Framgång i HFD: Ändrad tidsåtgång räcker inte för att ompröva assistans

Högsta förvaltningsdomstolen förtydligar att Försäkringskassan inte kan dra in personlig assistans bara för att tidsåtgången för ett visst behov har ändrats.

Det krävs också att den enskilde har blivit bättre, har flyttat eller får behoven tillgodosett på andra sätt.

Ny tidsåtgång är inte ”väsentligt ändrat förhållande”

I beslutet i mål 3362-24 skriver HFD att ”förändringar i tidsåtgång för hjälpbehoven hos en försäkrad inte i sig kan utgöra ett väsentligt ändrat förhållande”.

– Vi är nöjda med domstolen förtydligande att förändringar i tidsåtgången av ett hjälpbehov i sig inte kan utgöra ett väsentligt ändrat förhållande, men är givetvis besvikna över att vår klient inte fick sitt ärende prövat utifrån domstolens förtydligande, säger Sofie Stråhlén på JA Juridisk assistans.

– Vi hade gärna sett att den enskildes självbestämmande fick större utrymme i förtydligandet, dels eftersom det var en stor fråga i det enskilda ärendet men också för att det är en viktig fråga för samtliga assistansberättigade.

I praktiken innebär domen att Försäkringskassan inte får ompröva ett beslut endast på grund av att tidsåtgången för ett hjälpbehov förändrats.

Men förändringen i tidsåtgången är en indikation på en förändring som motiverar att Försäkringskassan inleder en utredning av den enskildes rätt till assistansersättning.

Då ska omprövning INTE göras

Framkommer det under utredningen ingen annan faktisk förändring i den försäkrades livssituation ska Försäkringskassan inte göra en omprövning av den enskildes beslut.

– Domen innebär också att Högsta förvaltningsdomstolen förtydligar att en bedömning av om ett väsentligt ändrat förhållande föreligger inte kan baseras på en ny bedömning av tidsåtgången från myndighetens sida. Försäkringskassan bör i stället utgå från den bedömning av tidsåtgången som myndigheten har gjort tidigare så länge det inte också finns en förändring i exempelvis funktionsförmågan.

Detta är ett viktigt förtydligande eftersom Försäkringskassan har en tendens att utgå från den normering av tidsåtgång som gäller idag, vilket skiljer sig mycket från hur den var exempelvis 2018 när omprövningarna stoppades, och dessförinnan.

Nya och gamla bedömningar skiljer kraftigt

Försäkringskassans bedömningar av tidsåtgången för äldre beslut kan skilja sig kraftig från hur bedömningarna görs idag. Det ska dock inte kunna ligga till grund för en omprövning.

– Det är också positivt att domstolen förtydligar att förändringen som prövas, exempelvis en förbättring av funktionsförmågan, ska vara av varaktig karaktär. Det är viktigt inte minst för den enskildes självbestämmande och valfrihet. Om den enskilde exempelvis väljer att bli avtvättad i sängen i stället för att duscha kan tidsåtgången för ett hjälpbehov förändras utan att det samtidigt finns en förändring i funktionsförmåga, säger Sofie Stråhlén.

Hon hade hoppats på att HFD skulle ha förtydligat den enskildes rätt till självbestämmande, valfrihet och rätt att leva som alla andra.

– I praktiken innebär domen att Försäkringskassan inte har rätt att ompröva ett beslut på den grunden att den enskilde väljer att göra förändringar i sin dagliga livsföring som inte är av varaktig karaktär. Försäkringskassan måste kunna visa på faktiska, konkreta och varaktiga förändringar för att kunna göra en omprövning av beslutet, säger Sofie Stråhlén.

Högsta förvaltningsdomstolen var inte enig

Två av justitieråden i Högsta förvaltningsdomstolen var skiljaktiga.

– Deras domskäl beskriver tydligare att enbart en ny bedömning från Försäkringskassan inte är skäl för att ompröva, utan att det måste föreligga konkreta och påtagliga förändringar i den försäkrades livssituation för att det ska finnas grund för omprövning, säger Sofie Stråhlén.

