livet, säger Åsa Llinares.
Lars Kristén har varit ansvarig för två projekt tillsammans med idrottsetablissemanget i Halland. Det ena under åren 1996-1998 och det andra 2000–2003. Med hjälp av All­männa Arvsfonden gav man stöd till föreningar som tog emot barn i åldrarna 7–15 år med rörelsehinder och såg till att barnen blev integrerade i den vanliga idrotten. Föreningar som brukade säga nej till barn med rörelsehinder med argument som ”vi har inte kunskapen och förmågan” öppnades.

Barn och föräldrar intervjuades. Lars Kristén säger att barnen berättade om sex viktiga fördelar med idrottsaktiviteterna; de fick kamrater, de lärde sig något nytt, de blev ”någon”, de fick komma ut i naturen, de blev starkare och de hade roligt.
Föräldrarna betonade främst att deras barn fått en god hälsa, bättre social gemenskap och lärt sig nya saker. De var väldigt positiva till projektet och ansåg att deras barn hade blivit piggare och aktivare. Samtidigt kunde man tydligt se att engagemanget från föräldrarnas sida måste vara större med ett rörelsehindrat barn, det krävs extra tid och mer resurser.
Svenska Handikappidrottsför­bundet, SHIF, samlar alla handikappidrottsorganisationer i Sverige. Om man som förälder vill hitta en passande idrott till sitt barn i sin hemort, är SHIF en bra startpunkt. Genom SHIF:s hemsida kan man slussas vidare till kontaktinformation för de olika distrikten i landet. De har också information om alla officiella handikappidrotter i Sverige.
Sverige är uppdelat i 21 handikapp­idrottsdistrikt med varierande utbud av idrotter. Ett 20-tal idrotter finns under SHIF som egna handikappidrotter och elva idrotter finns integrerade i ”vanliga” förbund.
Största handikappidrottsförbundet är Västergötland, som de senaste tio åren satsat mycket på handikappidrott för barn och ungdomar.
Man brukar dela upp handikappidrotten i tre grupper; rörelsehindrade, utvecklingsstörda och synskadade. Döva har ett eget idrottsförbund, Sveriges dövas idrottsförbund.

De idrotter som finns under SHIF är anpassade för olika sorters funktionshinder. Fotboll spelas bara av utvecklingsstörda (även om det finns ideella organisationer som erbjuder fotboll för alla), kälkhockey erbjuds bara rörelsehindrade, goalball är de synskadades idrott och friidrott kan utövas av alla tre grupperna. Dessa regler gäller främst för tävlingsinriktad sport. När tävlingar ska anordnas måste alla spela på samma villkor, därför blandas inte utvecklingsstörda med till exempel rörelsehindrade.
Enligt Helene Stjernlöf, press- och informationsansvarig på SHIF, kan barn med funktionshinder också engagera sig i den vanliga idrotten. Det kan fungera alldeles utmärkt, men ofta kommer man till en punkt då man inte längre hänger med. Då är det viktigt att det finns alternativ, klubbar där man kan få spela och känna sig lika bra som alla andra.
SHIF:s mål är att hålla nere kostnaderna för handikappidrotten. Kostnads­trycket för föräldrar till barn med funktionshinder är oftast högre och man lyckas med hjälp av bidrag och sponsorer pressa kostnader för medlemsskap, tävlingar och redskap. Redskap som tävlingsrullstolar kan dock kosta mer än ”vanliga” idrottsredskap, men finns ofta att låna. Mer information om det finns på SHIF:s hemsida.
Alla som Föräldrakraft talat med vittnar om det otroliga självförtroendet som barn får genom idrott. Men det är svårt för handikappidrottsfö­reningarna att nå ut till intresserade barn och ungdomar. Reha­bilite­ringscentrum får inte lämna ut någon information och många unga går integrerade i den vanliga skolan.

Idrottsföreningarna gör sitt bästa genom att sätta upp lappar på skolor och rehabmottagningar, men Anders Ohls­son, grundare av Totalskidskolan, hävdar att det ändå är svårt att nå ut till barnen. Ofta beror det på att föräldrar och vårdpersonal är rädda för att släppa iväg sina barn på strapatser då de ska röra på sig. Många är oroliga för att barnen ska skada sig.
Men både Anders Ohlsson och Åsa Llinares hävdar att det är bra för barnen att röra på sig och utsättas för lite hinder, precis som barn utan funktionshinder som får springa runt och slå sig, stup i kvarten. Det är ofta inte farligare för ett funktionshindrat barn att tumla runt på gräsmattan.

