Hon skapar ett nytt varumärke med sonen som förebild

Hon är lågstadieläraren som grundade Svenska Lantchips och överraskade hela Sverige med att ta över ordförandeskapet för Svenskt ­Näringsliv. Nu skapar hon ett nytt varu­märke för ungdomar med ­funktionshinder – Richard & Co. ­Inspirationen kommer från den egna sonen.

Signhild Arnegård Han­sen är inte bara superentreprenör. Som mamma till sex barn, varav ett med utvecklingsstörning, har hon länge prioriterat sociala frågor, långt innan miljö och etik blev trendigt i näringslivet.

Som entreprenör vill hon förverkliga bra affärsidéer och är nu redo att dra igång sitt mest spännande projekt – en verksamhet som anställer unga med funktionshinder.

– Vi ska bygga upp ett nytt varumärke, säger Signhild Arnegård Hansen.  

Svenskt Näringsliv? Inte låter det som en plats där man pratar barn och funktionsnedsättningar.

Som en av Sveriges mäktigaste institutioner slåss Svenskt Näringsliv för ekonomiska hjärtefrågor som sänkta skatter.

Kontoret på Östermalm förväntar man sig vara fyllt av kostymklädda direktörer som ilar mellan styrelsemöten och affärer. Men när vi träffar Signhild Arnegård Hansen försvinner snabbt denna känsla.

Signhild är ovanligt ung, 46 år, för att att ha nått sin position som ordförande för Svenskt Näringsliv (företrädaren Michael Treschow är 64 år). ”Kors i taket”, skrev pressen när hon tidigare i år seglade upp som kandidat till jobbet.

Dit har hon nått via en ganska krokig karriär som lågstadielärare i Huddinge, personalchef i försäkringsbranschen och konsult.

När hon 1990 grundade Svenska Lant­chips var det ett projekt för att få större kontroll över familjens privata situation. Det rullade igång med begagnade maskiner i ett nedlagt mejeri i Dalsland. Familjen toppbelånade huset och sålde bilen för att få ihop startkapital. Idag tillverkas chipsen i betydligt modernare lokaler i

Södertälje, där Signhild också har sin arbetsplats som styrelseordförande sedan hennes bror Robert övertagit vd-posten.
 

Signhild Arnehård Hansen har i många avseenden låtit succén med Svenska Lantchips styras av familjen. Foto: Kristina Sahlén

Familjen har alltid varit i fokus för Sign­hild, som även har ett kontor hemma i villan i Segeltorp i Huddinge kommun, där hon bor tillsammans med maken Michael och sex barn.

Utvecklingen av Lantchips har styrts av familjens och inte minst äldste sonen Richards behov. Richard kom till världen för 20 år sedan under dramatiska former. Vi bad Signhild berätta vad som hände.

– Richard föddes med akut kejsarsnitt i vecka 36, på grund av kraftig havandeskapsförgiftning, som kom väldigt plötsligt. Graviditeten hade i stort sett varit komplikationsfri men vid en kontroll hos barnmorskan var blodtrycket för högt och det var bara att åka in på akuten.

Kejsarsnitt genomfördes under dramatik. Bebisen fick andningsstörningar och hamnade i kuvös.

– Men personalen sa till oss att det såg bra ut.

En krävande tid följde med den älskade sonen.

– Jag kommer ihåg att han var en jättesöt bebis och vi var väldigt lyckliga. Men om Richard inte hade varit mitt första barn hade jag snart upptäckt att det var något fel. Som förstabarnsförälder är man ju oerfaren och relaterar allt som barnet gör till sig själv. Han var väldigt känslig för ljud och nya rutiner. Om han inte fick lägga sig i vanlig tid kunde han skrika i timmar.

Normalt eller ej – det var ständiga utmaningar för Signhild:

– När vi var ute och gick med Richard i vagnen kunde han börja skrika och skrika och skrika. Jag kände mig tusenfalt misslyckad som mamma. Jag kände att jag inte hade kontroll och inte kunde tolka signalerna.

Först när Signhild fick sitt andra barn, två år senare, fick hon upp ögonen.

– Det var som natt och dag. ”Jaså, är det så här bebisar ska vara!” Det var en jättestor skillnad. Samtidigt började Richard reagera ännu mer på plötsliga ljud. När bebisen skrek höll han för öronen. Jag anade att det här var inte som det skulle vara.

