"Hundvalpsblicken hatar jag mer än något annat" | HejaOlika

”Hundvalpsblicken hatar jag mer än något annat”

Rebecca Segerberg berättar om dagen hon slutade

Krönika av Rebecca Segerberg, Underbara Lingon

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Krisberedskap för personer med funktionsnedsättningar

ANNONS

Annons för CJ Advokatbyrå

ANNONS

Annons för tillganglighetsguide.se

KRÖNIKA. Kvinnan bakom disken ser mig inte trots jag dundrar in med min permobil. Hon är djupt koncentrerad i sina papper. Jag säger hej, hon svarar mig inte, jag säger återigen hej. Vår gästkrönikör Rebecca Segerberg berättar om dagen hon slutade ”ta skit” och startade företaget Underbara Lingon.

KRÖNIKA. Kvinnan bakom disken ser mig inte trots jag dundrar in med min permobil. Hon är djupt koncentrerad i sina papper. Jag säger hej, hon svarar mig inte, jag säger återigen hej. Jag säger hej en tredje gång men den här gången med lite skärpa i rösten så att hon ska höra mig ordentligt.
Sedan frågar jag om hon kan hjälpa mig att hitta en bok om tillgänglighet eller bemötande.

Det roliga, eller det var inte ens roligt. Inte den gången. Den gången blev startskottet för något som jag alltid velat göra.

Hon frågar mig om jag vill ha en bok i tusen olika genrer och går dessutom flera meter framför mig så jag hör ingenting av det hon säger så jag tröttnar ganska snabbt på hennes babbel om relevanta saker.

Jag säger till henne att jag struntar i boken och vänder mig om och börjar rulla mot utgången men jag hejdar mig i samma sekund.

Jag säger henne att du har inte lyssnat ett jota på vad jag sagt under hela tiden jag velat ha hjälp av dig och du behandlar mig som luft och eftersom jag just i dag har slutat att ta skit från människor så säger jag att du behandlar mig olika och du respekterar inte mig, vilket jag inte heller accepterar så jag förväntar mig faktiskt ett förlåt från dig.

Hon sa förlåt och sen har hon alltid behandlat mig bra och med värdighet.

Jag behöver berätta historien för den speglar hela mitt tänk och halva mitt vuxna liv.

Jag föddes med en cp-skada, detta gör mig automatiskt annorlunda i folks ögon men jag känner mig inte annorlunda.

Jag tar mig fram på hjul istället för med två ben. Det är faktiskt inte så stor skillnad på mig eller Kalle, 58, som reser sig från sin stol på andra sidan gatan.

Det är inte jag som gör mig annorlunda iallafall. Jag går upp, borstar tänderna och går till jobbet som vilken människa som helst.

Mina erfarenheter säger mig dock att det är skillnad på Kalle och mig. Är det bara för han kan ta på sig sina kläder själv? Är det för han slipper åka en lift varje gång han ska någonstans utanför sin permobil, eller pansarvagn som jag också kallar den för

Jag är inte annorlunda för jag har en person vid min sida 24/7. Jag är inte annorlunda än Kalle, 58, på sin stol på andra sidan gatan.

Varför folk glor på mig som om de ser en gullig liten hundvalp med en rosa rosett runt halsen vet jag inte. Ibland har jag till och med sett en tår i ögonen på personen jag möter.

Jag vet inte varför människor är sådär. Men jag tror att det är för att de är rädda för förändring och att de möjligen skall säga något som jag kan ta illa vid mig av. Men det jag tar illa vid mig av är att det ofta automatiskt blir den där ”hundvalpsblicken” eller någon annan ”tycka synd om-blick” så fort en människa möter mig.

Automatiken i den blicken gör mig galen om jag ska vara helt ärlig. Jag hatar den mer än något annat eftersom jag vet att det är just på grund av min funktionsnedsättning folk tittar på mig på det viset.

Snälla människor där ute, ge mig inte den blicken för jag tycker inte synd om mig själv för att jag har ett rörelsehinder så du på gatan behöver absolut inte ge mig skuldkänslor för att jag är ute på samma gata som du är med dina två ben och jag i min pansarvagn. Det är precis vad som händer när jag får ”hundvalpsblicken.”

Jag vet att jag heller inte bara pratar om mig själv i denna situation utan faktiskt för ganska många personer. Det finns lika många ”gående” personer som tycker synd om sig själva som det finns funktionshindrade som tycker synd om sig själva så det är för mig inget konstigt. Jag är dock inte en av dem.

Rebecca Segerberg
Underbara Lingon

 

MERA FAKTA

Rebecca Segerberg kämpar för allas lika värde. Hon är 29 år gammal och som föreläsare och konsult inom tillgänglighet för rörelsehindrade. Hon startade sitt eget företag Underbara Lingon år 2015 för att hon tröttnade på bemötandet från många andra människor. "Underbara Lingon står upp för de som är eller har blivit mobbade men också för bättre tillgänglighet för rörelsehindrade. Underbara Lingon arbetar för en snällare och lite finare värld utan hinder", säger Rebecca.

 

   

Publicerad:
2016-04-15

Av: Rebecca Segerberg

Nyckelord:
Krönikor, gästkrönikör


ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för tillganglighetsguide.se

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för CJ Advokatbyrå

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Krisberedskap för personer med funktionsnedsättningar

ANNONS

Annons för Etac

Senaste nytt. Helt gratis.
Direkt till din mejlbox
en gång per vecka.

STÄNG
Skip to content