Hårda prioriteringar. Enligt Anders Östnäs finns en hierarki inom handikappidrotten. Visionen är att alla ska få vara med och att breddverksamheten ska vara viktigast, men på grund av små resurser måste man prioritera. Precis som i ”vanliga” idrottsförbund går mest resurser till de som presterar bäst. Anders Östnäs pekar också på en hierarki inom de tre grupperna.

Högst hamnar de rörelsehindrade, som har högst status och till och med fått vara med i OS med uppvisningsgrenar, exempelvis rullstolslopp som nu diskuteras att tas in som en riktig olympisk gren till OS i Kina. På andra plats i hierarkin hamnar de synskadade och längst ner de utvecklingsstörda.
Enligt Anders Östnäs satsas det minst på de utvecklingsstörda på grund av att de även på andra plan är längst ner på statustrappan. Idrotter för utvecklingsstörda kräver ett större engagemang från föräldrarnas sida. Men han hävdar att det är viktigt för alla barn med funktionshinder att få möjligheten till ett liv med motion.

Det börjar dock bli bättre, menar An­ders Östnäs. Man börjar nu få upp ögonen för handikappidrottens betydelse. Vissa rehabcenter med idrott som en del av verksamheten finns idag i Sverige, till exempel Rekryteringscentrum vid Bosön och Frösunda Center vid Solna.

Nätverk ska få fart. Lars Kristén menar att alltför få rörelsehindrade barn blir engagerade i idrotten varje år. Kunska­perna faller i glömska. Han har därför startat upp SNAFA, Svenskt Nätverk för Anpassad Fysisk Aktivitet. Fler än 350 idrottslärare, idrottspedagoger, sjukgymnaster, specialister och forskare anordnar konferenser och fungerar som en kanal för utbyte av tankar och idéer.

10 enkla steg Så här kommer du igång

1. Kontakta SHIF,  Svenska Handikappidrotts­förbundet, eller SDI, Sveriges Dövas Idrottsförbund, som slussar dig vidare till rätt distrikt. De kan hjälpa dig att ta reda på vad för sorts handikappidrottsföreningar som finns i din hemort.
2. Låt ditt barn först prova en grundläggande idrott som sätter hela kroppen i rörelse, till exempel simning. För de barn som inte kan börja i simskola från början, finns en speciell metod, Halliwick. Detta är ett bra sätt att börja, då barnen ”blir vän” med vattnet.
3. Du kan också börja med att vända dig direkt till en idrottsskola. De finns utspridda i landet, distrikten kan hjälpa dig med vidare information. På idrottsskolorna får barnen testa olika sorters idrotter och kan hitta det de själva tycker är roligt.
4. Engagera dig i barnets idrott. Se inte idrotten som en avlastning för dig som förälder, utan som en investering i livskvalitet för ditt barn. Många föräldrar har redan fullt upp, men att satsa på idrott kan förenkla vardagen i övrigt. Barnet får självförtroende och blir mer självständigt.
5. Om du är intresserad av att integrera ditt barn i vanliga idrotter, kontakta föreningarna som finns på din hemort. Ge inte upp om föreningar inte vill ta emot ditt barn på grund av rädsla. Informera föreningen om funktionshindret och ha en plan för hur man kan anpassa eller förenkla idrotten för ditt barn.
6. Bli inte orolig för extra kostnader. Hjälp­me­del är dyra, men finns att låna och går att söka bidrag för. Det kan föreningarna och distrikten hjälpa till med.
7. Hjälp till att motivera ditt barn, så att det kan övervinna sina gränser med ditt stöd. Var inte rädd för att ditt barn ska komma till skada, barnet är omgiven av kunnig personal. Begränsa inte ditt barn med dina egna rädslor!
8. Ställ krav på att ditt barn ska sköta sig. En del av idrottsverksamheten är att man lär sig ta hänsyn, vänta på sin tur och träna social kompetens. En viktig kunskap för ditt barn i framtiden.
9. Glöm inte att ha koll på medicinering och att prata med doktorn om eventuella risker med idrottandet.

Publicerad:
2006-10-01

Av: Redaktionen

Nyckelord:
Fritid, Tema: Idrott, idrott


ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Etac