Nu sökte Signhild och maken hjälp. På barnavårdscentralen tonade man ned det hela och sa att pojkar ofta är sena i talet. ”Han är lite tunn, föddes för tidigt och kan vara lite sen i sin utveckling”, menade personalen.

Richard fick komma till logoped när han var 2,5 år men det gick ytterligare några år innan man gjorde en psykologutredning.

Så småningom fick Richard, vid fem och ett halvt års ålder, diagnosen damp och grav tal- och språkstörning. En tid med många logopedbesök och sjukgymnastik följde.

– Grovmotoriken fungerade bra, Richard har aldrig haft något gravt fysiskt handikapp, utan sov bra på nätterna och lärde sig simma och cykla. Finmotoriskt har det däremot varit jättesvårt. Han har även problem med finmotoriken i munnen och stammar kraftigt, vilket påverkar sväljförmågan. Jag tror att det hade stor betydelse för spädbarnstiden. Mycket av oron berodde nog på att han gick hungrig, men det var svårt att få i honom mat och han hade lätt för att sätta i halsen och kräkas.

Så var det dags för skolstart och Richard fick plats på Hällsboskolan, en specialskola för barn med grava tal- och språkstörningar.

Eftersom eleverna där inte hade några andra diagnoser följde man den ordinarie skolplanen, med tecken som stöd. Under sju år gick han i Hälls­boskolans externa verksamheten i Blac­ke­berg i nordvästra Stockholm.

– Det var en jättebra skola men vi såg hur svårt han hade för att läsa, skriva, räkna och allt som var abstrakt. Vi började misstänka att det här var mer än bara damp och talsvårigheter. Men då var det plötsligt väldigt långa väntetider för att göra utredning!

Richard hade det dock bra på skolan och lärarna var mycket tveksamma till att han skulle flyttas till särskola, trots problemen med läs- och skrivinlärningen.

Inte förrän Richard gick i sjätte klass gjordes en stor utredning på Sachsska barnsjukhuset.

Under tiden hade Signhild startat upp Svenska Lantchips och familjen planerade att flytta ut på landet.

– Vi ville köpa en gård och driva företaget där. När vi startade företaget hade vi inte förstått hur omfattande Richards funktionsnedsättning var, utan trodde att han kunde gå i en vanlig skola. När vi fick mer kunskap och insåg att det i Dalsland skulle bli 12 mil till närmaste logoped var det bara att skrinlägga flytten ut på landet. Vi fick se till att finnas i ett område med valfrihet på skolor och tillgång till kompetens.

Att livet styrs mer av familjens behov än av karriären är inte något Signhild eller maken beklagar.

– Min man fick erbjudanden om intressanta utlandsplaceringar, men vår värdering var att man inte kan byta språkmiljö om man har ett barn med grava tal- och språkproblem. Många av våra beslut har utgått från dessa förutsättningar. Nu arbetar maken också i företaget och även Lantchips har internationell verksamhet, men det är något vi kan arbeta med på egna premisser, säger Signhild.

Toppar och djupa dalar

Äntligen blev den stora utredningen klar. Den visade på lindrig till måttlig utvecklingsstörning hos sonen. Ett faktum som Signhild upplevde som både ett problem och en tillgång.

– På kurvorna i det psykologiska testet ska man ligga under en viss nivå för att få diagnosen, men Richards kurva såg ut som ett alplandskap, med höga toppar på vissa områden, där han nästan är åldersadekvat, och sedan dalar, där han är på 6–7 års nivå. Det har gjort det svårt att hitta en passande skolform. Han har svårt att tala men har stort ordförråd. Han har bra allmänbildning men kan inte läsa och skriva. Samtidigt har han jättesvårt för matematiska och abstrakta begrepp och en kraftig perceptionsstörning.

– Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget – om perceptionsstörningen är så kraftig att den påverkar hans mentala utveckling eller tvärtom. Det är nog många föräldrar som, precis som vi, funderar mycket på vad som beror på vad, och varifrån kommer det och det? Och var det förlossningen eller är det medfött?

Det där som man aldrig får svar på. Jag har lagt det bakom mig, för det är inte relevant att försöka utröna vad som hände.

Ser Richards starka sidor

Signhild har fokuserat på Richards starka sidor och försökt bygga upp honom kring de ”alptoppar” som han har.

– Det har gått väldigt bra och han har fått gott självförtroende. Han har extremintressen som räddningsfordon, brand och utryckning. Han kan ta till sig hur mycket kunskap som helst om utrustningen i brandbilar. Ett tag var vi rädda att han skulle fastna i det totalt. Många föräldrar står inför samma frågeställning, ska man bejaka det stora intresset eller styra över till något annat? Ett tag försökte vi slussa över intresset till annat och lät honom prova på en rad andra saker men han har fallit tillbaka i detta intresse.