– Precis som de skiljaktiga justitieråden skriver kan förändringar i tidsåtgången för ett visst hjälpbehov ha flera olika förklaringar. Det är svårt att bedöma om en förändring är ett väsentligt ändrat förhållande, och om den dessutom är hänförlig till den enskilde, eller till myndighetens förändrade normering.

– Det är mycket svårt för den enskilde att veta vilka uppgifter som exempelvis bör anmälas eller när en förbättring i hälsotillståndet kan innebära att rätten till assistansersättningen minskat eller upphört. Det hade därför varit önskvärt med ett domskäl som inte gav utrymme för omprövning annat än vid mycket tydliga förändringar i den enskildes funktionsförmåga och livssituation, säger Sofie Stråhlén.

Duschade mindre – då drogs assistansen in

Bakgrunden till den aktuella domen är att en assistansanvändare överklagade att Försäkringskassan 2022 drog in hennes assistans med motiveringen att hjälpbehoven har förändrats så mycket att det är ett ”väsentligt ändrat förhållande”.

Försäkringskassan konstaterade samtidigt att kvinnans hälsotillstånd inte har förbättrats.

Kvinnan uppgav att hon inte duschar och gör toalettbesök ”så ofta som hon vill och har beviljats tid för”, men detta berodde inte på något varaktigt ändrat förhållande hos henne.

I överklagandet till kammarrätten (där kvinnan förlorade) heter det:

”Anledningen till att assistansen inte nyttjats i enlighet med Försäkringskassans tidigare beslut [2015] är att hon på grund av svåra konflikter med sina assistenter haft smärta och psykisk ohälsa som inneburit att hon inte klarat av att duscha varje dag. Hennes hjälpbehov vid dusch har därför tillfälligtvis fått tillgodoses på annat sätt.

Assistansen har använts i enlighet med den yttre ram som beslutet anger och hon har rätt att använda sina assistanstimmar som hon själv vill.

De uppgifter som de tidigare assistenterna lämnat till Försäkringskassan stämmer inte. Hon har för avsikt att duscha varje dag och har efter byte av assistenter fått en helt annan ork att ordna sin dagliga livsföring så som hon vill ha den.”

Både förvaltningsrätt och Kammarrätten i Sundsvall (mål nummer 1158-23) har instämt i Försäkringskassans bedömning att ”skillnaden i tidsåtgången” för dusch och toalettbesök ska ses som ”väsentligt ändrade förhållanden” vilket ger Försäkringskassan möjlighet att ompröva assistansbeslutet.

Högsta förvaltningsdomstolens slutsats blev dock annorlunda. HFD skriver (i mål nummer 3362-24) att ”tidsåtgången för hjälpbehoven hos en försäkrad kan inte i sig utgöra ett väsentligt ändrat förhållande hänförligt till den försäkrade i den mening som avses i 51 kap. 12 § socialförsäkringsbalken”.

”Mycket positivt för den enskilde”

Även Anna Barsk Holmbom, ABH Utbildning och Rådgivning, kommenterar domen. Hon betonar att HFD inte prövade den enskildes rätt till assistans utan bara huruvida Försäkringskassan får göra en omprövning på grund av ett väsentligt ändrat förhållande för att de gör en ny bedömning av samma behov.

– Jag tolkar HFD:s beslut som mycket positiv för den enskilde. Försäkringskassan kan inte bara ändra sig, och tycka att den enskilde behöver mindre tid för grundläggande behov.

– Det måste faktiskt föreligga ett förändrat behov som beror på till exempel att den enskilde har blivit bättre, har flyttat, får behoven tillgodosett på andra sätt. Det är alltså ingen garanti för alla som är beviljade statliga assistans att de får behålla den. Men i vart fall så måste de ha skett en faktisk förändring som innebär minskat behov för att man ska förlora assistansen och det är bra, säger Anna Barsk Holmbom.