– Till slut kom vi och lärarna fram till att vi bara kan nå Richards potential till inlärning via hans specialintresse. Då får han motivationen och uthålligheten. Vi låter honom fortfarande prova mycket annat men vi bejakar också hans intresse.

– Det har stärkt hans självförtroende, han känner att det finns ett område som han är duktig på. Han kommer aldrig att kunna bli brandman men vi har sett till att han har fått gå kurser inom civilförsvaret och praktisera inom brandförsvaret. Han är väldigt ansvarsfull och har nu många vänner inom den här sfären. Människor är oftast mycket vänliga och tillmötesgående när de får vara en positiv kraft för den som har funktionshinder.

Genom åren har det varit en mängd myndighetskontakter, men familjen har försökt klara sig utan avlastning och bidrag.

– Jag tänkte inte ens på att söka vårdbidrag. Jag har arbetat mycket hemifrån och haft möjlighet att planera min egen tid. Vi sökte vårdbidrag ganska sent, när Richard närmade sig högstadieåldern.

Just nu är det en lugnare period och Richard går sista året på särskolegymnasiets individuella program.

Nu, när Richard har fyllt 20 år, faller han ur habiliteringens skyddande system. En ny fas väntar.

Signhild och maken har själva varit starkt pådrivande i kontakterna med vårdteamet och habiliteringen.

– Mycket av ”drivet” har kommit från oss föräldrar. Jag har mött många föräldrar som tycker att de får dåligt stöd från habiliteringen. För oss har stödet varit hyfsat men vi har också varit tydliga. Tidigare hade vi möten en eller två gånger per år med representanter för habilitering, skola, läkare med flera.  

– Det var vi som ringde och sa att ”nu är det dags för ett möte igen”.  På mötena var det jag eller min man som drev diskussionerna och planeringen, medan de andra mest fungerade som resurspersoner.

Hur lyckades ni med det, det var ju de som var experter?

– Vi hade naturligtvis respekt för deras kompetens men samtidigt kände vi att vi hade bäst information om vår sons behov. Och vi läste massor av böcker. Jag och min make var pålästa när vi kom till träffarna och vi var engagerade i hans utredningar, diskuterade med läkare och så vidare.

– Vi har haft möjlighet att göra mycket ”vid sidan om”, Richard har ofta varit med oss när vi arbetat på fabriken, han har varit med oss på resor och var i USA en längre tid när vi startade upp fabriken där. Han har varit med på många olika saker och det har stärkt hans självförtroende.

Det aktiva engagemanget från föräldrarna har gjort det lättare att kräva åtgärder även från myndighets- och vårdpersoner.

– Vi kände att vi själva gjorde vår del och därför kunde ställa krav.

Kan du ge ett exempel på situationer när ni var tvungna att stå på er?

– Trögast var att få till stånd den stora utredningen. Det var inga problem att få remiss, men det var så stor brist på personal att det helt enkelt inte fanns folk att göra utredningen. Man skriker och hojtar för sitt barn, men man måste också ha respekt för den verklighet man möter och försöka finna andra vägar. Vi försökte hitta privata alternativ till utredningen men så småningom kom han ifråga för utredning.

Framtida arbete

Med Richard i särskolans sista årskurs tänker hans föräldrar en hel del på den framtida sysselsättningen.

– Vi funderar vad man kan hitta på för sysselsättning för Richard och andra ungdomar som kommer ut från särskolorna, sysselsättning som kan vara mer meningsfull än det som kommunerna erbjuder och som kan vara spännande och intressant. Det kommunerna kan erbjuda är att hjälpa till i ett café eller i en park. Det är inte fel, men det är ett väldigt litet utbud.

Tanken är att bilda en ideell förening med en grundinvestering från Lantchips för att få igång en verksamhet där unga kan få intressanta arbeten.

– Jag räknar inte med att dessa ungdomar har tillräcklig produktivitet för en ren affärsverksamhet, men jag tror att man med hjälp av aktivitetsstöd och ideella krafter, till exempel en pensionär någon dag i veckan, kan ”ratta” olika grupper som exempelvis driver ett bageri.

Signhild Arnegård Hansens plan är att hitta ett område utanför Stockholm där man kan ha enkel produktion, någon typ av förarträning, exempelvis traktorkörning, och andra roliga uppgifter.

– Där kan vi kanske också få in lite affärsmannaskap med någon produktion under ett eget varumärke. Det får inte handla om illojal konkurrens – som ordförande för Svenskt Näringsliv vet jag vad det kan innebära.

– Vår tanke är att bygga ett varumärke som baseras på att det är personer med funktionshinder som producerar och att man därför kan ta ut ett marknadsmässigt pris trots allt.

Hon tror dock inte att verksamheten kan rikta sig till de som har riktigt stora funktionsnedsättningar, utan till ”mellangruppen”, de som klarar sin vardag men ändå inte kan ”stå till arbetsmarknadens förfogande”.

Det är ännu inte klart när verksamheten kan starta.

– Vi har en projektplan och letar efter en plats och en person, en eldsjäl, som kan driva projektet. Vi vill gärna ha en gård där vi kanske kan ha betesdjur som ska skötas om. Väldigt många ungdomar tycker det är roligt att arbeta med djur. Där kan också finnas livsmedelsproduktion, det är ett område vi kan, och skötsel av fordon och lättare reparationer.

Till en början tror hon att det kommer att omfatta två arbetslag med vardera tio ungdomar.

– Om det visar sig att det fungerar bra kan det skalas upp och starta i flera andra kommuner, kanske med andra huvudmän.  

Hur tror du att verksamheten ser ut om tio år?

– Vår tanke är att få ordentlig snurr även om det nog inte ska vara så många personer anställda på varje ställe. Det finns andra företag som arbetar med det här på ett liknande sätt men det kostar ganska mycket pengar för kommunerna och vår ambition är att kunna erbjuda många fler platser till en lägre kostnad, så att pengarna räcker till fler.

Hon vill erbjuda spännande jobb för både pojkar och flickor och möjlighet att cirkulera mellan olika uppgifter.

– Uthålligheten hos dessa ungdomar är ofta låg, de kanske bara kan jobba ett par timmar per dag medan andra klarar längre och vi måste anpassa verksamheten till det, säger hon.

– Jag och min man är vana entreprenörer, vi kan nog hitta andra vägar och lösningar än vad kommunerna själva kan göra. Det handlar om att både hitta inkomstmöjligheter och få verksamheten att fungera, säger Signhild Arnegård Hansen.

Du har redan många bollar i luften. Hur kan du dra igång en sådan här satsning också?

– Tiden är alltid flaskhalsen och det är därför som vi söker efter en person som tycker att det här är en bra idé. Vi vill dra igång, men sedan behöver vi personer som kan tänka sig att vara engagerade i projektet. När vi har kommit igång måste vi ha anställda personer med vanlig lön för att driva verksamheten och vi kommer också att behöva anställa pedagoger för vissa delar. Men vi hoppas även att ideella krafter ska bidra till projektet.

Har ni några modeller att följa?

– Vi har tänkt ut en egen modell och detta blir ett försöksprojekt för att se om det fungerar. Tanken är att det ska bli en verksamhet som även ger inkomster. Vi har haft kontakt med flera kommuner och de är mycket intresserade. De köper praktikplatser från många olika håll redan nu. Vi förhandlar redan med vissa kommuner.

– Ursprunget var att vi ville se att vår egen son skulle få en meningsfull sysselsättning. Det är klart att vi kan ge honom jobb inom Lantchips men vi vill också att han ska få det i ett socialt sammanhang och det är lättare om han arbetar tillsammans med de som också har svårigheter och i ett lugnare tempo.

Din son har påverkat Lantchips utveckling i hög grad?

– Ja verkligen, men vi har fem andra barn också. Lantchips är ett familjeprojekt och familjens situation påverkar de beslut vi tar både professionellt och privat.

– Mitt andra barn har fått ta ett stort ansvar för storebror. Han är nu 18 år men det tror ingen, han verkar mycket äldre. När han var liten var det ofta han som tolkade för andra människor vad Richard sa. De andra barnen har också tagit stort ansvar men i praktiken har han varit som en storebror och extrapappa för alla syskonen på många sätt.

Signhild menar att det inte har varit några problem för syskonen att förstå Richards svårigheter.

– Jag tror att det är en fördel med en stor syskongrupp – om det bara hade varit två barn hade det varit lättare att känna sig förfördelad. Det är också nyttigt att barn inte är lika ”softa” som föräldrar, utan ibland kan säga att ”det där klarar Richard visst”. De kan vara tuffare och ibland ser de med klarare ögon än vi föräldrar som lätt blir förblindade och överbeskyddande.  

Inte minst för den sociala utvecklingen har syskongruppen varit viktig. Det har också varit en trygghet att Richard nästan alltid har haft något syskon hemma, någon att vända sig till.

Signhild har inte deltagit i några speciella nätverk, däremot har mor- och farföräldrar till Richard varit ett viktigt stöd. Utmaningarna har hanterats utan alltför stora strapatser.

– Det är en sorgeprocess att ha ett barn med en funktionsnedsättning. När jag kom hem efter den första stora utredningen, när jag förstod dimensionen av det hela, så grät jag i flera dagar. Men en diagnos ger också möjligheter, man får tillgång till resurser och kan ta nya tag. Efter ett tag tänker man att ”nu ska vi se vad vi kan göra och vad är det bästa vi kan göra utifrån det här”.

– Barn med funktionsnedsättningar ska­par en ödmjukhet i livet och insikt om att man inte rår över allt. I dagens samhälle ska man vara strategisk och planera. Barn tar ner oss på jorden, hjälper oss att inse vad som är värdefullt i livet, ger oss distans till vår egen person och tar bort allt vad egoism heter. Ett barn med funktionsnedsättning gör det i ännu högre grad.

Föräldrarna har hela tiden försökt koncentrera sig på det som Richard kan och ser det som en välsignelse att det inte blev ”värre än det blev”.

– Richard har inga tunga fysiska funktionsnedsättningar. Vår oro handlar mer om utsattheten – hur han ska klara vuxenlivet, ha relationer, få flickvän, hur långt från oss kan han flytta, hur mycket klarar han sig själv, kommer andra att såra honom, lura honom, trampa på honom. Det finns mycket att smälta och arbeta med mentalt för en förälder som får ett barn med funktionsnedsättning, oavsett vilken typ av nedsättning.

Har ni någon strategi för hur er son ska klara sig på egen hand?

– Det är svårt och vi har bestämt oss för att ta ett år i taget. Richard är inställd på att flytta till ett hus som ligger ganska nära hemmet och där vi också har ett kontor. Det är jättebra att han vill flytta dit och han får säga till när han känner sig redo. Än så länge vill han bo kvar hemma, men det kommer en dag när det blir ett bra första steg.

– Samtidigt som vi ser framåt och försöker ta vara på alla möjligheter lär vi oss att ta en dag i sänder. Jag känner själv en stor trygghet i den stora syskongruppen som kan dela på ansvaret när vi föräldrar inte längre kan ta det. Den grundläggande kärleken mellan syskonen tror jag Richard känner en stor trygghet i. Och jag tror egentligen att det är viktigt att inte oroa sig för mycket, ofta går det bättre än man tror.

Kontrasten mellan dina båda världar – familjen och Svenskt Näringsliv. Hur påverkar det?

– När man deltar i den politiska debatten om utanförskap på arbetsmarknaden har jag erfarenhet av båda världarna, dels att ha ett funktionshindrat barn som inte kommer att kunna få ett normalt jobb, dels att driva ett företag där jag ser vilka enorma produktivitetskrav vi ställs inför i den globala konkurrensen. De personer vi anställer inom Lantchips måste vara väldigt produktiva för att vi ska klara vårt kostnadsläge jämfört med andra.

– När jag ser det här från båda hållen inser jag att samhället måste vara en brygga för personer som inte kan vara så produktiva av olika orsaker. Det finns ingen möjlighet att lägga ansvaret på företagen att sysselsätta dessa personer, men vi kan inte heller separera dem från det verkliga livet. Detta påverkar givetvis min syn på de näringspolitiska frågorna.

Hur får du gehör för barnfrågor här i Svenskt Näringslivs hus?

– Jag tycker jag får bra gehör. Det är klart att jag inte kan gå ifrån styrelsemötena här i huset för att hämta barn. Det får jag lösa på annat sätt. Jag skulle inte ha tagit uppdraget om jag bara hade haft småbarn. Nu har jag även större barn och vi har tagit ett gemensamt familjebeslut där vi ställer upp för varandra.

– På den här positionen [som ordförade i Svenskt Näringsliv] är det viktigt att få in personer som inte har gått den ”raka karriärvägen” utan även har andra erfarenheter. Det vore bra på fler positioner, men det bygger på att man har ett bra nätverk i hemmiljön, som kan sluta upp för en, säger Signhild Arnegård Hansen.